Wikipedia är en så jäkla bra idé – att skapa ett lexikon som bygger på vanliga människors kunskap, istället för att bara förlita sig på “de lärde”!
Wikipedia är ett dynamisk verktyg för att distribuera kunskap i ett demokratiskt system.
Uppslagsverket har kritiserats för att det förekommer många felaktigheter. Orsaken är dels att det haft barnsjukdomar – precis som de flesta andra nya sidor, men också för att man söker fel mer aktivt i Wikipedia. Vad som står i exempelvis Nationalencykopedin förutsätts vara sanningen; det ifrågasätts inte eftersom författarna bakom har så hög kredibilitet.
Men Wikipedia misstänkliggörs av journalister och auktoriteter för att det är sammanställt av “vanligt folk”. De lider av en överdriven auktoritetstro – eller tycks åtminstone vilja få oss att tro på alla dessa experter, och att misstro människor utan akademiska meriter.
Wikipedia skapas av vanliga människor som författar, fyller på, korrigerar varandra och rättar till. Och översätter. Wikipedia är ett levande verk. Ett uppslagsverk som är en spegling av just den dynamiska tid av kunskapsspridning vi lever i. Information vill vara fri, brukar det heta.
Jag anser att det bara är bra om man är medveten om att det förekommer fel i ett uppslagsverk; det gör att man förhåller sig kritisk till vad man läser. Precis så kritisk som man alltid bör vara – oavsett vilken källa det handlar om, eller vilka auktoriteter som uttalat sig.
Dessutom kan man anmäla fel på Wikipedia, korrigera eller tillföra kunskap om man vill.
Finns den möjligheten på NE?
Inte vad jag vet åtminstone. Men så har jag aldrig haft råd med ett så dyrt uppslagsverk heller.
Inte vad jag vet åtminstone. Men så har jag aldrig haft råd med ett så dyrt uppslagsverk heller.
Jag nöjer mig med Wikipedia, och ska även donera en slant till dem då och då som jag använder det rätt ofta. Alla borde förresten läsa grundprinciperna för sidan: http://sv.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:Grundprinciperna
Det är dessutom schyssta regler för upphovsrätten:
“All text på Wikipedia lyder under copyleftlicensen Creative Commons. Det innebär att varje bidragsgivare innehar upphovsrätten till sina egna bidrag men Creative Commons garanterar att innehållet på Wikipedia förblir fritt att distribuera och hela tiden kan redigeras av andra.“
Jag gillar det här. Man delar med sig av sin kunskap. Gratis. Är det så att det kan hjälpa andra – javisst, varför inte?
Jag har haft ett uppslagsverk, Nordisk familjebok från 1920-talet, där alla som författat var med på bild i början av det första bandet. Idel herrar med diverse fina doktors-, jurist- och professorstitlar, den ena finare – eller värre – än den andra.
Högst respektingivande, eller hur?
Högst respektingivande, eller hur?
Den tidens intelligensia delade med sig av sin oändliga kunskap till massan – i alla fall till dem som hade råd att investera i ett uppslagsverk, för dessa var minsann inte billiga.
Men när man med dagens ögon läser den rent rasistiska dynga som dessa herrar snickrat ihop under uppslagsord som exempelvis “jude”, “tattare” eller “zigenare” så förstår man att dessa titlar inte på något sätt gjorde dessa herrar immuna mot dumhet – liksom de flesta andra var de offer för tidsandan. Mitt uppslagsverk gick på en loppis för några år sedan i samband med en flytt, så jag kan tyvärr inte citera något, men tro mig; det var saker som författarna hade åtalats och fällts för idag.
Jag fann det så intressant att jag gjorde det till en lektion i mediekritik för mina gymnasieelever ett år. Jag tog med mig hela uppslagsverket till skolan (Ja, det var lika tungt som det låter – två kartonger och åtskilliga kilon!) och lät eleverna dra ett band på måfå. Sedan var uppgiften att de skulle hitta diverse tokerier i det. Jag hade i förväg gjort en lista på intressanta uppslagsord som de kunde utgå från. Det var uppslagsorden jag nämnde här ovan, men också ord som suffragett och kommunist; eller att slå upp fakta om historiska personer; eller se om familjen Wallenberg fanns omnämnd, och i så fall hur de skildrades.
Jag gav också eleverna en hemläxa jag var rätt svår: De skulle under veckan försöka komma på något i dagens uppslagsverk som människor om 50 eller 100 år kommer att säga är rena stollerier, ungefär som vi idag ser på frenologi – skallmätningar.
(“Frenologi (av grekiska phren, sinne, själsförmögenheter, och logia, lära), läran attsjälsegenskaper är lokaliserade i hjärnan vid vissa organ samt att man kan utläsa dessa egenskaper på kraniets utsida.”
Wikipedia)
Jag gav dem också i uppgift att fråga sina föräldrar hur man blev “expert” inom ett område; vilken utbildning som krävs, vilken examen man ska ha etc.
(“Expert – Person som är kvalificerad inom något ämne. I akademiska sammanhang är en expert någon som har skrivit en avhandling[källa behövs] på den specifika frågeställningen.”
Wikipedia
Här är jag tveksam till Wikipedias förklaring. Svaret är naturligtvis att man inte kan gå någon utbildning för att bli expert – det är ett epitet man oftast får av medierna. De vill öka trovärdigheten i sina egna utsagor genom att använda sig av personer som folk kan lita på, som man förstår kan sitt ämne, och kallar därför en person för expert. Men det finns inga formella regler för vem som får kallas expert.)
Eleverna skulle också ta hjälp av familj, vänner och bekanta för att lösa sina hemuppgifter. Jag hade en kanske naiv idé om att få inte bara mina elever att tänka till, utan att få även andra människor runt omkring dem att inte blint lita på auktoriteter.
Istället hände det att dessa människor ringde en auktoritet; min rektor, och frågade honom vad de hade för konstig lärare egentligen, som inte kunde ge normala hemläxor.
Men jag tror åtminstone att eleverna fattade poängen med min pedagogik, för de slutade lyssna på mig.
Det är vad jag kallar en god lärargärning!
Det är vad jag kallar en god lärargärning!
Till sist: Om någon som läser det här skulle ha ett gammalt lexikon liggande skulle jag uppskatta om ni dammade av det och ville dela med er av några minnesvärda citat.
Bara som en påminnelse om att vi inte ska lyssna noggrannare till titelns klang än till innehållet i vad som sägs.