Varning för plastpåsar!

Jo, det är faktiskt sant.
Jag är ingen älskare av plast direkt, men visst kan plastpåsar vara praktiska. Därför brukar jag alltid packa ned mina kläder i olika plastpåsar för att sedan använda i Kenya, eftersom de man fått här har varit den tunna sladdriga sort som så lätt går sönder. Jag skriver fått, för i Kenya är det numera förbjudet att ens bära omkring på en plastpåse; det är dryga böter och till och med fängelse i upp till fyra år för dem som ertappas med att tillverka, sälja eller ens bära en plastpåse; mellan 19000 och 38000 dollar i böter!

I och för sig är det bra att plastpåsar äntligen försvinner, men man kan ju tycka att det är väl drastiska påföljder. I ett land där polisen redan innan är korrumperad, blir varje ny lag ytterligare en illegal inkomstkälla för poliser. Kort efter att lagen infördes stoppade polisen till och med bilar och sökte igenom dem för att hitta plastpåsar – och givetvis låta bilägaren slippa undan mot en “skälig ersättning”. “Kito Kidogo” kallas det här, och betyder ordagrant “liten gåva”, och syftar naturligtvis på den lilla “gåva” man ger till farbror polisen för att han är så snäll att man slipper åtal och en rättegång som man omöjligen kan vinna utan att muta domarna.

Jag tror att alla som rest i Afrika kan skriva under att de känner igen bilden av tunna, svarta plastpåsar som fastnat i taggiga buskar längs vägarna eller som fladdrar i vinden likt osaliga svarta själar som förirrat sig. Nu kommer det förhoppningsvis vara slut med det om ett par decennier. Den plast som redan slängts kommer att finnas kvar, men förhoppningsvis kommer den att samlas ihop och återanvändas. Eller deponeras.
Men visst är det intressant att se hur snabbt Kenya anpassat sig. Nu tvingas man köpa en rejäl bärkasse, som går att återanvända, när man handlar på stormarknaderna.
Vanliga små genomskinliga plastpåsar finns fortfarande för exempelvis ägg, men frukt och annat får man numera i påsar av andra materiel. Det skulle gå lika bra över hela världen att lägga om – men oljeindustrin är mäktig.

I skrivande stund är det söndag, och områdets kvinnor har hår-dag utanför min dörr. De har blockerat dörren så jag inte kan komma ut med mindre än att de tvingas flytta stolar och en soffa. Förklaringen är inte min attraktionskraft, även om en mzungu är intressant från deras perspektiv. Nej, det är det enkla faktum att jag har ett utstickande tak som ger en dryg halvmeter skugga mitt på dagen, och allt mer generös skugga ju längre eftermiddagen lider. De är fyra, fem, sex kvinnor – antalet skiftar ständigt eftersom aktörerna i mitt utanför-dörren skådespel på ett främmande språk kommer och går, och de turas om att hjälpa varandra med håret. De samtalar och skrattar och jag förstår knappt ett ord. Men ordet mzungu upprepas då och då, och följs nästan hela tiden av ett skratt – så uppenbarligen roar jag dem med min blotta närvaro.

Det blir en märklig närvaro; att höra dessa väna kvinnoröster samtala mjukt och lekfullt precis utanför min dörr och mitt köksfönster, ger en märklig känsla av intimitet trots att jag inte förstår dem. Det är förmodligen den typ av samtal som kvinnor för varhelst man kommer i världen, där kvinnor möts. Antagligen skulle jag tycka att det mesta var totalt ointressant om jag förstod vad de sade, men när jag hör dem så här så känns det spännande; som jag stod vid dörren till en annan värld men bara får höra ljuden.
Jag tänker att jag aldrig bjudit mig själv på pedikyr, och ifall jag någonsin skall köpa den tjänsten så är väl det här rätt ställe: att passa på att besöka en salong. Hur låter det där inne vanligtvis? Och hur låter det om en man kommer in? Det senare kan jag få reda på, om jag bara tar mod till mig och kliver in i en salong.
Ett par av mina kvinnliga besökare från Sverige har provat på den lyxen – Carina betalade 800 Ksh – knappt 80 kronor – för en över två timmar lång, mycket njutbar behandling. Jag har själv frestats att testa, men jag misstänker att det är oerhört ovanligt att män köper den servicen. Jag har allvarligt funderat över om man får en “bögstämpel” på sig om man besöker en beauty salon? Här i Kenya är homofobin djupt rotad, och könsrollerna starkt uppdelade. Jag möts med många höjda ögonbryn över att jag lagar mat och diskar själv.
Som mzungu kan man göra lite som man vill; alla vet att vita gör de mest konstiga saker. Så ett besök på en salong låter som en given hit. Om jag dessutom tar med mig min kamera och min recorder så kan jag göra det till ett betalt reportage för någon skönhetstidning? Eller skämttidning?
Nå, jag har inget rykte att försvara, så jag ska se vad de har att erbjuda på pedikyrfronten.

Klockan är nu lite över tre, och skönhetssalongen på gården är nu inne på sin femte timme, och fyra timmar under mitt tak. Barnen är med hela tiden, vid sidan om och pysslande med sitt; grannar kommer och går; det ropas från järnvägshusen som inringar Ayany – det är som att min gård är ett enda stort vardagsrum.

Jag har väntat hela dagen på Tola, som har börjat att måla om mina möbler och renovera min säng. Men det är en långsam process. Han började i fredags, och jag gav honom först 1000 Ksh till grundfärg och materiel, sedan ytterligare 1000, och igår kom han och behövde 1500 för den färg som han skall måla dörrar och möbler med.
“Jag måste köpa färgen och måla innan det blir för hett”, sade han och försvann – med ett löfte om att returnera 300. Och sedan försvann han utan att komma tillbaka.

Men det var lördag eftermiddag, så jag misstänker att frestelsen att gå på krogen blev för stark när han hade pengar på fickan – för naturligtvis har han saltat priset på färgen, för att ha “lite marginal”. Men skulle jag själv gå och köpa färgen skulle antagligen priset bli detsamma ändå, eftersom jag är mzungu.
Den oerhört skarpa, men alltid så reserverade Rose, sade senast vi sågs; “It must be hard to be a mzungu …”, och pekade på den vattenflaska med UV-strålat osmakligt gammalt vatten som jag köpt;
“We have good tap water – but you need to buy …”, sade hon retsamt. (Vi har bra kranvatten, men ni måste köpa …)
Vid middagstid idag kom Obiasa och frågade efter Tola; han skulle vara här för att slutföra, hade han sagt. Och två timmar senare kom Tola själv och skyllde på att han inte mådde bra, och frågade om han kan komma tidigt i morgon istället, för att slutföra det han åtagit sig.
Vad kan jag säga?
Visst kommer jag att få det gjort, men det går inte fort.
Samtidigt är det liksom lönlöst att försöka förändra något – det här är Afrika söder om Sahara, och saker fungerar annorlunda mot vad vi är vana vi. Och att bli arg, eller ens irriterad, är ett förstklassigt tidsslöseri som bara gör en mer frustrerad. Det går inte att förändra ett folk, man kan bara förändra sig själv. Om misslyckas man med det här, så kommer man förmodligen att hata Afrika i resten av sitt liv.

Söndagar är annars en dag som är väl värd att besöka Kibera på, för trots att det är ett fattigt slumområde så är det imponerande att se hur folk har klätt upp sig. Jag minns från jag var barn i slutet av sextiotalet, hur vi skulle klä oss fint för att det var söndag, men det är ett mycket vagt minne och jag vet inte om det var så varje söndag eller om det bara var något enstaka undantag jag minns.
Men här lever det kvar. Det är oerhört viktigt att i vissa kretsar visa hur god kristen man är, och det gör man på söndagarna genom att gå till kyrkan och visa upp sina kläder – och snacka skit om dem som inte är där. Människor är i grund och botten precis likadana i hela världen.

Det brukar heta att i afrikanerna hade allt land när de vita missionärerna kom med sin Bibel; snart hade afrikanerna Bibeln och den vite mannen allt land. Det ligger en hel del sanning i det.
Men här i Kenya nådde kristendomen inte hela vägen – här är tron på juju – trolldom – utbredd. På telefonstolparna, som fungerar som anslagstavlor, sitter massor med lappar med telefonnummer till den som kan ge dig din kärlek tillbaka; bota dina krämpor; för att lägga eller häva förbannelser – kort sagt allt möjligt som man inte klarar av med bara Bibeln och böner som verktyg. Här i Kenya finns lösningen.
Och det är många som tror på det.

Jag har mött välutbildade människor som tror att häxor kan förvandla sig till katter om nätterna, och jag har sett artiklar i tidningar om diverse “övernaturliga” händelser; exempelvis en artikel i Mombasa om tre inbrottstjuvar som försökt bryta sig in i huset där en “trollkarl” bodde, men som “fastnat” vid låset, blivit stående i timmar ända tills det blivit ljust och de blivit upptäckta, polisen larmats och bara kunnat komma och plocka in dem.
Hur går sån till? Är det bara lögner och påhitt, eller kan människor “påverka verkligheten” så att “juju” fungerar?
Här sätts vanliga logiska regler ur spel, för här är synen på allt så annorlunda att det bara är att kapitulera.
Förr hade jag avfärdat tanken på något övernaturligt, som ett irrationellt avståndstagande till religionen. Men idag vet jag inte längre. Kvantfysiken fascinerar mig eftersom den öppnar för så många fler förklaringar än den klassiska Newtonska fysiken. Men det tänker jag inte avhandla här; mer om det finner Ni i min podd där jag diskuterar kvantfyskík med min granne i Göteborg, Hans Johansson.
Här finner ni den:
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/podd/

Tack för att du läst så här långt. Det är för dig jag skriver.

Vill du vara med och stödja riktigt fri journalistik från en journalist som du inte kan köpa – för jag skriver vare sig du stödjer mig eller inte – så får du gärna Swisha en slant:
0723 680054.