Tillvaron hårdnar i Kibera

Det är torsdag och vi har för ett par dagar sedan lämnat augusti. Den 16:e september har jag varit här i Kenya ett helt år. Ett helt år i ett främmande land. Det är första gången i mitt liv som jag missat en hel sommar i Sverige. Och det svider. När jag sett era bilder på smultron, jordgubbar, hallon, kantareller, högtryck och ljumma, ljusa sommarnätter så har jag fyllts av en saknad jag inte känt på länge. Det spelar ingen roll hur bra jag har det här, framför allt vad det gäller det sociala livet; de ljusa sommarnätterna i Sverige är obetalbara. Och så är det saknaden efter mina barn och barnbarn förstås. Jag brukar ju resa till Kenya för att fly vintern – inte för att fly sommaren.

Men den 6:e oktober går mitt visum ut, och den här gången går det inte förlänga det. Så nu väntar Sverige, och bostadslöshet i höstmörkret. Och antagligen arbetslöshet också. Jag har ju varit borta från Sverige en längre tid och reglerna säger att jag inte kan få försörjningsstöd de första tre månaderna. Men jag har åtminstone en föreläsning bokad. Det är Designhögskolan i Borås som för en andra gång bjudit in mig för att berätta om Kenya och de modeprojekt jag varit involverad i. Förra gången jag var där fick jag höra från flera studenter att det var den bästa föreläsning de haft under två år, så bättre betyg kunde jag inte fått.
Jag håller också på att sammanställa en föreläsning med bildvisning från Kibera och hoppas kunna sälja in den på skolor och bibliotek runt om i landet. Så om du som läser det här och tycker att det låter intressant får gärna kontakta mig och boka en föreläsning om livet i Kiberas slum.

Det har varit ett väldigt konstigt år, på många sätt och vis. Redan förra året tyckte jag att vädret var konstigt. Short rains brukar komma i slutet av oktober och hålla på in i december. Men regnet kom tidigt, och det upphörde inte riktigt innan februari. Regnperioden som brukar börja i april/maj och som brukar göra juli till en kall månad, kom aldrig igång ordentligt här i Nairobi åtminstone. Och nu är det september, som brukar vara en varm period, men de sista två veckorna har det varit riktigt kyligt och mycket regn. Det är som om årstiderna förskjutits ett par månader. För mig gör det inte så mycket förutom att jag inte gillar att frysa. Men frusit har jag gjort de sista två veckorna. Här är drar det ständigt från de otätade englasfönstren och de enda värmekällorna i sovrummet är stearinljus och datorn. Och min egen nedkylda kropp förstås. När temperaturen ute närmar sig tio grader om nätterna och det regnat mycket blir allt utkylt och fuktigt.
För bönderna ställer dessa konstiga väderförskjutningar till med massor med problem eftersom de inte riktigt vet när de skall så sina grödor.
Och så kom Coronaviruset som är orsaken till att jag stannat här i Kenya så länge. Det är bara att konstatera att det är rätt dumt att lägga mycket tid på att planera framtiden, för aldrig har man väl kunnat vara mer osäker på vad framtiden kommer att bära med sig. Det gäller att njuta av nuet, för morgondagen känns oviss, på många sätt.

Jag sitter med en värkande fot för igår begick jag dumheten att i mörkret kolla mobilen istället för var jag satte fötterna. Jag trampade snett och föll ned i avloppsdiket, tappade både mobilen och glasögonen. Dessutom skrapade upp både fötterna på något sätt, och stukade den ena foten. Så jag hoppar på ett ben idag. Jag kan knappt stödja på den svullna foten, och jag förbannar min dumhet. Idag skulle jag annars ha åkt till Karen för att fotografera en vacker ung kvinna som vill ha bilder till sin portfolio. Det sprack, och här sitter jag och har ont istället.
Men det går över, liksom alla krämpor en dag tar slut. Döden avslutar alla plågor. Eller som Sir Walter Raleigh, som avrättades genom halshuggning vid Whitehall Palace den 29 oktober 1618. Han lär stolt ha stegat upp på schavotten, gått fram till bödeln och dragit med tummen över eggen på bilan, för att högt och ljudligt konstatera: ”Det är en besk medicin, men den botar alla krämpor.”
Det kan man kalla en iskall sista suck.

Men döden är inget man gärna talar om i Sverige. Nu har förvisso Corona-viruset fått alla att plötsligt tala om döden – men det handlar mest om siffror och statistik, eller hur gamla människor kvävts till döds. Alltså bara negativa, olustiga beskrivningar om det oundvikliga slutet.
Jag tycker mig se hur Corona-viruset verkligen har skakat om människor i Sverige, trots att myndigheterna inte har stängt ned samhället som de gjort i många andra länder.

Coronaviruset har tydligen delat landet i ytterligare delar; förutom de etniska motsättningar vi sett har vi nu de som skyller allt ont på regeringen, på FHM eller på Anders Tegnell – kontra dem som hyllar regeringens, FHM och Tegnells återhållsamhet vad det gäller restriktioner.
Vidare har vi synen på viruset som sådant. Dels har vi de som är livrädda och ser det som dödsdomen för oss alla om vi inte stoppar spridningen. Mot dem står de som tror att det ”bara” är som en något svårare form av vinter-influensa, och att det är en stor global bluff som genomdrivs för att tvinga folk att vaccinera sig – eller värre ändå.
Men vi har också vaccin-uppdelningen av landet: De som absolut inte vill ta något vaccin, kontra dem som vill ta vaccin så fort som möjligt och helst ser att det blir obligatoriskt.
Så har vi munskydds-uppdelningen; de som absolut inte vill bära något, kontra dem som vill att det skall vara obligatoriskt på offentlig plats.
I alla lägren finns allt från gräsrötter till läkare och forskare av olika slag, så det är en uppdelning som skiljer sig mot vad jag är van att se. Men det som är mest tragiskt är att jag tycker mig höra en underton av dödsångest i hela debatten.
Gamla människor som “spärras in” och inte får träffa sina anhöriga, inte vara omgiven av sina nära och kära när de dör – är inte det att likställa med åtminstone mild tortyr? Och det för att “skydda” de gamla?
Skydda dem från döden genom att neka dem livet?
Och sen har vi alla dem som självmant avstår från livet av rädsla för döden …
På något sätt tror jag att det är ett uttryck för att vi i Sverige helt har skalat bort döden. Många vuxna människor har aldrig sett en död människa. De flesta har aldrig bevittnat en slakt, trots att de äter kött. Kopplingen mellan ett plastinpackat köttstycke i kyldisken på ICA och ett levande djur finns inte längre.
I ett hårt sekulariserat land där folk nästan aldrig ställs inför döden, blir det som något extra skrämmande att livet faktiskt tar slut en dag. Att då ha någon att skylla förlusten på känns naturligtvis bättre – men det är inte rationellt och heller inte något som förändrar faktum.
Problemet är egentligen att vi skapat ett samhälle där man stoppar undan döden. Och där man inte har rätt att själv bestämma över sitt eget liv.

En vän här i Kenya berättade om en väninna som gift sig med en svensk man. När mannen dog var det som om hon blev helt ensam i världen. Det kom ingen och hälsade på, det var ingen som ringde – så änkan tvingades hantera sin förlust helt ensam.
I Kenya har man det motsatta förhållningssättet. Från den dag när någon dör finns det alltid människor omkring de närmast sörjande; vänner och bekanta som kommer in och visar sitt deltagande; som kommer och lagar mat och passar upp lite på dem som ändå har så mycket annat att tänka på. Jag tänker att Sverige har mycket att lära av Kenya ur det avseendet.

Men Kenya har mycket att lära av Sverige också förstås. Jag brukar klaga på polisen i Sverige, men där kan man åtminstone vara något så när trygg även i polisers sällskap. Här känner jag mig aldrig trygg när jag passerar poliscontainern på Dubai Street. Där brukar det sitta en polis hela dagarna och titta ut över folket som passerar. Ibland ropar de in någon som passerar utan munskydd, och då kostar det dem 200 shilling i mutor. Skulle jag passera utan mask skulle det bli minst tio tusen i mutor. Men samtidigt är det massor med folk som passerar utan mask; poliserna tar inte sina vänner. Så dessa Coronatider har gjort landets polismän betydligt rikare.
I förra veckan var det en man som ropade till mig; ”Mzungu, kom hit!” Jag korsade vägen för att höra vad det var frågan om. ”Jag är polis”, sade mannen. ”Jag har sett dig här ganska länge nu.”
”Ja, jag har blivit fast här på grund av Coronan”, svarade jag.
“Men nu är flygplatsen öppen igen.”
“Ja, men mitt flyg går i oktober och till dess har jag visum”, svarade jag utan att darra på stämman. Det gäller att inte visa svaghet eller rädsla, för då blir man ett byte.
”Jaja, du är inte arresterad. Bjud mig på lunch!”
”Nej, inte idag. Jag har inga pengar.”
”Och inte i morgon heller?” frågade han.
”I morgon är i framtiden och om framtiden är det inte lätt att veta något”, svarade jag och gick därifrån. Men inte utan ett visst mått av obehag.

Och härom dagen stötte jag på den förre polischefen i området. Han har förflyttats till Kilimani station, säger ryktet, men de senaste veckorna har jag sett honom i Kibera många gånger. Nu kom han fram till mig när jag just hade satt in pengar på mitt M-pesakonto, och sade med ett snett flin: ”Ge mig femhundra!”
”Nej, jag har inga femhundra till dig.”
Han tittade flinande på mig och fortsatte: ”Du har säkert pengar.”
Fan flög i mig och jag svarade i glättig ton och med ett leende bakom min mask: ”Du borde skaffa dig ett hederligt jobb. Du känner väl till karma-lagen; allt ont du gör mot någon annan kommer du att få tillbaka.”
Då vände han bara på klacken och gick. Efteråt förbannade jag min tunga; man skall vara försiktig så man inte förolämpar en polis här.

Här har förhållningssättet till Coronaviruset förändrats helt. Idag skrattar folk åt viruset och hävdar att det inte finns något virus i Kenya. Det är bara en stor bluff som regeringen upprätthåller för att få pengar från WHO, säger folk.
WHO:s representant varnar för att människor nu börjar strunta i föreskrifterna och att det kan leda till att dödstalen ökar. Institute for Health Metrics and Evaluation beräknar att det kommer att dö 16510 personer till den första december, men om människor följer reglerna och bär mask och håller avstånd så kan den siffran stanna på 5124 döda istället. Personligen känner jag att så exakta siffror snarare minskar förtroendet för myndigheterna.
När landets president, Uhuru Kenyatta, i början av augusti höll ett tal till folket var han ursinnig för att folk inte följde rekommendationerna. Men två veckor senare höll han ett tal i samband med att han annonserade bygget av ett nytt sjukhus, och det var tusentals åhörare som inte höll några avstånd och som i många fall inte bar någon mask. Samtidigt höll kabinettssekreterare Mutahi Kagwe ett tal i Kericho inför en publik som uppvisade samma brist på respekt för de regler som utfärdats. Kagwe har annars varit en av de politiker som främst uppmanat folk att följa reglerna.
Såna dubbla budskap bidrar naturligtvis inte till något förtroende för vare sig politiker eller de åtgärder som tagits för att stoppa spridningen.

Folk är förbannade över stängningen av samhället. Massor av människor har blivit vräkta för att de inte kunnat betala hyran när de inte längre har något jobb, och många svälter. Mbuthia berättade att nere i slummen hörs det skrik och gråt varje natt. Misshandelsfallen har ökat dramatiskt, och många män har flytt hemifrån. När de kommer hem om kvällarna utan pengar och utan mat möts de av en förbannad fru och hungriga barn. Så många män har helt enkelt stuckit hemifrån och lämnat kvinnan att försörja barnen.
Jag har sedan Corona-viruset kom hållit mig borta från changaa-barerna. Inte av oro för viruset, men av oro för att polisen skall göra ett tillslag när jag sitter där.
Men för ett par veckor sedan tittade jag in till Esthers, och möttes av idel vänliga leenden och folk som frågade var jag varit. Det är kul att folk saknat mig. Men när jag härom dagen gick till Shiro’s var det bara ett välbekant ansikte där, trots att lokalen var full. Mbuthia berättade att det började komma så många ”thugs” – kriminella – till Shiro’s, så att de vanliga stamgästerna bytt krog. Och det har blivit mycket brutalare, berättade Mbuthia. Nu kan man inte visa att man har en smartphone på en changaa-bar, för då riskerar man att någon följer efter en när man lämnar stället och rånar en. Eller helt enkelt slår ned en bakifrån och snor vad som finns att ta. Så efter mörkrets inbrott måste man vara så mycket mer försiktig i dessa tider.
En annan intressant effekt av att barerna stängts är att ”cityfolk” – såna som bor i bättre områden, med jobb på större företag, banker och institutioner – nu har börjat besöka de illegala changaa-barerna i Kibera. Det har alltså kommit ett helt nytt klientel, men dessa har väldigt svårt att få en syl i vädret, enligt Mbuthia.
”De har ingenting att berätta från sina tråkiga liv, så det är ingen som vill lyssna på dem. Det sitter där och måste peka på folk och ropa: ”You shut up! You shut up, I’m talking! Hade de inte haft pengar så hade ingen brytt sig om dem.”

Men med mer välbeställda kunder kommer också thugs – kriminella. Så de vanliga kunderna – ”the regulars” – har drivits nedåt i slummen, till andra changaa-barer. Dessa brukar besökas av muguka-tuggare. Muguka är en mild drog som är helt laglig här, och man kan köpa en påse för trettio shilling som räcker för en dags tuggande. Drogen är uppiggande för sinnet, förslappande för kroppen – och den dövar hungern. Den som tuggar äter inte. Smaken är lite bitter, så man brukar tugga tuggummi eller jordnötter tillsammans med bladen. Men man måste komma ihåg att inte svälja den gröt som bildas i munnen; det är bara saften man vill ha, för fibrerna i bladen gör en lös i magen. Den långsiktiga effekten av muguka är att man tappar sexlusten och blir slö i allmänhet, påstås det. Så fruar till män som tuggar brukar beklaga sig. Jag har själv tuggat några gånger, bara för att se vad det ger för effekt. Den första gången satt jag och skrev en eftermiddag då jag blev erbjuden en påse. Jag tuggade och tuggade som en idisslande kossa trots att jag inte alls gillar den bittra smaken. Men jag fortsatte både tugga och skriva. Framåt småtimmarna var påsen tom, men jag fortsatte ändå skriva fram till sju nästa morgon. Då gick jag till sängs, nöjd med vad jag presterat – men inte särskilt trött. Däremot glömde jag hela tiden att man inte skall svälja skiten, så jag var lite lös i magen dagarna efteråt. Så min erfarenhet är att det är en drog som jag kan ta om jag skall skriva effektivt på en historia där jag har en klar idé. Men det är ingen drog jag skulle sakna om den inte fanns, och det är inget jag har lust att ta regelbundet.

Så klientelet från den högre liggande barerna i Makina har tvingats ned till de lägre liggande, där de tränger undan tuggarna som vill lyssna till reggae och slappa, men inte köper så mycket. Så tuggarna tvingas i sin tur ned till de lägst liggande barerna, och frågan är vilka de tränger undan?
Det är här man kan se som den enda nedsippringseffekt som kapitalismen har.

Annars får jag höra allt fler historier om en sida av slummen som jag inte känt till tidigare. Mbuthia berättade att Esther’s changaa-bar vid varje jul brukar skänka tillbaka till sina kunder genom att sätta av tio tusen shilling eller mer som alla får dricka dricka för, och så beställer hon löpande in mat också och bjuder på. Hon menar att det är tack vare alla hennes stamkunder som hon har ett gott liv, så det är självklart att hon vill ge något tillbaka till dem.
Många av Maasai Mbili’s medlemmar är stamkunder hos Esther’s, tillika populära gäster. Om de inte varit där på flera dagar kan hos skicka bud efter dem och bjuda dem på en helkväll, för att hålla andra gäster kvar.
Men även på de barer Maasai Mbili’s medlemmar numera frekventerar har de en generös inställning. De har obegränsad kredit, för de vet att konstnärer rätt vad det är kan sälja något och plötsligt betala. Dessutom drar Maasai Mbili’s medlemmar andra kunder som kan betala.

Det är inte konstigt att det är hög kriminalitet i Kenya. En ny rapport visar att av en befolkning på 44,2 miljoner innevånare så är 23,4 miljoner fattiga, eller multidimensionally poor.
15,9 miljoner är så fattiga att vuxna människor på landet tjänar mindre än 3252 KSH i månaden, och i städer är motsvarande summa 5995 KSH/månad. Överfört i svenska kronor motsvarar det 262 respektive 484 kronor i månaden. Inte ens jag som varit här så länge kunde ana att människor lever på en så låg ekonomisk nivå. En före detta statstjänsteman får 4000 KSH i månaden i pension – en siffra som inte höjts på 30 år. Samtidigt har de feta katterna röstat igenom att alla tidigare regeringsmedlemmar skall få 100.000 i månaden i pension. En MP får dessutom efter varje femårsperiod hela 11,6 miljoner KSH för uträttat arbete. Kenya tillhör de länder i världen som har högst löner för politiker. (Aldrig förr har så få stulit från så mycket från så många, för att travestera den rasistiska massmördaren Churchill.) Så ser orättvisorna ut i det här landet.
Men å andra sidan behöver vi bara jämföra löneutvecklingen för de svenska riksdagsledamöterna för att konstatera att vi ser samma utveckling i vårt land. De som sitter närmast köttgrytorna ser till att äta sig mätta.

Att utvecklingen går så långsamt i Kenya, att fattiga fortsätter vara fattiga kan naturligtvis tillskrivas många faktorer, men girighet och korruption är de största orsakerna. Och korruptionen återfinns på snart sagt alla nivåer. Kemsa heter det organ som sköter upphandling av medicinsk utrustning. När Coronaviruset skulle bekämpas så sidsteppade ändå hälsovårdsministeriet Kemsa och upphandlade skyddsutrustning direkt från WHO, och nu utreds det varför. Givetvis misstänks det att det försnillats pengar. Inte ens under Coronan avhåller sig landets kriminella ledare från att plundra landet på folkets bekostnad. Ett annat exempel är den uppgörelse om extra pengar till landets lärare. Teachers Service Commission hanterade pengarna men såg till att ingen av de lärare som är medlemmar i den fackliga organisationen fick några extra pengar, vilket lett till att medlemstalet i fackföreningen har minskat från 200 000 medlemmar i juli förra året, till endast 50 000 idag. Så skjuter man fackföreningsrörelsen i sank.
Men även där finns en svensk motsvarighet; när Alliansen tog bort avdragsrätten för fackligt medlemskap var det i precis samma syfte. Och det fungerade rätt bra – fackföreningsrörelsen tappade åtskilliga medlemmar.

Under min två månader långa tystnad har jag köpt en tidning då och då, för att uppdatera mig själv och mina läsare om vad som händer i Kenya. Men innan jag hunnit så långt har jag tvingats använda tidningspapper i kattlådan, och alla nyheter härifrån har alltså gått i soporna innan jag hunnit läsa dem. Och det är lika bra det för det är ändå mest bara negativa nyheter. För att bevara hälsa och sinnesfrid är det bättre att avstå från nyheter, såväl i TV som i tidningar. Nog är det ironiskt att jag av alla människor konstaterar en sån sak – som jag själv är informationsnarkoman. Det första jag gör varje morgon är att skanna av nyheterna. Men jag gör det som ren underhållning, ungefär som andra människor går på bio. Det man ser på bio är inte verklighet – det är en upplevelse som kan krydda det verkliga livet. Men här i Kibera är det verkliga livet så närvarande och påtagligt att det räcker och blir över. Jag hinner knapp med det som ger mig en inkomst – skrivandet. Och jag får så mycket att berätta, som åtminstone jag finner intressant.

Om du också låter sig fascineras och roas av mina skriverier så får du gärna stödja mig genom att sätta in en slant på mitt konto, för annars tystnar jag. Det är återigen dags får den årligt återkommande men ack så oönskade och oförutsedda utgifter som kommer med att hålla en sån här blogg öppen; webhotellet. Det är 1400 per år. Jag ligger också efter med hyran här, cirka 1600 svenska, och mitt mobilkonton i Sverige hos Hallon är stängt, så jag vet inte om mitt Swish-konto fungerar. Så nu är jag verkligen i behov av ditt stöd. Varje krona är värdefull för mig.

När jag kommer till Sverige om några veckor behöver jag dessutom någonstans att bo. Jag är både bostads- och arbetslös och därtill pank, så jag är ingen attraktiv hyresgäst. Men det gör inte mitt behov mindre. Hoppas dock på ovan nämnda föreläsningar, så jag försöker göra ett snyggt utskick att sända till alla bibliotek och skolor i landet. Får jag bara in ett par föreläsningar så kan jag också betala hyra och göra rätt för mig på alla sätt och vis. Jag är också en rätt hyfsad fotograf och delar gärna med mig av mina bilder och eller mitt kunnande.
Så om ni har förslag på var jag kan bo, åtminstone för en tid, så tar jag tacksamt emot alla förslag; allt från slott till koja, men jag sätter gränsen vid en skokartong på motorvägen. Jag gör inte mycket väsen av mig, sitter mest och läser eller skriver, förutom att jag nästan är ostoppbar om någon börjar ber mig berätta: Jag brukar se mig som en mycket social ensamvarg. Jag är inte rädd att hugga tag där det behövs och är rätt hyfsad i köket.
Petimetrar och jag går dock inte så väl ihop emedan jag är en obotlig slarver. Jag försöker dock hålla mitt slarv inom min egen sfär. Jag är dessutom blyg, men väldigt nyfiken på både människor och nya platser, så jag är beredd att flytta varhelst det verkar gynnsamt. Jag kan tillägga att jag är en obotlig optimist för att jag är övertygad om att det dyker upp något. Jag litar på livet.
Om du har något förslag så skicka det gärna per mail till johan@amp.nu

Här i Kenya saknar jag arbetstillstånd så jag lever helt på mitt bloggande. Mitt bankkonto är Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6. Min telefon är stängd på grund av en obetald räkning så jag vet inte om mitt Swish-konto fungerar, men om det gör det så är numret 0723 680054.
Ni kan också köpa mina bilder, utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Ni finner många av mina bilder i mina många album på Facebook. Skicka ett pm till min messenger så kan vi diskutera priset – det beror på hur mycket pengar ni har och hur hungrig jag är.

Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
(Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.)
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).

Ett stort tack till er alla som håller mig vid liv, jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet.