* * *
Efter middagen tog de med sig en ryggsäck, knatade upp på en bergknalle i närheten av där de bodde, bredde ut en filt och tog fram varsin medhavd kall öl. De drack den under tystnad. Solen stod ännu högt på himlen fastän det var kväll, och värmde skönt ännu en stund. Bakom dem bredde staden ut sig med trafikleder, asfalt och betong, men på kullarna framför dem stod grönskan i sin fullaste prakt, med hela skalan från den tidiga, lite försiktiga bleka vårgrönskan till det mättade, tunga sensommargröna. Solljuset började skifta mot varmgult och bäddade in hela landskapet i en varm färgton.
Efter middagen tog de med sig en ryggsäck, knatade upp på en bergknalle i närheten av där de bodde, bredde ut en filt och tog fram varsin medhavd kall öl. De drack den under tystnad. Solen stod ännu högt på himlen fastän det var kväll, och värmde skönt ännu en stund. Bakom dem bredde staden ut sig med trafikleder, asfalt och betong, men på kullarna framför dem stod grönskan i sin fullaste prakt, med hela skalan från den tidiga, lite försiktiga bleka vårgrönskan till det mättade, tunga sensommargröna. Solljuset började skifta mot varmgult och bäddade in hela landskapet i en varm färgton.
En och annan mås kom inseglande över kullarna på pålandsvindarna från havet, skickligt navigerande med hjälp av minimala rörelser på fjäderpannorna längst ut på vingarna. Från grönområdena nedanför dem kom rop och skratt tillsammans med en förförisk doft av grillat.
Det enda som störde idyllen var bruset från biltrafiken på trafikleden nedanför berget.
Han ryckte loss några långa grässtrån, lutade sig bakåt och började lojt killa henne på ryggen. Hon rös av välbehag och sköt upp ryggen mot honom.
Länge, så länge; utan att yttra ett ord, tacksamma på varsitt håll över att ha någon att tiga tillsammans med.
Till sist sade han:
– Ska vi gå hem?
– Nu? Redan? Svarade hon förvånat.
– Ja, det börjar på att bli lite kyligt i vinden.
– Men vi kan väl ta en cigarett till först.
– Javisst, svarade han. Bara för att jag säger ”nu”, behöver det inte betyda nu-nu.
– Så du menar nu-sen?
Hon ställde frågan med ett leende, samtidigt som tände två cigaretter på en gång, för att sedan sträcka honom en av dem.
– Ja, bara för att man säger nu behöver det inte innebära nu direkt, på stubben, nu genast. Nuet kan vara så långt.
Hon såg på honom och skrattade lite överseende:
– Det svåra med dig är att man aldrig vet om du menar nu nu, eller nu om ett par timmar…
– Nä, men det är ju för att folk inte frågar om jag menar nu-nu eller nu-sen. Kommunikation… Allt handlar om kommunikation!
Han tog ett djupt bloss, försökte förgäves göra en rökring i den lätta sommarbrisen, och suckade:
– Dessutom är det inte mitt fel att alla andra tar fel på tiden.
– Hörrudu! Det är väl inte alla andra som det är fel på? Det är ju du som aldrig kan passa tider!
Hon sade det lätt förebrående, men mest kärleksfullt.
– Förvisso. Men vad beror det på? Ett tankefel som låser in oss alla i en fyrkantig värld. Människan försöker mäta det omätbara; att mäta tid med en linjär skala, som om den vore ett statiskt fenomen som alltid är konstant. I själva verket är tiden som en organisk kropp, en amöba som kan ändra form och utseende beroende på vilka betingelser den upplevs under.
– Men tiden är ju konstant…
– Inte då! Eftersom jag kan uppleva en och samma uppmätta tidsrymd som en evighet i en situation, och som blott en grisfjärt i en annan situation, så innebär det att skalan man mäter tid med måste vara korrupt, eller nåt. Annars skulle det ju innebära att det är fel i mitt huvud, och det är en mindre lockande teori.
Hon skrattade lätt, men undlät att kommentera det sista. I stället sträckte hon sig efter ännu en öl, öppnade den med ett pysande, varvid ölskum sprutade ut över hennes hand.
Han fimpade sin cigarett och fortsatte:
– Hade jag varit helt ensam om min iakttagelse hade jag kanske övervägt det senare alternativet. Men nu råkar jag känna till att åtminstone de flesta människor har samma upplevelse av att tiden är svekfull och oberäknelig.
– Ja, men det är ju bara den subjektiva upplevelsen av tid… som att tiden går fortare när man har kul.
– Så du menar att min subjektiva upplevelse av mitt liv skulle vara felaktig, att det jag känner och upplever skulle vara underordnat en objektiv, saklig, bedömning av det som sker? Att det som är rätt är en sorts linjal för tid?
– Nä, naturligtvis är den subjektiva upplevelsen viktigast i livet. Men den förhindrar väl inte att man samtidigt har en tidskonstant som är vägledande för vårt samhälle. Det skulle ju inte funka annars?
– Vad är det som inte skulle funka? Jag skulle slippa ha dåligt samvete för att min subjektiva upplevelse av tidsförlopp inte är synkroniserat med klockan…
Nu tände hon ännu en cigarett, drog ett bloss och tittade på honom. Så sade hon långsamt:
– Jag tycker mest att det där låter som en elegant ursäkt för att komma för sent.
– För sent?! Vadå ”för sent”? Jag kan väl inte komma för sent. Jag befinner mig ju hela tiden där jag är, i min kropp, så när jag anländer till en plats så gör jag ju det just i rättan tid – just precis i det ögonblick jag kommer dit.
– Men folk får ju vänta på dig…
Nu tystnade han, vände ut blicken mot de grönskande kullarna omkring dem, fångade en mås med blicken och följde den på dess ljudlösa färd genom tillvaron.
De satt tysta en stund, innan han huttrade till och sa:
– Brrr. Det börjar bli kyligt i vinden. Ska vi gå ner nu?
– Menar du nu-nu eller nu-sen?
– Nu-nyss.
***