Så sitter jag återigen och avnjuter en iskall natt, som vore det en drink. Eller som champagne, som enligt Churchill skulle vara “torr, kall och gratis”. Ja, just så är denna natt. Fast det är klart, jag föredrar temperaturen i Bamako. Där var det över trettio grader på dagarna, och på natten sjönk det till runt 20. Någon natt var det under 20, och mina reskamrater frös – för att inte tala om afrikanerna. De kom och gick med stickade mössor, halsdukar och handskar – trots att temperaturen var som en varm och skön sommarnatt i Sverige. Det såg lite roligt ut för mina svenska ögon. Själv njöt jag av varje ljum natt, och hade för det masta kortärmat.
En natt i Bamako tog jag ut kameran på stativet, riggade riktmicken, hörlurarna och gick ut för att spela in hur natten låter där nere. Det är fantastisk vilken ljudkuliss det är framåt fyra på morgonen: Hundar som skäller i bakgrunden; en tupp som gal med jämna mellanrum, några dova röster från nattvakter i området; ibland en avlägsen trumma, eller reggaemusik från någon kanstrig radiomottagare. Och med riktmicken förstärks alla ljuden rejält.
När jag stod där och spelade in kom plötsligt nattvakten från Toumanis ställe ut och ställde sig intill mig. Han såg ut som om han trodde jag fått en knäpp eller nåt, så jag tog av mig lurarna och räckte dem till honom. Tveksamt satte han dem utanpå sin svarta, stickade nike-mössa. Hans min då jag riktade micken åt olika håll var obetalbar – han spärrade upp ögonen och hakan föll ned på bröstet. Tuppen; hundarna som skällde i fjärran; en bil som stannade, släppte av ett par passagerare som växlade några ord innan bilen åter drog iväg; en råtta som sprang i ett dike – allt fångade jag med riktmiken. Ett par män kom gående ca 50 meter längre bort, småpratandes med beslöjade röster. Jag riktade micken mot dem och nattvaktens ansikte sprack upp i ett brett leende. Han hade dittills varit väldigt butter och avvisande, och det var nu första gången jag sett honom le. Männen passerade, antagligen utan att vare sig se eller höra oss där vi stod i den becksvarta natten.
Jag packade ihop prylarna och gick för att sova, men nattvakten hejdade mig. Han drog fram en stol till mig, bredvid hans, och satte sig så för att att hälla upp te, det speciella afrikanska teet som avnjutes hett och sött i snapsglas. Han bjöd mig först och drack sedan själv ur samma glas. Sedan satt vi där, länge, i en ordlös gemenskap. Han talade bara bambara och lite franska, alls ingen engelska, så de få saker vi dryftade var elementära artighetsfraser. Desto större var vår gemenskap – vi hade funnit en like i varandra, såtillvida att vi båda dyrkar natten och dess alldeles egna ljud.
När så klockan blev fyra på morgonen raspade det till i avlägsna högtalare, och den lokale böneutroparens röst började skalla över nejden. Jag flög upp, satte på kameran och började spela in igen. Snart blandades böneutropen med en tupp som gol och en get som bräkte i närheten. Jag lämnade över lurarna till min nyfunne vän som ivrigt satte dem på huvudet och återigen sprack hans ansikte upp i ett oförställt glädjerus. Det var en fröjd att se honom, han som alltid har natten som arbetstid och alltid är omgiven av dessa ljud.
Dagen efter översatte vår vän och tolk, Kalilou, för mig och nattvakten. Den senare tackade innerligt för upplevelsen, och läraren i mig berättade för honom att micken och hörlurarna bara förstärker vad som alltid finns där, att han bara behöver träna upp sin förmåga att lyssna på alla ljuden för att en helt ny värld ska öppna sig för honom. Han sade sig vara mycket tacksam, och för att visa det bjöd han återigen på te.
Under resten av vistelsen var den tidigar så buttre nattvakten som förbytt – alltid leende och hjälpsam.
Ett ljud betyder så mycket.