Springnota på lönnkrog

I tisdags tog jag en boda-boda (motorcykeltaxi) till Junction, ett av de många stora köpcentrum som finns här i Nairobi. Det är på såna ställen som man skall vara försiktig, för det är såna som terrorister valt att attackera här i Nairobi. Men jag behövde öppna ett telefonabonnemang – utan telefon är man förlorad här – så Safaricom Junction var mitt mål.
För att komma in på parkeringen är man tvungen att bli genomsökt av ett par vakter som sveper med en ”metalldetektor” och letar igenom väskor och sånt. För att sedan komma in på själva gallerian måste man genomgå samma procedur igen; två vakter, en man och en kvinna, söker pliktskyldigast igenom min ryggsäck och sveper en metalldetektor över kroppen. När jag till sist når Safaricom’s kontor står där två vakter och samma ritual upprepas en tredje gång. Det märkliga är att jag hittills aldrig tvingats öppna ryggsäcken helt – jag skulle kunna ta med mig minst ett par handgranater och massor med sprängdeg i datorfacket, utan att någon sett det.

Väl inne på Safaricoms kontor träffar jag Sly – tjejen som jag suttit och diskuterat med kvällen innan i M2:s studio. Hon jobbar där dagtid och kommer till studion efter jobbet, förklarar hon. Det är en ung energisk kvinna som riktigt sprutar entusiasm omkring sig, och absolut inte rädd att ta kontakt med folk. Och det är så de får sin lön; förutom en låg fast inkomst så är den mesta inkomsten baserad på provision på försäljning – telefoner, abonnemang, extra krediter – allt ger klirr i kassan. Jag är nog mest imponerad av att en person med ett vanlig jobb samtidigt hålls med konstnärerna i M2. Det är högst ovanligt att någon i M2 har ett fast jobb. Nå, till sist hade jag ordnat ett nytt telefonnummer: +254 740727074. Ifall nu någon vill ringa till Kenya.

Tänk så tiderna förändrats sedan jag 1981 ringde ett ”collect call” hem från Singapore för att be min far skicka mer pengar! För yngre läsare kanske det är bäst att förtydliga att ett ”collect call” var när man lät en telefonoperatör ringa upp det önskade numret och fråga om det var okey att mottagaren betalade samtalet – och naturligtvis var såna samtal fruktansvärt dyra, och handlade nästan uteslutande om samma sak som i mitt fall; ”skicka mer pengar”.

När jag hade telefon så ringde jag Brandon; han skulle ta mig med till min nya hyresvärdinna för att vi skulle skriva kontrakt för huset jag tittat på. När vi väl hittat hennes lägenhet i Jamhuri, den stadsdel som gränsar till Kibera, bjöd hon oss att sitta i en vräkig vit skinngrupp som var så stor att det knappt fanns plats för ett bord emellan delarna, och än mindre plats för mina ben. När vi väl satt oss för att skriva på avtalet så började hon;
”Min man har invändningar, det är för billigt … Det är ju ändå vatten 24/7.”
Suck. Alltid försöker de få mer på något sätt. Men jag börjar lära mig. Jag förklarade att det vi kommit överens om, 21500, redan var över min budget, och började resa mig som för att gå. Då ringde hon sin make som ändrade sig som ett skott. Vi skrev på och jag betalade 33000 Kenyashilling för hyra fram till slutet av mars.

Brandon och jag gick sedan hem till honom, där jag hjälpte honom med en dator jag köpt till honom; jag visade hur han har tillgång till gratis studier i vad han än vill lära sig, genom Open University, och alla gratiskurser som snart sagt alla universitet med självaktning ger. Så snart jag kommit i ordning ska jag öppna mitt hem för honom och många andra, för gratiskurser i datorkunskap, teckning, fotografi och videoredigering.

Sedan tog jag ett varv förbi studion. Där var fullt med folk som skapade, tjatade, rappade och slappade. Jag slog mig ned en stund och pratade, fick en sup och en holk, innan jag fortsatte till Esters – den lönnkrog som ligger bakom studion och som allmänt går under namnet ”the extension” – förlängningen. Där möttes jag av ett glatt gäng som hälsade mig med entusiasm. Det är underbart att höra så mycket beröm och uppskattning. Jag blev bjuden på både en och två supar, så jag köpte en läsk och en dunk chang’aa – en brygd som kunde kallas ”slumstjärnan” som en parafras på skogsstjärnans.
Jag hann bli lite berusad innan jag insåg att natten började krypa på och det var dags att ta sig till Karen, och i förvirringen – enbart min egen – råkade jag ta springnota. Jag tog en boda boda från Equity Bank, som är den ständiga mötesplatsen i Ayany, och satt med ett fånflin på läpparna hela vägen medan jag tänkte på hur vansinnigt det var att mitt i natten ta en motorcykeltaxi, utan hjälm och med bara en lånad jacka som ”skydd” om olyckan skulle vara framme. Så insåg jag att jag glömt det där med försäkring. Jag borde väl åtminstone skriva ut en kopia på försäkringsbeviset från hemförsäkringen i Sverige …

Jag kom hem den här gången också. Fast inte tack vare chauffören, den här gången. När jag anlitade honom visste han precis var det var – men när han kom till Karen var han vilse och frågade mig om vägen. Jag förklarade att jag bara åkt där dagtid, och att det var hans sak att ta mig dit jag skulle. Till sist tvingades han ringa min värd, Fahruq, som förklarade att han skulle komma och hämtade mig där vi var istället.
När jag frågade honom vad han ville ha för körningen svarade han tusen shilling! Jag skällde ut honom efter noter och sade att jag borde skicka iväg honom utan en spänn, eftersom han inte fullgjort sitt åtagande. Jag berättade att jag betalat 300 för den omvända vägen, när jag dessutom blivit körd från dörr till dörr, så han skulle vara tacksam för de två hundra jag gav honom.
Han stannade dock skamset kvar tills Fahruq kom och plockade upp mig.
Jag somnade som ett barn, den kvällen.