Skrock och skrymt i Kenya.

När jag läste filmvetenskap på universitetet lärde jag mig att afrikansk film skiljer sig från den europeiska berättarkulturen i det att i afrikansk film skildras ofta ”övernaturliga” händelser som fullt naturliga. Man har en stark tro på att det finns betydligt mer än vi kan se med blotta ögat. När jag först kom till Kenya förundrades jag över att det var så många annars fullt sansade, välutbildade människor som tror på ”juju” – övernaturliga fenomen eller trollkonster, för att uttrycka det på den folkliga nivå det handlar om.
Jag fick höra historier om hur kvinnor med gröna ögon ansågs vara häxor som kunde förvandla sig till katter om nätterna, och att dessa kvinnor var fruktade. Eller om hur man kan köpa sig en ”genie” – en tro som är utbredd bland muslimer längs kusten. Denna genie blir ens tjänare som kan ställa till med djävulskap för andra människor, eller till och med stjäla andra människors pengar eller ägodelar. En maasai som arbetar som askari – vakt – i området kommer från Tanzania. Under en våt kväll berättade han för en av mina vänner hur han brukade resa hem till Tanzania – på en kvast! Han påstod också att han kunde fixa en genie för min vän, som dock avböjde och förklarade att de gärna kunde fortsätta vara vänner – men att han ville att de i fortsättningen höll ett visst avstånd från varandra.

Att vanliga, lågutbildade människor kan tro på trollkonster är kanske inte så underligt – det handlar antagligen om mångtusenåriga traditioner. Men när jag till och med i medierna kunde läsa om hur polisen utan besvär kunnat gripa tre inbrottstjuvar som stod och försökte dyrka upp ett lås till ett hus där en välkänd ”trollkarl” bodde, började jag undra. Männen hade enligt artikeln stått där hela natten, och blev upptäckta av grannarna i gryningen. Polisen bara gick in och grep männen som bara stod kvar där när de kom. För mig lät det helt otroligt att en journalist skulle skriva en sån historia, än mer otroligt att en tidning skulle publicera det.
Men ju längre jag är här och ju fler historier jag hör, desto mer osäker blir jag.

Härom kvällen kom Richie förbi och vi kom in på juju. Han berättade att Uhuru Kenyatta, landets president, lär skall ha en personlig läkare – men också en personlig ”trolldoktor” som kan behandla patienter med uråldriga metoder. Dessutom lär det finnas såna doktorer på alla sjukhus i Kenya, påstod han. Det vore intressant om det är sant att läkare dels konsulterar trolldoktorer och AI; det är liksom att konsultera all tillgänglig medicinsk kunskap. Maasaierna sägs ha naturmedicin för alla tänkbara sjukdomar, och antagligen finns det mycket att hämta i deras kunskapsbank för dagens medicinforskning.

Men Richie delade med sig en av sina personliga erfarenheter också. Det var vid tiden för valet, när ingen gick säker på gatorna. Många hade flytt Kibera vid den tiden, eftersom Kibera alltid är det område som har de värsta konfrontationerna mellan dels polis och dels olika folkgrupper. Ägaren till en av pubarna i området tillhörde dem som flytt, och när han kom tillbaka fann han att någon hade brutit sig in i hans pub och stulit de stora TV-apparater han haft. Han började fråga runt efter de skyldiga, men ingen berättade något, även om en del visste vilka det var – rykten färdas snabbt i Kibera. Så förbannad och upprörd ställde sig pubägaren utanför sin pub och ropade; ”I morgon vid middagstid kommer ni alla att få se vilka det var som stal mina TV-apparater.”
Dagen därpå hängde Moroko och Richie vid biltvätten i området när plötsligt tre av killarna som arbetade där började uppföra sig underligt. De började grymta och ge ifrån sig konstiga ljud. Sedan föll de ned på marken, på alla fyra och började beta gräs. Då kom pubägaren och sade; ”Nu ser ni alla vilka som stal mina TV-apparater.” Vad som hände därefter visste inte Richie för han tyckte det var så skrämmande, så han skyndade sig därifrån.
”Jag är ju utbildad i USA så jag trodde inte ett spår på juju och sån skit, men när jag såg mina vänner bete sig som djur visste jag inte vad jag skulle tro.”

Här i Kenya är det i allmänhet inget tvivel om att juju existerar. Min vän Shamym berättade hur hennes mor blivit förtrollad; hennes ena ben värker så att hon inte kan gå – men läkarna finner ingen förklaring. Så det måste alltså vara juju, menar hon. Hon berättar också att man kan skaffa sig en genie som bevakar andra; en ”spy genie”. Man kan ”förtrolla” en hund, katt eller till och med en fluga som följer efter den utvalda, och genom denna genie kan man se var den andra befinner sig. Det borde intressera CIA, Mossad och alla andra säkerhetstjänster i världen om det fungerar. Om man använder sig av en genie i jobbet kan man se till att all skit hamnar på ens kollegor, så att man själv är den som blir befordrad istället för kollegorna. Som ursäkt för att man själv inte är lika kompetent kan det också fungera bra; att skylla på juju istället.

Jag finner det väldigt intressant att se på dessa uråldriga traditioner; hur mycket av deras kunskap är bara vidskepelse och hur mycket är nedärvd livserfarenhet?
Skall man tro på vår vetenskap så existerar inget övernaturligt. En amerikan satte på sjuttiotalet upp ett pris på en miljon dollar till den förste som kan visa ett övernaturligt fenomen. När ingen hade lyckats genomföra en sådan demonstration under ett par decennier, höjdes prissumman till tio miljoner dollar vid millenieskiftet. Men ännu är det ingen som kunnat lyfta prissumman. Det brukar framhållas som bevis för att det inte existerar något bortom det vi kan se och mäta. Men här i Kenya är juju ändå en del av vardagen på ett sätt som är svårt att föreställa sig för en svensk.

När jag försöker stilla min nyfikenhet genom att jämföra med Voodoo så finner jag följande;
”First and foremost Voodoo is a religion. It is the dominant religion of Haiti. Many of the practices and descriptions of Voodoo belief may sound to us like rank superstition, but then, imagine the beliefs of Christianity to people who know nothing about it. Tell them about the trinity or the resurrection, or the presence of Jesus in the eucharist. Any of these practices which very intelligent Christians believe in the fullest would seem no less superstitious to someone unfamiliar with Christianity.
Thus I urge you to recognize that Voodoo is Haiti’s religion, it is taken very seriously not merely by unlettered peasants, but many intelligent and learned members of the Haitian society believe as sincerely in Voodoo as do German theology professors in their Christianity.”

http://faculty.webster.edu/corbetre/haiti/voodoo/overview.htm

Nog är det ett intressant perspektiv, som jag aldrig slagits av tidigare: Att jämföra ”vidskepelse” med kristendom. Båda bygger på en tro på något som aldrig gått att bevisa vetenskapligt – men ändå tar vi kristendom som något ”naturligt” medan vi ser ned på ”vidskepelse”. Men det hör förstås till att kristendomen försöker förminska andra religioner, så det är förklaringen till varför vår kunskap om exempelvis voodooo i allmänhet är ytterst begränsad. På samma sätt ser vi ned på afrikanska traditioner och nedärvda kunskaper. Själv blir jag som sagt mer och mer förundrad och ödmjuk inför hur lite jag vet, egentligen. I synnerhet som jag också utifrån min ytterst ytliga kunskaper om kvantfysik förstår att vår vetenskap bygger på dogmer som inte alls behöver vara tillförlitliga.

I ett ”banned speach” – ett hårt kritiserat tal på TED Talks -berättar Rupert Sheldrake om tio olika såna vetenskapliga dogmer; exempelvis antagandet att alla fysikaliska lagar skapades vid the big bang och har alltid varit konstanta. Forskarvärlden gillar inte såna utmaningar, varför Sheldrake är betraktad som något katten släpat in. Här är hans tal, bedöm själva hur upprörande det är:

Sheldrake blir än mer kontroversiell när han börjar spekulera i om solen har ett medvetande, men när man lyssnar till hans filosoferande så blir det betydligt klarare. Det står klart att han inte är någon foliehatt utan att han har kunskap:

När jag ändå sitter hemma mest hela dagarna så kan jag passa på att ägna mig åt hjärngymnastik, och då blir det en hel del såna klipp. Annars skannar jag även av världsmedierna för att se om det har hänt något. Oftast har det inte det. Jag menar att det är ytterst få av de nyheter jag läser om som egentligen berör mig och mitt liv i Kibera. Det mesta är lika overkligt som de spelfilmer jag emellanåt spenderar tid på; en stunds underhållning – men helt utan koppling till mig verkliga liv. När jag läser om hur vissa av mina vänner har dödsångest och panik över virusets framfart, önskar jag att jag kunde dela med mig av min djupt grundade känsla; det är bara här och nu som är verklighet. Det jag ser, hör, känner och så vidare – allt som jag kan uppleva själv med mina sinnen, är den enda verklighet som existerar på riktigt. Allt annat är bara underhållning. Och tämligen medioker sådan, i många fall.

Här i Kenya tillhör Covid-19 ännu så länge den typen av underhållning – fast något mer verklig eftersom den fått landets ledare att stänga ned landet på olika sätt. Nairobi är isolerat och det råder ett utegångsförbud mellan klockan 19.00 – 05.00. Polisen har med sedvanlig brutalitet försökt få folk att följa statens direktiv, och hittills har de lyckats döda sex personer i sina ansträngningar. För tre veckor sedan sköts en trettonårig kille i magen så att han dog. Polisen har tillsatt en utredning men det verkar redan vara klart att det var en olycklig rikoschett som dödade pojken – enligt polisens egna uppgifter. Det lär vara lika svårt att få poliser dömda här som i Sverige.
Dessutom har polisen misshandlat ett otal personer; det mest gripande fallet var en boda boda-chaufför som körde en sjuk kvinna till en akutmottagning men han var inte tillbaka innan utegångsförbudet trätt i kraft. I en polisspärr blev han så brutalt misshandlad att han dog dagen därpå. Andra rubriker berättar och sjukvårdspersonal som kallats in akut, som på väg till sjukhuset blivit stoppade av polis som sprutat tårgas och syra(!) på dem. En tredje rubrik berättar om en man som begivit sig till polisen för att betala 300 000 KSH i borgen för en arresterad man, men någonstans på vägen försvann såväl mannen som pengarna. Enligt polisen kom han aldrig till stationen …;

I grannkvartern, Jamhuri, ringde folk till polisen för att det pågick en fest i en lägenhet. När polisen kom dit var det 18 nakna personer som festade – den yngste var bara fjorton år. En av deltagarna filmade så polisen misstänker att det var en porrfilmsinspelning som pågick. Jag tänker att det mycket väl kan vara folk som är i desperat behov av pengar. Fast att en fjortonåring är med på något sådant är väl magstarkt. Nu blev alla gripna och satta i karantän.
Coronaviruset har förresten öppnat en ny affärsverksamhet. Vem som helst kan öppna ett fängelse i Kenya, har det berättats för mig. På samma sätt kan vem som helst starta ett karantänsboende. De människor som polisen arresterar nu på daglig basis för att de går utan munskydd kan få valet att antingen betala kitu kidogo – en liten gåva – till polisen, eller ”gå direkt i fängelse utan att passera Gå”. Det vill säga att de antingen betalar en smärre summa till polisen, eller blir transporterade till ett karantänshus där de blir inspärrade i två veckor till ett pris om två tusen shilling per dag. Jag anar att det är strålande tider för poliserna just nu.
En av mina unga konstnärsvänner hör till dem som gripits av polisen. Han fördes bort till skogen bortanför Kibera, där han tillsammans med många andra tvingades stanna hela dagen under polisvakt. De krävde 20 000 av dem de arresterat. Först fram emot kvällen, när polisen insett att de inte skulle kunna klämma honom på några pengar – han inte ens hade en telefon så att han kunde ringa någon – släppte de honom under grova hot.
En Kenyansk journalist påfanns död efter en motorcykelolycka. Men när kroppens undersöktes hade den fått stickskador som inte kunde relateras till olyckan. Antagligen blev han mördad, och som han arbetade som journalist är det inte svårt att misstänka att hans död hade med hans yrke att göra. I det här landet är det farligt att vara journalist om man skriver om fel personer.
Ibland de rykten jag hört, berättas om en rik man som ertappats med att våldföra sig på sin egen dotter. Men ingen vågar anmäla honom för att han har tillräckligt med pengar för att muta både polis och domstolar, och om någon skulle anmäla så skulle mannen snart få reda på vem som gjort anmälan – och det skulle innebära dennes död.
Så kan det gå.

Sverige må vara korrumperat på många sätt, men det är skönt att inte behöva vara rädd för polisen. Nu finns det ju även i Sverige människor som har orsak att vara rädda för ”bängen”. Min salige vän Fagge, en storvuxen norrlänning med tordönsstämma, berättade hur han en söndag sett hur ett par poliser snodde folkölen av en alkis som var helt skakig av abstinens. Fagge gick fram till poliserna och frågade vad de sysslade med: ”Ser ni inte att stackar’n behöver ölen – han skakar ju som ett asplöv!” Då passade poliserna på att spöa upp Fagge istället. I Sverige. Sånt som aldrig når till nyhetsplats. Jag tänker att det förmodligen är till stor del är en viss sorts människor som blir poliser – världen över; såna som aldrig skulle bli det egentligen.

I min förra blogg berättade jag om Nairobi Fly – en liten insekt på mellan 6 – 10 millimeter. Den bits inte, inte heller sticks den. Men om den landar på kroppen och man försöker borsta bort den så avger den ett starkt ”frätande” ämne som ger skapliga hudirritationer. Nu har det rapporterats en svärm av dem i Kibera också. De små uslingarna trivs bra när det regnar mycket, så nu är deras tid. I går hittade jag en i min vattenkokare. Jag har aldrig sett någon tidigare så jag studerade den noga innan jag släppte ut den. Men när jag väl sett den så tittade jag mig runt i lägenheten – och fann tre till! Nu är det alltså dags att vara extra försiktig innan jag lägger mig, så att jag inte får ovälkommet sällskap i sängen. I de råd jag läst mot Covid-19 sägs det att man inte skall vifta på sängkläderna för att viruset kan då lossna från textilierna. Å andra sidan, om man inte vädrar sängkläderna riskerar man att ha en Nairobi Fly i dem. Jag har mer respekt för insekterna i nuläget, så här viftas det febrilt innan jag kryper ned i sängen.
Det är inte riktigt tid för att gå till sängs ännu, men jag väljer att ändå sätta punkt för den här gången.

Om ni tycker om att läsa om Kenya och Kibera i dessa coronatider, får ni gärna betala valfri summa för läsupplevelsen, och för glädjen att hålla mig vid liv. Det är tuffa tider och jag lever helt på vad mina läsare sponsrar mig med, och jag är innerligt tacksam för varje krona.

Ni kan också köpa mina bilder och få dem utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Priset beror på hur hungrig jag är.
Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6
Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).

Tack på förhand.
Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här:
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/skrivklada/