Kibera, Lördag den 18:e april.
Det är en intensiv regnskur utanför mitt fönster och det mullrar oavbrutet av åska. Det är ett dovt muller i bakgrunden som aldrig tycks tystna; det bara varierar i intensitet. Det har nu hållit på i över en timme. Jag gillar åskväder. Dels för den makalösa kraft som får en att bli lite ödmjuk. Dels för det spektakulära skådespel som de kan bjuda på. Häromdagen var det ett kraftigt åskväder där det blixtrade var sjätte, sjunde sekund när det var som mest intensivt – och det var så i närmare en timmes tid. Jag har aldrig upplevt en kraftigare urladdning.
Nu sitter jag och väntar på Richie och Mary som givit sig ut till Toi Market för att köpa kläder åt mig. Själv är jag fullständigt ointresserad av att shoppa. Jag tillhör antagligen de få som kan känna det som en seger när jag ger mig ut för att köpa något jag behöver, och kommer hem tomhänt. Antingen för att jag inte hittat det jag var på jakt efter, eller för att det var för dyrt. I det förra fallet har jag ju kvar alla pengar, och i det senare fallet har jag dessutom sparat en massa mer pengar än jag var beredd att lägga ut.
Nej, shoppande gör mig deprimerad. Dels kostar det pengar, dels måste man välja. Jag avskyr att välja när det är saker jag är ointresserad av. Vem fasen tycker att det är kul att välja mellan olika elbolag, exempelvis? Jag vill bara ha el fram till eluttaget, till ett rimligt pris. Staten är måhända kass på att driva företag (som borgarna alltid hävdat), men fördelen med ett statligt elverk som servar alla, är att man slipper välja. Kanske blir det dyrare – men det är värt att betala mer för att slippa välja. Och vinsterna går tillbaka till samhället om man har ett statligt elbolag. (Det vore intressant att se hur många timmars obetald arbetstid det svenska folket lagt ned på att välja elbolag … Antagligen motsvarar det tusentals heltidstjänster varje år. För att elbolag skall ha rätten att tjäna pengar på våra liv. Det känns inte som den typ av “valfrihet” jag önskar mig.)
Så för att slippa handla skickade jag ut Richie och Mary att köpa kläder åt mig. Det blir många gånger dyrare för mig eftersom jag är vit, och det tar en jäkla lång tid och blir mycket tjafsande när man måste pruta stenhårt på varje föremål. Mary och Richie har dessutom båda bättre klädsmak än mig – min smak berättar bara vad jag inte gillar och vad jag absolut inte vill klä mig i.
Jag frågade om tretusen shilling (cirka tre hundra svenska) skulle räcka, och Richie försäkrade att jag skulle få kläder så det räcker året ut för de pengarna. Så jag skickade med dem fyratusen shilling så att de skulle kunna köpa något själva också. Det gäller ju att hålla hjulen igång i dessa tider. Storlekarna får jag hoppas blir något så när rätt, men jag är inte så kinkig när det kommer till kläder bara de döljer min magra lekamen. Jag är rätt kass som influencer.
När de kommer tillbaka skall vi röka ett kilo getlår. Jag köpte det igår och det har legat i saltlake ett dygn nu. Det borde räcka – det var en mager get. Annars brukar proffsen räkna på ett dygn per centimeter kött. Bland improvisatörerna kan jag nog räkna mig som proffs. Min röklåda är tillverkad efter min ritning, av en av svetsarna längs Kibera drive, och jag betalade ca 350 kronor för den. Mindre än en ABU-röken, som var min förlaga. Men eftersom jag inte vet vad som är det bästa träslaget att röka med har jag tvingats pröva mig fram. Det skall vara lövträ har jag förstått, eftersom barrträd i allmänhet innehåller så mycket tjära. Åtminstone i Sverige. Här har vi mycket eucalyptus, men det är giftigt så det vill jag inte röka med. Förra helgen rökte jag en oxfilé och bjöd Richie, Stacy, Mary och Kaka på. Det var synnerligen uppskattat, och Kaka menade att jag skulle kunna bli rik på att öppna en restaurant och servera sånt kött.
Inspirerad av berömmet satsade jag på ett getlår den här gången, ett kilo för cirka sex hundra shilling, eller sextio kronor. Med tanke på benet blir det mycket billigare att köpa oxfilé – den kostar bara tio, femton kronor mer per kilo. Men eftersom getkött är så uppskattat här skall jag testa det rökt.
När jag kom med köttfärs häromdagen frågade Richie var jag köpt det. Hos slaktaren vid Bombolulu, förklarade jag.
”Va! Vågar du köpa kött där! Det skulle jag aldrig våga göra! Nästa gång du ska köpa kött, säg till mig. Jag ska ta med dig till ett slakteri som ägs av en kvinna som har sina egna djur, så hon vet vad hon säljer.” Sånt är ju spännande. Men jag skall tillägga att ingen skugga skall falla över Bombolulu-slaktaren – jag har aldrig fått dåligt kött där. Däremot har det hänt i ett par andra mindre butiker längs driven, så det gäller att vara vaksam. Annars är det en rätt skön upplevelse att gå och handla kött här. Djurkropparna hänger i kraftiga krokar som löper längs en metallskena i taket, och slaktaren skär ut precis de delar man vill ha. Att se dem karva ut en filé är extra trevligt – om man nu inte är vegetarian. Först när jag kom hit förstod jag inte hur folk kunde handla kött i butiker som är fulla av flugor, men nu har jag avskolat mig den överkänslighet som man får av att leva i ett land som Sverige. Jag tror att Sverige egentligen är för sterilt för att det skall vara riktigt hälsosamt att leva i. En vän berättade att vi i Sverige bara har ungefär en tredjedel av den bakteriestam i magsäcken som vi borde ha för att må riktigt bra. Men genom att vi äter så mycket skräpmat, halvfabrikat och processad mat, så har vi förlorat viktiga bakterier. Att folk är så omedvetna att de köper bakteriedödande rengöringsmedel bidrar också till att försvaga deras immunförsvar, genom att de dödar bakterier de borde ha i magen. Det är därför man nu i Sverige börjat “plantera in” avföring från andra människor hos somliga patienter med magbesvär. Här i Kibera lär inga såna operationer vara nödvändiga. En vän berättade att när de undersökte eleverna i en skola i olympic så fann man att två tredjedelar av dem hade mask i magen. Dessa parasiter tar en stor del av näringen och gör barnen trötta och undernärda, så att de får det svårare att ta till sig undervisningen.
Den lätta skuren har övergått i ett kraftigt hällregn och jag misstänker att det kommer att kunna hålla på ett par timmar till, minst. Det har nu kommit regnskurar fyra dagar i rad och det är ett tecken på att den intensiva regnperioden har börjat. Den brukar börja i april och hålla på in i juli, augusti. Det kan regna dagar i sträck när det är som värst, och allt blir fuktigt och kallt. Tvätten hinner inte torka mellan skurarna, så lägenheten är fylld av nytvättade, men fuktiga kläder som hänger överallt; över allt det går att hänga något över.
Idag ringde min nyfunna vän Per, Kafferäven från Göteborg, som varit här i Kenya med sin familj för att köpa kaffe. Jag skulle få följa med honom till någon kaffefarm för att fotografera, men så kom Coronaskiten emellan. Per försäkrade att vi säkert kan samarbeta i framtiden; att jag kan fotografera för hans företag när allt börjar fungera igen. Det låter som ett roligt uppdrag, jag har ännu inte sett en kaffefarm på nära håll.
Per var glad åt att ha fått tag på flygbiljetter till Sverige i morgon – dessutom med KLM som de redan hade biljetter med, men som frusit inne. Per hade varit inställd på att kanske behöva betala 60-70000 för hemresan. Men nu var det bara att boka om de biljetter de haft, så de slapp extra kostnader.
Kevo ringde också idag, bara för att höra att allt är ok. Jag har inte varit till studion på flera dagar nu, så de undrar förstås var jag tagit vägen. Jag förklarade att jag fortfarande är sur för att jag blivit censurerad (som jag berättade om i en tidigare blogg). Men jag föreslog att vi skulle göra ett litet videoinslag om Maasai Mbili’s arbete i dessa Coronatider, och skicka reportaget till Stringers Hub. Det är en sida för frilansfilmare och journalister runt om i världen. De skriker efter materiel som är relaterat till Corona-viruset. Så vi bestämde att vi ska träffas och lägga upp ett manus och försöka göra ett kort reportage. Jag försöker också få Kevo att starta en podcast; ”Daily Kibera goes live” eller nåt. Han gillar idén, men har lite svårt att komma till skott. Jag saknar för övrigt min vän Gomba. Han reste ”up country” strax innan Corona-åtgärderna sattes in, och kan nu inte ta sig tillbaka eftersom Nairobi är stängt. Ingen får komma varken ut eller in utan tillstånd. Men igår ringde han åtminstone och berättade att allt är bra med honom.
I medierna berättas det att ytterligare sexton fall nu påträffats, och att det nu är 262 personer som befunnits smittade. the U.N. Economic Commission for Africa (UNECA) varnar för att minst 300 000 afrikaner befaras dö, och ytterligare hisnande 29 miljoner kommer att kastas in i extrem fattigdom. Två personer i Kibera har testats positivt, men det är ytterligare sju områden i Nairobi som betecknas som potentiella ”Covid-19-bombs”. Kabinettssekreterare Fred Matiang’i sade i ett tal idag att de kommer att ”turn up the heat” och se till att folk följer hälsoministeriets direktiv; att alla måste bära mask, exempelvis.
I Kibera går de flesta utan mask, ännu så länge. Själv tvingades jag köpa en kass mask för tjugo spänn när jag på väg från Per förra veckan stannade till för att handla i Karen. I Kibera är det massor med skräddare som satsat på att sy masker. Någon berättade att de får tre shilling per mask – som sedan säljs för femtio shilling. Kapitalismen i ett nötskal; de som står för produktionen får smulor, medan “mäklarna” (de som står mellan producent och konsument) gör stora pengar.
Folksamlingar är nu förbjudna i Kenya. Jag har ju berättat om hur poliser piskade upp människor vid Toi market härom veckan, för att sedan fortsätta med att piska upp ett begravningsfölje. Nu rapporteras att en bil lastad med en kista och några sörjande kunnat resa från Nairobi till Busia utan att bli stoppade, trots reseförbudet. När de väl kom fram var de någon som larmade myndigheterna, och det visade sig att kistan var tom – och chauffören var smittad.
Så kan det gå.
Men mitt i allt elände kommer det även positiva nyheter emellanåt. En hyresvärd, Michael Munene, insåg att det skulle bli problem för hans hyregäster när Corona-viruset drabbade landet, så han gav alla sina hyresgäster två hyresfria månader. Inte nog med det – han köpte även matpaket till dem alla. Så förutom att han förlorar hyresintäkter på cirka 220000 så har han också chippat in mat för tiotusentals shilling. Tänk att det fortfarande finns såna hyresvärdar i det fattiga Kenya, medan jag läser i svenska medier att inte ens Coronaviruset stoppar vräkningar av barnfamiljer i det rika Sverige.
Mediesidan Kenyans.co.ke har förresten ”Feel-Good Stories” som en egen rubrik – något för svenska medier att ta efter? Men ni som följer min blogg hoppas jag får er beskärda del av just såna historier, åtminstone om mina texter speglar hur bra jag själv har det.
Så har lördagen övergått i söndag, vilodagen. Idag är det en extra bra dag. Ja, som vanligt har jag inte skrivit färdigt samma dag som jag inledde; det är nu redan söndag kväll. Jag kan börja med att meddela att getköttet blev utmärkt. Det är segt som fasen, men när det är rökt blir det åtminstone godare att långtugga. Richies flickvän, Stacey, hade gjort ekologisk ugali och en god köttig buljongliknande sås som passade bra till det rökta köttet. Richie är helt utan inkomst nu när han inte längre kan träna folk, och Stacey är också arbetslös så det börjar bli tufft för dem också har jag förstått.
Mina sista kvarvarande svenska vänner här i Kenya, ”Kafferäven Per Nordby” från Göteborg, hans fru Susanna och dottern Sima flög hem idag. Jag är glad för dem, även om det var fint att känna några andra svenskar här i Kenya. Jag besökte dem i Karen härom veckan och såg hur de bodde. De hade fått hyra ”grindstugan” till ett stort och lyxigt hem i Karen, och på tomten fanns en pool som de fick nyttja fritt. Ett klimat som påminner om en fin svensk högsommar och en stressfri tillvaro – vad kan man mer begära?
Susanna sade att det var riktigt paradisiskt och att de egentligen inte kunde klaga över något – men det var ju inte hemma, och när paradiset plötsligt blir ”påtvingat” och oundvikligt är det inte lika kul.
Per ringde och berättade att han hade ringt Wiki och denne hade kommit och hämtat en kartong och en väska med grejer som de lämnade kvar till mig. Nu ringde Per till mig för att säga hej för den här gången. Jag hoppas att det inte tar alltför lång tid innan vi ses igen – om inte Coronan tar mig förstås.
Det är en tanke som jag inte helt kan slå ifrån mig; att om jag blir smittad så är det en viss risk att mina lungor inte klarar av det. Inte för att jag är rädd för att dö – det ska jag ju ändå, förr eller senare. Men jag vill ju gärna träffa mina nära och kära igen innan det är dags att kila vidare. Och möjligheten att ta sig till Sverige är minimal i nuläget. Men ännu finns det ingen orsak tlll oro, tycker jag.
Wiki kom småningom med en låda till mig, full med kläder, mat och lite annat smått och gott som de lämnade efter sig. Han kom med lådan samtidigt som Vinnie och Sharon kom på besök. Vinnie vill att jag skall hjälpa honom sälja en tavla eller två, eftersom har är helt pank. Han behöver pengar till färg så han kan fortsätta måla när han håller sig isolerad. Jag gav honom sexhundra shilling för att han åtminstone skulle ha till mat. En annan av mina konstnärsvänner ringde mig häromdagen och frågade om jag inte kunde skicka honom ett par hundra, för att han svalt. Det börjar märkas bland mina vänner konstnärerna att det är svåra tider; konst är inte det första folk tänker på att hamstra direkt.
Wiki berättade att Fahruq hade glömt en av sina hundar, Mowgli, när han flyttade till Nanyuki. Det var precis innan de stängde av Nairobi, så nu kan Fahruq inte komma och hämta hunden, så Wiki har blivit ofrivillig hundvakt. Jag kontrade med att jag håller på att bli kattägare. Katten som adopterat mig visade sig vara en gravid hona, och nu lär hon föda vilken dag som helst. Jag vill inte släppa in katten, för den hårar något rent förfärligt. Inte heller vill jag ha kattungar. Men regnsäsongen börjar och det känns hårt att låta en höggravid hona vara uteliggare. Och jag är så blödig så det slutar väl med att jag blir den ofrivillige kattägaren.
Vinnie och Sharon hann knappt gå innan både Mary och Winnie dök upp; det är som om jag hade svängdörrar hos mig. Mary gick med förtjusning igenom kläderna jag just fått, och de hittade en hel del som hon tyckte om. Bland annat tog hon en del barnkläder till sin systers barn. Även Winnie fann några saker, men det var en hel del godbitar till mig också. Bland annat en kaffekvarn och ett litet paket ”finkaffe” – hela bönor av en exklusiv sort.
Jag har det väldigt bra och kan knappt önska mig något, men en kaffekvarn har jag saknat. Egentligen är jag varken finsmakare eller snobbig. Det är själva proceduren som jag tycker är viktig. Att långsamt få mala mitt kaffe; koka upp det under noggrann uppsikt; låta det stå och vila och mogna i kastrullen i minst fem minuter innan jag häller upp det. Hardcore kaffeälskare dricker det svart.
Jag är en riktig kaffevekling. Jag kokar upp en skvätt mjölk och vispar upp den till ett fint skum som jag häller i kaffet. I sanningens namn är jag så vek att jag sötar den ädla drycken också; en halv tesked socker brukar det bli. Det skulle dock aldrig falla mig in att ta socker när Per eller någon annan kaffeälskare bjuder på en kopp. Jag var en gång på ett fin-kaffeställe där en snobbig barista föraktfullt utbrast; “Va! Vill du ha socker? Tyvärr, något socker har vi inte. Här gillar vi kaffe.”
Att söta sitt kaffe är således fel, enligt experterna. Men mina smaklökar säger att experterna har fel, för jag gillar inte när det blir för syrligt eller beskt. Jag litar för övrigt mer på mina smaklökar än på experter, även om jag inser att min smak förmodligen inte är representativ för andra än mig. Det är väl som med kläderna, fast när det gäller mat vet jag åtminstone vad jag gillar.
Mitt kaffekokande är en ritual, och det är därför det är viktigt att mala sitt kaffe själv, för hand. Det är mitt svar på den japanska te-ceremonin. Ritualen avslutas helst med att jag sätter mig på trappavsatsen och njuter av utsikten och alla Kiberas ljud. Det är en mobilfri stund när jag bara njuter den goda kaffesmaken – ett välbehövligt avbrott i det annars stadiga informationsflöde jag försöker ta in.
Jag hade sett fram mot att få mala mitt eget kaffe idag på morgonen ( – ja, söndagen har redan passerat, liksom alla dagar fram till den torsdag morgon det är i skrivande stund – det är märkligt hur dagarna bara rinner förbi). Men det hänger gråa tunga moln över Kibera idag och har så gjort varje dag den här veckan. Jag vill njuta mitt finkaffet fullt ut, sittande på min förstubro och blicka ut över mitt kära Kibera när jag dricker det. Men nu har jag istället någonting att se fram emot i morgon, eller en annan dag. Det är mitt sätt att fixa ett ”lifehack” – ett sätt att göra tillvaron ljusare på. Om jag har något riktigt gott så väntar jag med att avnjuta det tills tiden är den rätta. Så idag gjorde jag mig en kopp ”fulkaffe” bara för att kicka igång; finkaffet sparar jag till rätt morgon. Blotta tanken på att jag har riktigt gott kaffe till en annan dag gör mitt fulkaffe godare.
Dagarna går och allt känns surrealistiskt. Jag är fast här i Kenya på obestämd tid, men jag beklagar mig inte. Här har jag tak över huvudet och mat för dagen. Jag är omgiven av vänner och har ett betydligt rikare socialt liv här än jag någonsin haft i Sverige. Men folk är oroliga, inte bara för smittan utan också för hur de skall överleva. Shamym som kom förbi härom dagen med sin lillasyster, berättade hur hennes grannar i Olympic är rädda; det räcker för att man skall hosta eller nysa så börjar folk ropa att man skall hålla sig hemma. Men Corona-viruset är inte det enda som drabbar Kenya, läser jag i medierna. I orten Chesogon, i västra Kenya var det ett stort jordskred efter häftiga regn, och ett tiotal personer befaras ha begravts i lermassorna. Fyra tusen personer har evakuerats från området eftersom regnen fortsatt. En annan effekt av det häftiga regnandet är att den lilla men ytterst obehagliga Nairobi Fly trivs så bra efter regn. I Kabernet, strax söder om Chesogon, har en jättelik svärm av dessa rödsvarta insekter landat mitt i centrum. Flugorna är mellan sex och tio millimeter, och de varken bits eller sticks. Men om de sätter sig på en och man försöker borsta bort den så sprutar den ut ett ämne som heter pederin och som är starkt frätande på huden. Man kan få kraftiga hudskador av dessa små odjur. Rätt sätt att hantera dem är att blåsa bort dem. Men intet ont som inte har något gott med sig; nu forskar man på pederin som en cancermedicin då det visat sig sakta ned tillväxten av tumörer.
Men nu är allt fokus på Coronaviruset. 320 funna smittade, 14 har dött och 89 har tillfrisknat här i Kenya. Regeringen har deklarerat att denna lockdown skall pågå i tre månader. Men ingen vet; alla tycks gå och vänta på att spridningen skall ta fart, så det har förmodligen eländet bara börjat här.
Uppfinningsrikedomen hos folk som lever under det nattliga utegångsförbudet är emellertid stor. Samtalsämnet bland unga människor är Club Covid på Instagram. Det är en kille som startat en kanal där främst kvinnor kan dansa och visa upp sin bakdel. Modet här i Kenya skiljer sig nämligen från det västerländska. Här är det finfint för kvinnor att ha en bred röv, och kan man vifta på den i takt till musik så kan man göra sig en hacka. Publiken på internet kan skicka in pengar till dem som uppträder. Winnie kom förbi med sin väninna Precious igår för att dela min lunch, och då berättade de om en av deras väninnor som var med i showen härom dagen. Denne hade fått in 40 000 KSH på sitt rövviftande – ett par månadslöner minst. Det kanske inte är politiskt korrekt att uppskatta den typen av shower, men när jag jämför med många svenska politiker som tjänar tjugo, trettio gånger så mycket bara genom att sitta på sin röv, så är det lätt att välja.
Uppdatering.
Det är nu fredag eftermiddag och jag har ännu inte fått iväg den här bloggen. I morse kom ett meddelande från Richie; “Gå inte ut utan mask! Polisen tar alla som är utan mask.” För en stund sedan kom han förbi för att hämta den högtalare som jag fått låna, och då berättade han att det är rena showen därute. Sex civilklädda polismän griper alla som är utan mask och för dem till polisposten. Man kan ana att det är goda tider för poliserna.
En tysk som kom på en “slum tour” blev enligt ryktet gripen igår för att han saknade mask – och det lär ha kostat honom femtusen shilling. Killen som ledde turen greps också – det är en av sophämtarna på min gata. Så hädanefter är det jag som tar på mig mask så fort jag lämnar min lägenhet.
Jag fick också höra historien om en kille i området som hade varit hos vänner och var på väg hem. Men han var lite sen, klockan var ett par minuter över sju när några poliser såg honom. Han var i närheten av hemmet men de hann ikapp honom och gav honom rejält med stryk. Hans ansikte var helt sönderslaget. Det var sex poliser som misshandlade honom för att han var ett par minuter sen; så gör den yrkesgrupp som har till uppgift att skydda medborgarna. Det är ett sorgligt tillstånd, när poliser agerar som om de vore folkets fiender.
Om ni tycker om att läsa om Kenya och Kibera i dessa Coronatider, får ni gärna betala valfri summa för läsupplevelsen, och för nöjet att hålla mig vid liv. Det är tuffa tider och jag lever helt på vad mina läsare sponsrar mig med, och jag är innerligt tacksam för varje krona.
Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6
Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.
Ni kan också köpa mina bilder och få dem utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Priset beror på hur hungrig jag är. Kolla igenom mina fotoalbum på Facebook och hör av dig om det är någon bild som skulle passa på just din vägg därhemma. Hör av dig när du hittat den så kan vi ta det därifrån.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).
Tack på förhand.
Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här:
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/skrivklada/
