SVT och propaganda, del 1

Det talas mycket om propaganda i svenska medier och bland politiker. Försvarsminister Peter Hultqvist och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap brukar med jämna mellanrum varna för ”utländska påverkansförsök” och ”illvillig propaganda” som sprids för att så split i samhället. Av någon orsak är det alltid Ryssland som nämns i samband med propaganda. Mer sällan är den någon som mer precis berättar hur dessa ”påverkansförsök” går till eller vad det är de vill åstadkomma.
Men om propaganda nu är ett så effektivt vapen – varför skulle inte alla andra länder också använda det? Varför är det så sällan något annat land än Ryssland som nämns i samband med propaganda?
Svaret är självklart: Det handlar om anti-rysk propaganda.
Givetvis ägnar sig alla länder åt olika former av propaganda, men det är sällan någon som talar öppet om det.

“Propaganda är för en demokrati vad våld är för en diktatur.” – Noam Chomsky

Ordet propaganda kommer från latinets propagare som betyder fortplanta eller utbreda, men i senlatinet har betydelsen glidit över till “saker som borde framföras (spridas vidare)”. Propagandan vill påverka människor genom budskap som sprids genom exempelvis television, tidningar, internet, konst, konferenser, kläder, reklamutskick, datorspel, affischer, foton – och inte minst genom filmer.
Den mest försåtliga propagandan är den som folk inte ens förstår är propaganda eller förtäckta meddelanden. De som kommer med vardagliga artiklar och livsstils-reportage i glättade magasin – vem anar att det kan vara propaganda? Eller en oskyldig kärleksfilm på TV? Eller serier som visas på våra betalkanaler?

När det meddelades att Sverige blev medlem av Natos propagandaorganisation Stratcom så intervjuades en hög officer i Aktuellt – möjligen var det ÖB själv, jag minns inte riktigt. Reportern frågade då om inte Sverige sprider propaganda. Officeren såg närmast förorättad ut och svarade ilsket något i stil med;
– Nej, verkligen inte. Vi ägnar oss bara åt information!
Naturligtvis blåljög officeren. Sveriges militär är experter på propaganda. De har till och med en egen avdelning för ”PSYOPS” – psykologiska operationer. PSYOPS skall enligt det amerikanska försvaret definieras som ”planerad verksamhet för att förmedla utvalda uppgifter till utländska målgrupper för att påverka deras känslor, motiv, objektiva resonemang och i slutändan utländska regeringars, organisationers, gruppers, och individers uppförande.”

Dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) kommenterade medlemskapet i Stratcom:
”Vi ska inte bli någon del av någons propaganda. Däremot ska vi höja vår egen kunskap och förmåga och vi ska vara med bidra till att höja kunskapen och förmågan hos andra länder i vår omvärld.”

Politiker som Ygeman låtsas som om allt som kommer från Nato är information, och allt som kommer från Ryssland, Kina, Iran och några andra stater, är ren propaganda och desinformation. Tyvärr är det ytterst sällan någon journalist från etablerade medier ifrågasätter den ståndpunkten. Goebbels tes om att när en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den till en sanning, visar sig hålla än idag.

Stig Henriksson (V) ifrågasatte medlemskapet i Stratcom i riksdagen, där han läste upp sin egen översättning av Nato’s Stratcoms uttalade mål:
”Det handlar om att för allmänheten via medierna främja Natos militära syften och mål för att öka medvetenhet om och förståelsen för militära aspekter av alliansen. Det handlar om samordning av militära informationsaktiviteter för att skapa önskad effekt på viljan, förståelsen och förmågan att stödja alliansens verksamhet, uppdrag och mål. Det handlar om planerade psykologiska aktiviteter, med hjälp av kommunikation och andra sätt, som är riktade till allmänheten för att påverka föreställningar, attityder och beteenden som påverkar politiska och militära mål. Det handlar om att i nära och varaktigt samarbete med Nato bygga allmänhetens medvetenhet om, förståelse för och stöd för särskilt Natos politik, insatser och andra aktiviteter i alla relevanta målgrupper.”
(Interpellation 2015/16:559 av Stig Henriksson (V))

Det kan man säga är en tydlig avsiktsförklaring av en propagandacentral. Att Sveriges regering väljer att gå med i en organisation som har som mål att manipulera befolkningens åsikter, borde väcka större uppmärksamhet kan jag tycka. Hur denna organisation arbetar för att bygga allmänhetens förståelse för Nato’s politik, insatser och andra aktiviteter, berättar de naturligtvis inte. Men det handlar om propaganda. Det för oss till frågan om SVT/SR låter sig påverkas av Stratcom?
Låter det absurt?
Det går emot allt vad vi fått lära oss om ”fri television”, och skulle strida mot de direktiv som SVT har. Men det finns orsak att se till SVT:s val av vilka filmer man väljer att visa.
På SVT:s hemsidan finner jag följande beskrivning;
”Att relationen mellan SVT och staten (regering och riksdag) är reglerad och att SVT:s verksamhet bedrivs självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället (principen om oberoende som den anges i sändningstillståndets inledning).”
När jag söker på internet efter nyheter om Stratcom så finner jag flera länkar till SVT-sidor med nyheter om Stratcom, bland annat den här:
”Nato Stratcom i Riga är ett forskningscenter om desinformation där Sverige ingår. Både länder utanför och inom försvarsalliansen Nato deltar i forskningen och de studerar fenomen i olika delar världen. Rapporterna används bland annat som underlag i EU:s arbete mot desinformation som betraktas som ett stort globalt problem.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7362125
(Publicerat fredag 6 december 2019 kl 18.05)

När jag söker vidare på SVT:s egen sökmotor möts jag av: ”Inga resultat för “Stratcom” kunde hittas, försök igen.”
Hur skall man tolka det?
Inte heller ser jag några tecken på kritiskt granskande av detta maktcenter i någon av de artiklar jag finner. Istället är det i en motion i riksdagen jag finner kritiskt granskande av organisationen, där tre miljöpartister kritiserade medlemskapet i Stratcom:
”Stratcom har fått kritik för att inte hålla den vetenskapliga klass på sin verksamhet som kan förväntas av ett centre of excellence.
Stratcom fokuserar på att analysera och motverka rysk propaganda och desinformation. Om Sverige i för hög grad förlitar sig på Stratcom, riskerar vi att få ensidig och ofullständig kunskap och att vår trovärdighet som alliansfritt land utarmas ytterligare. Det finns naturligtvis många fler aktörer än Ryssland som ägnar sig åt desinformation och propaganda, att bevaka.
Än mer problematiskt är att centret även bedriver strategisk kommunikation. Stratcom ska inte bara studera andras kampanjer, utan även själv driva dem. Stratcom ska på olika sätt främja Natos militära syften och mål genom systematisk påverkan på allmänhet och motståndare. Medverkan i ett Nato-organ som bedriver påverkanskampanjer för alliansen låter sig rimligen svårligen förenas med militär alliansfrihet.”
Motion 2016/17:2783 av Annika Lillemets, Carl Schlyter & Walter Mutt (MP)

När SVT hade köpt in dokumentären ”Ukraina – revolutionens mörka sida”, av den franske filmaren Paul Moreira, valde de att skjuta upp visningen efter att Ukrainas ambassadör Ihor Sagach i ett mail direkt till SVT:s vd Hanna Stjärne, krävt att den tas bort ur tablån. I filmen påstods bland annat att nazistgrupper i Ukraina fått stöd från USA, vilket alltså var ett för kontroversiellt påstående för SVT. Småningom sändes ändå dokumentären efter att SVT kontaktat regissören och de gjort några ändringar i den svenska speakertexten. Jag vet inte om det är ett vedertaget förfarande från SVT:s sida, att först köpa in filmer och sedan kontakta regissören för att få denne att göra ändringar i filmen, men det låter som ett underligt tillvägagångssätt.
I det här fallet var SVT väldigt noga med att inte sända vad man ansåg var ”propaganda”.
Men hur är det med SVT och förhållandet till amerikansk propaganda?

Bertolt Brecht lär ha sagt att ”konst är inte någon spegel att visa världen genom, men en hammare som man förändrar den med.” Det kanske främst gäller filmen som konstform.
Samarbete mellan USA:s regering och Hollywood har pågått minst sedan andra världskriget. I ett memo från 1943 konstaterar OSS, föregångaren till CIA, att “The motion picture is one of the most powerful propaganda weapons at the disposal of the United States.” Ett tydligt exempel som illustrerade filmens potential att manipulera och lura folk hade de i filmen King Kong från 1933. Regissören Merian Cooper, ville få apan att verka så skräckinjagande som möjligt, så han lät medvetet variera dess storlek från scen till scen. Så i originalfilmen så varierar apans storlek mellan ungefär 5,5 meter till drygt 18 meter. Cooper konstaterade att ”jag var övertygad om att ifall scenerna var byggda på spänning och skönhet, publiken skulle acceptera att vilken storlek som helst som passade i scenen.”
Han hade helt rätt. Det var ytterst få som märkte hur apan varierade i storlek.

Pentagon startade ett kontor för underhållningsbranschen redan 1948, och 1996 startade CIA ett eget sådant kontor. Dessa kontor tar hand om alla förfrågningar om ”samarbeten” med filmbranschen, där US Army ställer upp med flygplan, helikoptrar, sprängämnen, fordon och allt som kan behövas för filminspelningar. Men de har också en ”censuravdelning” som sitter och granskar manus och gör ”nödvändiga korrigeringar” i manusen, som filmbolaget måste anpassa sig till om de vill ha något stöd.
Som filmvetare får man lära sig att USA:s ”fiender” alltid speglas i Hollywoods utbud, och hur dessa växlat genom åren. På femtio och sextiotalet var det elaka asiater; ”gooks” (svensk översättning av det nedsättande uttrycket blev ”gulingar”) eftersom USA utkämpade Korea- respektive Vietnamkrigen.
På sjuttiotalet var det kommunistskräcken som dominerade. Under åttiotalet dök exempelvis Rambo upp i Afghanistan och slogs tillsammans med talibaner mot de elaka soldaterna från Sovjetunionens armé. Men två decennier senare så är det istället talibanerna som är fiender i Hollywood.

När muren föll och Sovjetunionen föll var det ett ”fiende-vaccum” för USA under några år. Då dök det först upp filmer om den japanska maffian som utmålades som den stora fienden, men det kom också ett antal filmer om utomjordiska hot. Allt med den gemensamma nämnaren att det är stolta, tuffa amerikanska patrioter eller US Army som alltid räddar världen. Efter 9/11 var det terrorister som var Hollywoods fiende nummer ett under många år; muslimska terrorister i första hand.
Och nu ser vi hur rysskräcken kommer åter, genom produktioner som HBO-serien Chernobyl. Den är full av historiska faktafel som dels gjorts för att öka dramatiken, men också för att ge en bild av en fullständigt inkompetent sovjetisk regering som dels var skyldiga till olyckan och dels gjorde allt för att skyla över olyckan. Att det är propaganda riktad mot dagens Ryssland behöver man inte tvivla om.
USA har också använt Hollywood-filmer för att rekrytera folk till de olika vapenslagen i försvaret. Top Gun var en storfilm som gjorde susen vad gällde rekryteringen till flygvapnet. Ubåtsfilmen ”Red October” handlade om det kalla kriget och en undervattens-vendetta mellan USA och Sovjetunionen, och blev en bra rekryteringsfilm till den amerikanska flottan.

På samma sätt förhåller det sig med CIA, som sedan -96 visat ett märkvärdigt stort intresse för filmbranschen. CIA var inte nöjda med hur deras byrå framställdes i film, så deras kontor för samarbete med filmbranschen var inriktade på att ge en positiv bild av CIA som organisation. Al Pacino-filmen The Recruit och Zero Dark Thirty, filmen om mordet på Osama bin Laden, var båda kontrollerade av CIA som behandlat manusen. Även i filmen Meet the Parents har CIA petat i manuset, när Robert De Niro’s karaktär inte fick ha en av agenturens tortyrhandböcker.
Men redan innan -96 har CIA medverkat till sextio filmer sedan 1947. USA:s försvarsdepartement har varit inblandade i inte mindre än 800 filmer mellan 1911 och 2017, däribland stora succéer som Transformers, Iron Man, Avatar och The Terminator. CIA gillade George Orwell. De köpte rättigheterna till Djurfarmen av George Orwells änka, Sonia Orwell, och betalade i hemlighet 300 000 av den halva miljon dollar som den animerade brittiska filmen kostade att producera, enligt uppgifter på nätet. Som kuriosa kan nämnas att den CIA-agent som hade hand om affären var E. Howard Hunt, som senare i livet åkte dit som president Nixons inbrottstjuv i Watergateskandalen. (Denne Hunt var också en produktiv författare som skrev inte mindre är 79 böcker, mest deckare, men omdömet om hans författargärning sammanfattas med att han inte var någon Ian Fleming …)

”Project Mockingbird” (projekt härmfågel) var ett CIA-projekt som involverade 400 journalister runt om i världen, och det gick ut på att samarbeta med medier, publicister, redaktörer och journalister för att få dem att beskriva världen ur ett amerikanskt perspektiv. Redan 1977 avslöjade den amerikanske journalisten Carl Bernstein detta förhållande. Men det finns konspirationsteoretiker som påstår att Operation Mockingbird aldrig avslutats; att det bara bytt namn. Om det fanns/finns svenska journalister som arbetade för CIA finns det inga bevis för, men det vore märkligt om det inte gjorde/gör det. Den tyske journalisten Udo Ulfkotte har anklagat tyska journalister och redaktörer för att arbeta för CIA, så det är långt ifrån otänkbart att även svenska journalister gör så. Så när det kommer till propaganda borde det höras en betydligt mer nyanserad offentlig diskussion om vilka som sprider propaganda, i vilket syfte, och hur den kan se ut.

Den amerikanska staten har via CIA och US Army också stöttat över 1100 televisionsproduktioner; 900 av dem sedan 2005. Om man inkluderar enstaka episoder av serier som 24, Homeland och NCIS rör det sig om tusentals timmar ”underhållning” som betalats och manipulerats av CIA eller US Army. National Security Cinema skriver om den statliga kontrollen av Hollywood:
”Dessa krafter har förhindrat viktiga berättelser om CIA:s narkotikasmuggling; illegala vapenaffärer; militärens skapande av biologiska vapen; sambanden mellan privata arméer och oljebolag; statens behandling av minoriteter; tortyr; statskupper; mördande och misslyckandet att förhindra 9/11.”

Noam Chomsky beskriver i en av sina böcker hur USA vid sekelskiftet skulle återuppta handelsförbindelser med Kina efter decenniers iskyla länderna emellan. USA hade en lista med tolv punkter över handelsvaror som de ville kunna sälja till Kina. Rätten att visa ett antal Hollywood-filmer på kinesiska biografer stod överst på listan. Är man konspiratorisk kan man tro att det var den amerikanska livsstilen som de vill sälja in till kinesiska ungdomar via Hollywoodfilm.
I den amerikanska arméns handbok “Psychological Operations (PSYOP) Media Subcourse PO-0816” från 1983, beskrivs fördelarna med att använda filmer som bärare av propaganda (min översättning):

”… Teman och ämnen kan dramatiseras för att skapa realism. Den dramatiska kvaliteten tenderar att få tittaren att identifiera sig med karaktärerna som porträtteras. Att använda sig av skicklig produktion- och redigeringsteknik, som att låta huvudkaraktärens beteendemönster vara som det önskvärda, kan vara väldigt effektivt. Tendensen att identifiera sig med skådespelarna hjälper till att skapa ett starkt engagemang i propagandans budskap.

Filmer får mycket uppmärksamhet, särskilt bland illitterata grupper eftersom analfabetism inte är något hinder för att förstå film. De flesta barn och en hög andel av vuxna accepterar utan ifrågasättande den påstått faktabaserade information som presenteras i film. Bild, ljud och färger som förstärks av rörelser skapar ett stort intresse och är lätt att minnas. …”
Om television står att läsa i samma skrift: ”Television, inklusive videobandsinspelningar, är ett av de mest effektiva medierna för att övertalning.” Att sända filmer i TV är alltså ett av de mest effektiva sätten att sprida propaganda på, enligt den amerikanska försvarsmakten.

Så om nu USA satsar så mycket på propaganda i film- och underhållningsbranschen; vad är det för propagandabudskap de vill sälja in? Genom hela det kalla kriget lade USA ned miljarder varje år, på att genom filmer, radioprogram, magasin och tidskrifter och alla möjliga sätt att framhålla den amerikanska livsstilen framför den som representerades av det socialistiska blocket i världen. Sverige stod officiellt mellan dessa block, men Wikileaks har släppt dokument som visat att Sverige började samarbeta med CIA redan 1954.
Ingen kan väl ha missat McCarthy-eran, när den amerikanske senatorn Joseph McCarthy i slutet av fyrtiotalet drog igång ”the Second Red Scare”? Den första ”Red Scare” var när kring den ryska revolutionen, när kommunismen hotade sprida sig i världen. Joseph McCarthy var den som tände kommunistskräcken andra gången, och nu var det filmbranschen som stod i fokus. Men även statsanställda, fackföreningsfolk och akademiker anklagades under hela femtiotalet, inte sällan på mycket lösa grunder. Åtskilliga var de skådespelare, regissörer och andra filmarbetare som fick sina karriärer förstörda för att de anklagades vara kommunister. Charlie Chaplin var en av dem som anklagades; hans filmer ansågs vara ”kommunistpropaganda”. Bertolt Brecht, Luis Buñuel, Albert Einstein, Danny Kaye, Orson Welles, J. Robert Oppenheimer och Thomas Mann är andra välkända personer som blev svartlistade under McCarthy-eran. Idag är dock ordet McCarthyism ett begrepp för när någon på lösan grund anklagar någon för förräderi eller subversiv verksamhet.
Varje något så när fritt och kritiskt tänkande människa borde fråga sig: Vad är den amerikanska staten så rädda för med kommunism och socialism?
Hur kommer det sig att USA finansierar två tredjedelar av de stater som de själva definierar som diktaturer, medan de lägger handelsblockade mot alla socialistiska stater – även när dess befolkning valt en socialistisk ledare? Att det inte är demokrati de vill sprida är uppenbart.
Men frågan är varför socialistiska stater ses som ett större “hot” än diktaturer som Saudiarabien? Att det inte är av omtanke om folken i dessa länder, är uppenbart, eftersom USA:s politike svälter ut folken i socialistiska stater.
Så, kan det vara som Noam Chomsky hävdar; att USA är livrädda för “det goda exemplet”? En socialistisk stat där vanliga människor har ett bättre liv än i USA?
Det finns inget facit. Det finns ingen förklaring att tillgå; det är upp till oss själva att fundera över hur mycket vår egen världsbild är påverkad av propaganda.

Hollywoods version av ”The American Dream” förpackade amerikanskt övre medelklassliv på femtio-och sextiotalet, som en kontrast till ”kommunismen” – den stora skräcken. Efter den eran har kommunistskräcken förpackats lite mer sofistikerat, men den har alltid funnits med i snart sagt all amerikansk underhållningskultur. Naturligtvis har kommunism eller socialism inte framställts det minsta objektivt; det är snarare skräckversioner som framställts. Vad det får för konsekvenser för den politiska skolningen hos en publik som huvudsakligen konsumerar amerikansk film, kan man bara spekulera i. Men Sverige vore ett bra land att studera ur just den aspekten.

Den amerikanske demonregissören Oliver Stone uttalade sig nyligen i en intervju i Sputnik New, ett av de medier som sägs vara en rysk propagandakanal eftersom de kritiserar USA. Stones sade om Hollywood; ”Hollywood har förändrats sedan 2001. Det har blivit mer censurerat. Militären och CIA; skildringarna av dessa organisationer har varit mycket positiva.”
”Du får inga budgetar … låt oss säga att du vill göra en film som kritiserar den amerikanska militären; tar en krigshistoria i Irak eller en skräckhistoria som det som nyligen hände i Iran: Du får inte berätta såna historier, det kommer inte att hända.”

Trots att så många filmer är finansierade av CIA eller Pentagon och måste ses som rena propagandastycken, har jag aldrig hört SVT varna för amerikansk propaganda i samband med att de sänt Hollywood-produktioner. Och det verkar som om det är väldigt många amerikanska filmer som visas i SVT, i förhållande till hur många av de omkring 1800 filmer som produceras i EU varje år. Filmproduktioner inom EU är vi svenskar med att finansiera genom EU-avgiften, så det borde vara logiskt att SVT sänder många av dem. Inte minst för att öka kunskapen och förståelsen för de olika medlemsländerna i EU. Man borde också se till det historiska arv Sverige har i förhållande till sina grannländer, och till det europeiska arv vi har.

För att undersöka hur det förhåller sig med SVT:s filmpolicy, beställde jag listor över de filmer som sänts i SVT under 2017 och 2018. Att få ut dessa listor var inte helt lätt; jag hänvisades först till SVT:s årsredovisning som inte alls ger den detaljinformation jag var ute efter. Det var först efter mitt fjärde mail som jag fick ut dessa listor, och då med förklaringen att det inte varit lätt att sammanställa statistiken. Med tanke på hur datoriserat det mesta är nu för tiden var det ett förvånande svar; jag trodde att det skulle finnas alla möjliga sammanställningar och statistik över sändningsverksamheten i ett stort public service-företag.

Sammanställningen jag fick var emellertid intressant.
I Statens avtal med SVT står det bland annat: ”SVT ska bevaka, spegla och kritiskt granska händelser på kulturlivets olika områden i Sverige och i andra länder. Det utländska programutbudet ska spegla olika kulturkretsar och innehålla program från olika delar av världen. Program om och från de nordiska grannländerna ska sändas i syfte att stärka den nordiska kulturgemenskapen”
Men hur ser det ut i verkligheten?

Under 2017 och 218 sändes det 410 långfilmer per år.
2017 sändes 166 svenska långfilmer, eller 40 % av de filmer som visades. Var tredje film var amerikansk; 133 filmer – eller 33 % av utbudet kom från USA. Endast 80 filmer, eller 19,5 % kom från något annat EU-land än Sverige. Av dessa kom 29 från Storbritannien, vilket gjorde att 40 % av EU-filmerna som sändes var engelskspråkiga.
Cirka 7 % av filmerna kom från den övriga världen.

2018 sändes det också 410 filmer, nu hela 47 % svenska. Den amerikanska delen hade krympt något, till 26 % – fortfarande mer än var fjärde film. Andelen filmer från EU ökade något, till 22 %, eller 89 filmer. Endast 5 % av filmerna kom från den övriga världen.
Totalt stod Storbritannien stod för hela 28 % av EU-filmerna som sändes i SVT under dessa två år.

Indien är det land i världen som producerar flest filmer. 2017 producerades 1986 filmer i landet, men det är ingenting som imponerar på SVT. Endast två filmer från Indien visades under dessa två år. Nigeria, som kommer tvåa i fråga om antal filmproduktioner i världen, representerades inte alls i SVT:s utbud. Faktum är att den enda afrikanska spelfilm som visades under 2017 och 2018 kom från Marocko. Inte en enda spelfilm från länderna söder om Sahara visades i SVT.
Från Kina kom bara två av filmerna dessa båda år. Kina är världen näst största land efter USA vad det gäller intäkter från filmindustrin, och vars starka ekonomiska position i världen borde väcka ett visst intresse hos inköparna på en public service-kanal. En film per år från en av världens största ekonomier, tyder inte på något större folkbildande intresse hos SVT.

När det gäller program ”i syfte att stärka den nordiska kulturgemenskapen” kan man konstatera att SVT sände totalt 40 filmer från de nordiska länderna utom Sverige, eller knappa 5 % av filmerna. 19 danska, 14 norska, fem finländska samt två isländska. Nu sänder SVT en hel del andra program från dessa länder, så långfilmsutbudet speglar naturligtvis inte hela sändningsverksamheten.
(De här presenterade siffrorna gäller enbart spelfilmer. Jag skall också tillägga att jag kan ha räknat fel på någon enstaka film.)

Av dokumentärer och naturprogram var endast 13 av totalt 526 filmer svenskproducerade, eller 2,4 %. (Det finns ett stort missnöje bland svenska filmare, som anser att SVT finansierar för få svenska produktioner.) SVT visade 43 % brittiska produktioner och 13 % USA-producerade filmer; totalt 56 % av natur – och dokumentärfilmer var engelskspråkiga under dessa två år. Nu är förvisso engelskan ett stort språk som de flesta människor i Sverige förstår. Men om världen i mer än hälften av dokumentärer och naturfilmer beskrivs från ett angloamerikanskt perspektiv – är det då inte risk för en färgad bild av världen som förmedlas? Produceras det verkligen inte mer bra TV-program i resten av världen?
Den här statistiken föranleder många frågor.

1. Vad har SVT för inköpspolicy när det gäller långfilmer? Den så stora delen USA-producerade långfilmer i förhållande till EU-produktioner; vad beror den på?
2. Vad är det för prisskillnad för filmer från olika länder?
   Är valet av filmer en kostnadsfråga och hur stor betydelse får i så fall den ekonomiska aspekten för inköpen av film?
3. Har SVT någon koll på vilka filmer som finansierats av CIA eller US Army? Om så, hur många sådana filmer har SVT sänt?
4. Hur är det med TV-serier; har SVT någon koll på vilka serier/avsnitt som finansierats av US Army eller CIA?
5. Bör det inte varnas för propaganda i dessa filmer och serier?
6. Filmen Zero Dark Thirty var finansierad av CIA och manuset var bearbetat av dem. Ska SVT alls köpa in såna produktioner?
7. Varför visas det så få kinesiska, indiska, japanska filmer, trots att de är stora filmproducenter?
8. Hur ser SVT:s inköpsavdelning för spelfilm på uppdraget att ”det utländska programutbudet ska spegla olika kulturkretsar och innehålla program från olika delar av världen”?
9. Varför har SVT dessa båda år inte sänt en enda film från Afrika söder om Sahara och bara en film från hela den kontinenten?
10. Kan Hollywood betraktas som en maktsfär, när så många av dess filmer är finansierade av USA:s statliga organ?
11. Om så stor andel av de filmer som SVT visar kommer från USA och därför beskriver kommunism och socialism som onda ting; vad får det för långsiktiga effekter på en befolkning som ständigt utsätts för den formen av propaganda?
12. Vad får de för bild av kommunism och socialism och är den bilden med ”sanningen” överensstämmande?
13. När det gäller andra värderingar som framförs i Hollywoodfilm – har inte SVT ett ansvar för den kulturella prägling som sker via underhållningsfilmer? Synen i USA på exempelvis aborter, äktenskap, nakenhet, dödsstraff och liknande värderingar, skiljer sig från de svenska. Är det inte risk för att den kulturimperialism som Hollywood står för, kan erodera ”den nordiska kulturgemenskapen”?
14. Borde inte SVT se till att svenska folket får en så bred bild av världen som möjligt även genom spelfilmer?
    
    Dessa frågor har jag skickat vidare till SVT. Jag återkommer med deras svar. Jag har också beställt och fått listor över filmer sända under 2019, men jag har inte hunnit sammanställa statistiken för dessa.

Vill du vara med och stödja sant fristående journalistik?

Det gör du lättast isåfall genom att Swisha en slant till min telefon: 0723 680054.
Utan support från mina svenska och norska vänner hade jag inte kunnat skriva den här artikeln.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik, för jag skriver och berättar vare sig du gillar det eller inte.
Ett stort tack på förhand. Din omtanke håller mig vid liv.

http://www.carlbernstein.com/magazine_cia_and_media.php

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/sveriges-psykologiska-forsvar-och-natos-stratcom_H4022783

https://www.fokus.se/2012/05/sveriges-hemliga-propagandasoldater/

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/read-the-snowden-documents-from-the-nsa

https://documents.theblackvault.com/documents/cia/operationmockingbirdCIA.pdf