Om död, blommor och rökt kyckling.

Lördag förmiddag. Monica är här och städar för mig. Egentligen har jag inte råd med det, men hon har inte råd med att jag inte har råd. Och så länge jag ännu har några pengar har jag inte hjärta att säga nej när hon ringer och frågar om jag inte behöver ha det städat. När hon kom berättade hon att hennes yngre bror dog igår kväll. Jag frågade om hon verkligen skulle vara här och städa då, men hon är pragmatisk.
”Jag kom hit för att arbeta. Jag kan ändå inte göra något nu. Jag måste arbeta så jag får ihop pengar så jag kan resa till begravningen.”
Brodern hade varit sjuk i tio år utan att läkarna funnit vad som var fel med honom, men nu är hans kamp över. Han bodde i västra Kenya, nära Busia, så det är dit Monica skall resa till begravningen.
Det som slår mig är hur mycket närmare döden är här. Det går knappt en vecka utan att det är någon i min omgivning som berättar att någon anhörig eller vän dött, och inte sällan är det någon jag vet vem det är.
Min mor arbetade inom äldrevården, och hennes intryck av hur människor reagerar på sin egen nära förestående död var att de som var djupt troende kristna eller övertygade ateister, kunde lämna det här livet med lugn och värdighet. De som aldrig tidigare i livet funderat djupare över existensiella frågor, var de som våndades mest inför döden. Skall man tro min salig mor så kan vi lära att det är bättre att grubbla över döden medan man fortfarande är vid fullt liv och hälsa. Annars är det många som tycker att det är obehagligt att tala om döden; det är som med djävulen – säger man hans namn så kommer han, enligt gamla trosföreställningar.

Så här i Coronatider är det lätt att reflektera över sin egen dödlighet. Och andras, givetvis. Fast samtidigt så känns det surrealistiskt här i Kibera. Folk kan inte hålla avstånd, och oavsett hur mycket man tvättar händerna så är det så genomskitig överallt, och så många kontaktytor att det knappast går att hejda en smittspridning.
Vidare läser jag hur det påstås att alla människor kommer att drabbas av viruset, men att de flesta bara får lindriga symptom, om några alls. Men det är förmodligen inte fallet med Kibera, eftersom det här finns så många som redan har andra krämpor som försvagar dem. Å andra sidan kanske folk som bor i de här miljöerna har byggt upp ett starkare immunförsvar?
Hittills har någonstans bortåt 30 000 har testats i Kenya; 758 befunnits smittade, 284 har tillfrisknat och 42 har dött. Det är antagligen betydligt fler som dött på grund av åtgärderna som tagits för att förhindra smittspridningen, även om det är ett enögt sätt att mäta något på. Hur det skulle sett ut om man inte vidtagit några åtgärder kan man bara spekulera kring.
I västra Kenya kämpar de mot betydligt mer akuta problem. Det har regnat i veckor och det har lett till översvämmningar och jordskred som tvingat minst 50 000 människor att evakuera. Så långt rapporteras sju personer ha dött i de kraftiga ovädren, däribland en skolpojke. Som jag tidigare konstaterat; först när jag kom till Kenya hade jag svårt att förstå att man kan ha så dåliga vägar överallt. I Västjämtland, där jag vuxit upp, kan man förstå att vägarna ser ut som de gör eftersom man varje år har tjällossning som ställer till det. Inte ens välanlagda vägar pallar de rörelserna i längden. Men här i Kenya – här är ingen tjällossning, tänkte jag. Idag vet jag bättre. När man sett de skyfall som kan komma här, och räknar lite på hur mycket vatten det kan komma, är det lätt att se vilka problem det medför. Skyfall, eller cloudburst som det heter på engelska, inträffar när varm luft pressas uppåt och snabbt kondenseras. När uppvindarna avtar så tar gravitationen över och allt vatten faller snabbt. Ofta sker det i samband med kraftiga åskväder. Och här kan verkligen åskvädren vara intensiva. Härom veckan var det ett åskväder som varade ett par timmar, och då blixtrade det var femte sekund under nära en timmes tid och det hördes ett oavlåtet muller i bakgrunden hela tiden. Ett skyfall som inträffade i Guadeloupe i november 1970 gav ifrån sig 38 mm regn på en minut, och även om det är extremt så antyder det om vilka krafter vi talar om. Det räcker med femton centimeter strömmande vatten för att det skall kunna slå undan fötterna på en vuxen man. Under skyfallen bildas det veritabla forsar i vägrenarna som undergräver vägarna på båda sidor. När det blir en halvmeter vatten eller mer, drar det med sig det mesta som kommer i dess väg. Är det en grusväg så blir vägen snart konvex; en “bulle” i mitten med starkt lutande sidor. Så nu har jag betydligt bättre förståelse för standarden på vägarna.

‘Det var en läsare som hörde av sig och frågade varför jag inte skriver mer om kenyansk politik. Orsakerna är fler. Dels är det ett politiskt system som skiljer sig åtskilligt från den vänster-högerskala som vi är vana vid i Europa. Här bygger politiken på etnicitet istället, där politikerna spelar ut folkgrupper mot varandra. Marxism är förbjudet att undervisa i sedan Moi’s tid vid makten, och det har inte funnits några försök av efterföljare att förändra det. Marxism är givetvis ett stort hot mot den maktstruktur som finns i landet, så varför lära ut sånt?
Dels handlar det också om mediesituationen i landet. När jag läser medierna här förstår jag att det är en hög grad av självcensur – det är sällan någon är helt frispråkig och man är försiktig i kritiken av landets ledare. Men det är inte konstigt; under fyra månader har det skett 36 attacker mot journalister i landet. Eller nio attacker i månaden. I första hand är det poliser som står för dessa attacker, därefter kommer politiska fanatiker och slutligen okända gärningsmän. Kenya ligger på plats 103 bland 180 länder, när det kommer till vilka länder som är säkrast för journalister att arbeta i. Finland och Norge toppar listan. Det senaste offret berättade jag om i min förra blogg; Pamoja FM:s Managing Director, Adam Hussein, som på väg från nattens sändningar överfölls och mördades av tjuvar här i Kibera.

Mycket död är det att läsa om i medierna i dessa tider. Men det finns motsatsen också. Fredie Blom fyller år idag. Han sägs vara född i Cape Town 1904 och fyller således 116 år och lär vara en av de äldsta personerna i världen. Hans fru är trettio år yngre – bara 86 – och de har varit gifta i nästan femtio år. Fredie Blom har väl nått en form av visdom, kan jag tro; att få röka ett paket cigaretter var det enda han önskade sig.
Men tanken på ett så långt liv svindlar. Det är som om jag skulle leva ett helt liv till. Om jag gifter mig om några år och lever min fru i femtio år, blir det som Fredies liv. Kanske är jag negativ, men jag undrar om inte en snabb Corona-död vore ett lindrigare alternativ?
Förutom att tvingas dela alla sina dåliga sidor med någon annan, så verkar det bara jobbigt att behöva leva lika länge till. I synnerhet som kroppen står i förfall. Tänderna är inte så många som de borde vara, och de som är kvar har sett sina bästa dagar. Ryggen ger mig ständigt bekymmer, håret faller av och snart är det mer rynkor än slät hud i fejset. Konditionen talar jag helst tyst om eftersom jag gör så lite för att upprätthålla den. Lungorna är ett kapitel för sig eftersom jag rökt under större delen av mitt liv. Så det är högst otroligt att min kropp skall kunna hysa mig lika länge till, och det känns heller inte som något att sträva efter. Några år till, eller till och med ett decennium till – men sen tror jag nog att jag fått nog av det här livet. Snart finns det inte en kvinna som kommer att titta efter mig, och då kan det väl vara dags att lägga näsan i vädret?

Här i Kibera rullar livet på. Förra lördagen åkte jag och Richie till Mandhari handelsträdgård i Karen. Ägaren där, Simon, ville att jag skulle ta fler bilder för dem. Återigen har jag Wiki att tacka, för han hade talat med denne Simon och berättat att jag ännu inte fått betalt för min förra insats – för ett halvår sedan. Simon hade tittat på mina bilder, varit nöjd med resultatet och ville ha mer. Jag tog med Richie mest för att han är så uttråkad nu när han är arbetslös och pank. Det var avtalat att jag skulle komma dit 9.30. Eftersom Simon är vit tänkte jag att det nog gäller att passa tiden. Det var en bra plan, men den misslyckades totalt. Vi kom cirka fyrtio minuter sent. Men det visade sig att Simon ännu inte var där, och ingen visste att jag skulle komma. Tack och lov för African time! I väntan på Simon gick vi runt och tog bilder – det är ett fantastiskt område som antagligen skulle göra svenska trädgårdsentusiaster med gröna fingrar ännu grönare av avund.
När väl Simon kom – en och en halv timme sent – så var han ursäktande; dels för att han var sen, men också för att de ännu inte betalat mig för det förra jobbet jag gjorde. Nu visade han var min ”studio” skulle vara – utomhus, men under ett genomskinligt (nåja …) plasttak. Han gav mig direktiv och avsatte tre arbetare som skulle vara mina assistenter och plocka fram precis allt jag kunde behöva. I övrigt fick jag fria händer att göra vad jag kunde, och om jag behöver köpa in någonting så är det bara att säga till, sade han. Han föreslog att jag skulle försöka komma en gång i veckan och ta nya bilder. Det låter verkligen som ett bra jobb som kan passa mig.
Nu tog jag en serie bilder på blommor och belysning som de skall marknadsföra på hemsidan, men under rätt svåra förhållanden. Det har tagit emot att redigera bilderna just för att jag visste att det skulle bli svårt. Men nu är jag klar och har skickat iväg dem och kan bara hoppas att han skall vara nöjd. Jag hade fakturerat dem femton tusen shilling (knappa 1400 SEK) som de aldrig betalat mig. När vi skildes åt stack han åt mig tio tusen, och förklarade att det var allt han hade just nu. Jag protesterade inte, för jag är i akut behov av en inkomst. Det är förresten Wiki också, så jag delade pengarna med honom. Jag har förvisso gjort allt jobb, men det är trots allt tack vare Wiki som jag fått jobbet alls. Dessutom är han en så god vän och vänner skall man vara rädd om. Dessutom fick Richie en tusenlapp också, för han är råpank nu.

En väninna hörde av sig och berättade att deras hyresvärd hade satt ett stort hänglås på deras dörr, så de kunde inte komma in. De hade fått sova hos grannen den natten, men nu var hon förtvivlad. Grannens pojkvän skulle komma den kvällen och de ville ha lite privatliv, så nu var den möjligheten stängd också. Jag skrev om det på Facebook, och genast var det en av mina väninnor ( all heder, Karin!) som – mödrar emellan – skickade över de tre hundra svenska kronor som hyresvärden krävde för att låsa upp deras hem. Sedan var det ännu en vän (all heder Mikael!) som skickade ytterligare en slant för att barnen skulle få något gott att äta. Jag önskar att det var ni som fick uppleva den tacksamhet som nu jag, mer eller mindre oförtjänt, får ta emot. Mottagarna av dessa gåvor blir väldigt rörda när de får veta att det är människor i Sverige som de aldrig träffat eller ens hört talas om, som visar en sån generositet. (Jag kan emellertid försäkra att det inte är några SD:are – trots allt deras snack om att hjälpa på plats …)

Det är nu natt mot tisdag och jag sitter i skenet från stearinljus och skriver. Vid min sida står en kopp hett kaffe. Jag tillhör ju dem som kan dricka kaffe när som helst på dygnet och ändå somna utan problem. Det är en välsignelse för det innebär att jag kan njuta en kopp efter maten. Jag har dessutom “finkaffe”; eftersom min vän Kafferäven Per Nordby lämnade en kaffekvarn till mig kan jag köpa hela bönor och gå igenom alla sorter de har här, en efter en.
Idag åt jag rester – men flotta såna. Jag hade köpt och lagat till en halv kyckling igår, som blev en delikat gryta med massor med tomat. Richie kom förbi och delade min middag. Han brukar göra det åtminstone ett par kvällar i veckan, och jag klagar inte för det är trevligt att ha sällskap till maten.
Så här i Coronatider handlar det förresten mycket om mat för min del. Det första jag tänker om morgonen är vad jag skall äta till middag. Många gånger är det rätt självklart, för då har jag rester. Ibland kan det vara två eller till och med tre rätter att välja mellan. När jag väl lagar mat så är det lika bra att laga så det räcker ett par dagar, nu när jag har en kyl med frysfack.
Min röklåda har förresten använts flitigt. Dels har jag själv rökt fisk, filé och kyckling (om än inte samtidigt), dels har jag lånat ut den till Kaka och hans fru. De har också kommit att älska rökt mat – om än inte lika salt som jag vill ha det.
Det där med insaltningen är förresten en känslig uppgift, har jag förstått. Kött och fisk kan gärna ligga i salt över natten, men kycklingen skall man vara mer försiktig med. Ett recept jag tillfrågade föreslog fyra, fem timmar. Men det var alltför lite tyckte jag efter att ha testat det. Nu senast blev det sexton timmar istället – och det var lite för länge. Kycklingen blev väl salt. Som smörgåsmat går den an ändå, eller i en kycklinggryta med röksmak. Så nästa gång satsar jag på åtta timmar i kallt saltlag. Träslaget jag använt hittills är mango och rosmarin, men tyvärr tycker jag inte att det är ultimat. Trädsorter med barr ger mycket olja, så i fortsättningen skippar jag rosmarinet. Jag saknar alspån, som är väl beprövat i Sverige. Men i brist på det tvingas jag prova mig fram med lokala träslag. Men vem vet – kanske finner jag det ännu oupptäckta perfekta träslaget att röka mat med?

Richie, denna för mig ovärderliga informationskälla, berättade om Nairobis enda gym som fortfarande är öppet, enligt honom. Det ligger i Kibera, i samma lokal som fabriken som gör smycken av ben. Det är ett mycket spartanskt ställe, men fyller väl sin funktion. Där finns skivstänger, bänkar och en sandsäck – allt som krävs för att bygga imponerande muskler. Och det finns några verkligt råstarka killar där, berättade Richie. Och även en hel del kvinnor, något som förvånade mig. Ägaren, Wycliffe, tar bara trettio shilling i inträde (knappt tre kronor), och då får man träna så länge man vill. Framåt femtiden stänger han och går istället runt i området runt Bobolulu och säljer ”kaffe”. De kallar det så, men det är egentligen en ingefärsdryck som alls inte är besläktad med kaffe. Richie berättade att jag känner honom sedan tidigare: Jag brukar alltid köpa en kopp till alla som är i studion när han kommer med sitt ”kaffe”. Och jag brukar alltid lämna ett par kronor i dricks; en kopp kostar inte mer än en krona, så det kan jag kosta på oss. Så Wycliffe skiner alltid upp när han ser mig. Men jag visste inte att han är gym-ägare också, det var en nyhet för mig.
Richie frågade Wycliffe en gång varför han inte tar mer i inträde. Han svarade då:
”Kibera är fullt av talanger, och en dag är det någon av dem som blir berömd. Då kommer de att minnas mig, och löna mig rikligt.”
Den inställningen älskar jag. Dessutom har han med sina tämligen modesta priser ändå lyckats skrapa ihop nog med pengar för att köpa en begagnad bil. Jag tyckte att det lät som en bra story så i morgon skall vi gå dit och göra en intervju med Wycliffe.

I söndags hade jag inspelning här hos mig. Det var två av mina vänner, Vincent och Andrew, som vill använda nätet för att försöka sälja sin konst. Obiasa var med för han skulle intervjua Vincent, och dessutom kom Maroko och en rappare till, så vi spelade in två improviserade låtar förutom intervjun med Vinnie. Men den senare var på sheng, så den kan inte jag redigera själv – jag behöver en tolk.
Det verkar som om vi kan få igång livestreaming från min lägenhet. Nu har jag låtit installera WiFi så att jag kan vara uppkopplad ständigt. Tidigare har Safaricom närmast ruinerat mig för surfandet. Alla här säger att Safaricom plundrar en, att de och jag har själv bevittnat det flera gånger. När jag just laddat på 500 Mb och jag inte surfar på annat än Facebook, men det ändå är slut efter tjugo minuter så kan det inte vara annat än ett bedrägeri. Nu skall det förhoppningsvis fungera bättre. Jag måste bara lära mig tekniken; hur man kopplar upp flera kameror till en stream, och hur man länkar ut signalen till flera plattformar samtidigt. Allt finns på internet; man kan i princip lära sig vad som helst via nätet, så det är bara lättja och brist på nyfikenhet som gör att jag inte ständigt studerar. Att lära sig nytt är i allmänhet kul – men teknik har aldrig intresserat mig, trots att jag säger mig vara medieproffs. Teknik är sånt som bara skall fungera – och manualen skall vara skriven av en pedagog, inte en tekniker. Själv är jag mer intresserad av mediernas innehåll, och förhoppningsvis kommer jag att kunna presentera mer sånt framöver.

Det är fler som är intresserade av innehåll. I förra veckan kom Lord Reinhart tillsammans med tre vänner för ett manusmöte. De hade en filmidé som de vill att jag skall vara med och utveckla till ett färdigt manus. Tyvärr var idén de hade lite väl tunn, och det var en manusidé som skulle kräva allt för stor inspelningsinsats. Däremot hade de en kortfilmsidé som jag gick loss på; en film om en man i karantän som börjar förlora förståndet. Plötsligt dyker det upp två versioner till av honom; en som försöker övertyga honom att gå ut och bryta mot karantänsreglerna och börja leva som förut, och en som försöker få honom att stanna inne. Idén tycker jag var kul, men de hade satsat på att göra ett seriöst manus istället för att göra en komedi av det hela. Men idén går att utveckla åtskilligt, och jag fick manuset skickat till mig för att ta en titt på det.
Det är kul att se hur mina kunskaper och erfarenheter respekteras och kommer väl till pass här i Nairobi. Ibland underskattar jag mina egna kunskaper, men jag förstår vid såna tillfällen att det jag kan faktiskt ses som värdefull kunskap här i Kenya. Min bakgrund som medielärare kommer faktiskt bättre till pass här, där unga människor med idéer frivilligt kommer till mig för att få råd och tips. Att jämföra med att arbeta som medielärare på gymnasiet, där en stor majoritet av eleverna var i princip ointresserade av utbildningen. De flesta hade valt medieprogrammet för att det verkade vara ”slappast”. Skillnaden är som natt och dag. Fast som lärare fick jag förstås betalt – här gör jag det för att det är kul. Men det är egentligen det här arbetet som är det riktiga lärarjobbet; det mer i verkligheten så att säga.

Annars rullar livet på i stilla mak. Det är nu redan onsdag och jag väntar på att mitt kamerabatteri skall ladda, för jag skall strax ut på en inspelning. Det är inte så vanligt nu för jag sitter mest hemma och skriver, redigerar eller tecknar. Men jag är knappast isolerad. Det kommer besökare varje dag som sitter och hänger ett tag, lyssnar till musik och småpratar en stund. Eller så kommer folk för att diskutera olika projekt som de vill att jag skall kommentera eller delta i. Och telefonen ringer ständigt med folk som vill höra att allt är bra, eller som vill ha hjälp med något. Kort sagt så är det, Coronaviruset till trots, ett betydligt mer intensivt socialt liv här i Kibera än jag någonsin haft i Sverige.
Det har testats många människor i Kibera, säger ryktet, men ingen har påträffats smittad. Så ännu vet vi inte om det kommer att bli något utbrott eller inte. Här i Kibera är reaktionerna olika, men det känns som om de flesta misstror epidemin. Man ser en hel del människor utan mask, trots hotet om böter. Richie berättade att Njaga, den lokale polischefen, stod utanför polisposten och hade antagligen gripit en person. När han såg Richie komma utan mask på avstånd så ropade han:
”Hey Richie! Come here!”
Men Richie, full i fan, förstod att det inte var någon bra idé så han ropade tillbaka:
”Nej, jag jag har ingen mask så jag kommer inte, då får jag bara böter! Jag kommer när jag har min mask!”
Folk garvade högt åt den respektlösheten. Men Richie känner Njaga rätt väl, så han kan kosta på sig såna skämt.

Nu skall jag gå till Nairobis enda öppna gym för att göra mitt reportage. Kanske blir det någon ni får läsa om här i min nästa blogg?

Om ni tycker om att läsa om Kenya och Kibera i dessa coronatider, får ni gärna betala valfri summa för läsupplevelsen, och för glädjen att hålla mig vid liv. Det är tuffa tider och jag lever helt på vad mina läsare sponsrar mig med, och jag är innerligt tacksam för varje krona.
Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6.

Ni kan också köpa mina bilder och få dem utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Skicka ett pm till min messenger så kan vi diskutera det.
Priset beror på hur hungrig jag är.

Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).

Tack på förhand.
Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här:
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/skrivklada/