Egentligen var vi i Kenya för att spela in en dokumentär om det kenyanska valet 2007. Men mitt under inspelningsplaneringen snubblade vi över en historia som vi inte kunde låta bli att gräva i. En historia om cyniska affärsmän och girighet utan gränser; om vår tids kolonialism, med underbetalda arbetare med slavliknande arbetsförhållanden; om mord; om en hotande naturkatastrof. En historia som på alla sätt överträffade allt vi tidigare varit med om.
Det hela började egentligen med att vi träffade Nick, en ung svensk kille som för närvarande bor och studerar i Nairobi. Han bodde egentligen hos en kenyansk familj i Kibera, ett av Afrikas största slumområden, men var på tillfälligt besök på Upper Hill Campsite i Nairobi där jag och mina kollegor bodde.
Vi, det var Anders som skrivit manus till filmen och nu skulle intervjua; Samme som är journalist och researcher; Hussein och jag själv på kamera. Vi kom snart i samspråk med Nick som blev väldigt intresserad när han hörde att vi var i Kenya för att spela in en dokumentärfilm. Han hade ett par riktigt goda uppslag för en dokumentär, berättade han.
Nick visade sig vara en ovanligt nyfiken, medveten, engagerad och påläst ung man, intresserad av det mesta. Han hade valt att bo hos familjen i slummen istället för på Svenska skolan, bara för att snabbt lära sig Swahili – vilket han nu pratade obehindrat. När jag för några år sedan arbetade som lärare på gymnasiet kunde jag bara drömma om att få sådana elever. Nick var, kort sagt, ett föredöme bland ungdomar och ett hopp för framtiden.
Nick började berätta om hur han engagerat sig i miljöfrågan i Naivasha-området, och hur Lake Naivasha hotades av uttorkning – kanske redan nästa år. Först lyssnade jag bara med ett halvt öra, alla dessa indikationer på en global uppvärmning gör mig bara nedslagen. Det är ett så akut hot som man inte kan göra så mycket åt som en enkel gräsrot. Men Nick fångade vårt fulla intresse när han berättade om blomsterodlingarna längs Lake Naivasha, hur de pumpar upp vatten ur sjön an mass för att vattna blommorna samtidigt som arbetarna inte har något vatten alls där de bor; hur underbetalda arbetare får slita hårt utan några som helst av de rättigheter som vi tar som självklara i Europa. Vi vädrade en bra historia.
Småningom satte Nick oss i kontakt med Isak, en miljömedveten idealist som är född och uppvuxen i Naivasha. Vi träffade Isak första gången en fredagskväll på Campingen, och vi bombarderade honom och Nick med frågor. Det visade sig att Isak på egen hand börjat rota i miljöfrågan i Naivashaområdet, och han hade sammanställt ett bildspel där han förutsäger en gigantisk miljöbomb som kommer att påverka Nilen, och i förlängningen även hela Medelhavet. Bildspelet åkte han runt och visade för skolbarn i distriktet, och han hade även upprepade gånger uppvaktat regeringen, men den enda följd det fått var att han nu blivit mordhotad tre gånger. Blomsterodlingarna omsätter miljardbelopp och ägarna till farmerna hade mutat personer ända upp i den korrumperade regeringen, menade Isak.
Han talade initierat och övertygande och besvarade alla våra frågor utan en sekunds tvekan. Hans heta engagemang smittade av sig, och vi förstod att Isak kunde servera en historia som måste berättas. Vi beslutade oss för att försöka göra ett TV-reportage om blomsterfarmerna i Naivashaområdet. Vi hade tre dagar över, utan ett enda inbokat möte, och om det gick att på så kort tid få ihop ett vettigt reportage – varför inte försöka? Vi hade all utrustning redan så det var bara att köra. Men var Isak medveten om riskerna?
Jag frågade honom om han förstod vilka risker han tog, inte bara för sin egen del utan även för sin familj, sina barn och även för alla andra som skulle medverka i reportaget. Han svarade utan att tveka.
”Jag vet mycket väl vad de [blomsterfarmarna] är beredda att ta till för metoder. Jag har redan mordhotats flera gånger, och förra året lät de mörda en dam som kämpat mot dem i flera år. Jag är rädd, men jag måste göra något annars är vi alla döda inom tio år i alla fall. Jag måste göra vad jag kan för att försöka rädda Naivasha. Det är mitt hem.”
Vi förstod att Isak var kompromisslös. Han skulle kämpa för sitt liv med den här frågan, men fick han inte hjälp någonstans ifrån var risken stor att hans liv inte skulle bli så långt.
Vi kom överens om att han skulle hämta oss följande måndag för att ta oss till Fishermans Camp. Under helgen skulle han ställa samman ett program för oss, boka in personer vi skulle intervjua och platser som vi skulle filma. Jag betonade vikten av att alla medverkande skulle känna till vilken risk de tog, bara genom att träffa oss. Kommer man med en fet semiprofessionell digitalkamera i ett område där genomsnittsinkomsten ligger runt 400:- svenska kronor i månaden väcker man stor uppmärksamhet och ryktet sprids snabbt i de tättbefolkade arbetarkvarteren. Isak försäkrade att han skulle varna alla, och berätta att de kunde vara anonyma om de ville. Men vad vi skulle komma att behöva var ögonvittnen som kunde berätta hur det är att arbeta på farmerna. Vi skulle också behöva bakgrundsmaterial och dokument som kunde styrka Isaks påståenden. Han lovade att ha allt klart till måndag, och han skulle förse oss med tillräckligt med material under de tre dagar vi planerade att stanna i Naivasha. Under helgen började vi söka på Internet, och visst! Det har skrivits om blomsterodlingarna och deras eventuella konsekvenser på miljön, både i Kenya och i Europa. I Storbritannien har The Gardian skrivit flera artiklar där de uppmanat till bojkott av rosor från Kenya, men effekten har varit marginell. En av de värsta artiklarna vi hittade var en ren hyllningsartikel i den kenyanska tidningen Standard, där en av blomsterfarmarna fick ett pris av förre president Moi, för ett utmärkt miljöarbete. Det var en ren, okritisk propagandaartikel som hyllade företagsledningens framtidsvisioner och miljöpolicy. Isak hade vederhäftiga bevis, påstod han, som avslöjade att artikeln bara var rent nys.
Vi började lägga upp en strategi där vi, under så lite ståhej som möjligt, skulle göra filmade intervjuer på dolda platser. Med en liten billig konsumentvideokamera skulle vi filma på utsatta ställen, och helt enkelt låtsas vara korkade turister. Sista dagen skulle vi försöka komma in på någon av rosenfarmerna för att filma hur det ser ut där. Vi bestämde oss också för att närmare granska ett Holländskt företag som skyltade med en fair trade-stämpel, som enligt Isak inte bara var falsk marknadsföring utan ett hån mot hela ”fair trade-idén.
Måndag morgon kom Isak på utsatt tid och vi klämde in oss i hans bil. Rent yrkesmässigt är Isak legitimerad safariguide vilket försörjer honom och hans familj, även om inkomsterna kommer oregelbundet. Han hade stoppat undan en del av de pengar han tjänat, för att ha för oförutsedda utgifter. Nu hade han tagit ledigt och var beredd att stoppa in sin reservkassa i vårt filmprojekt om det skulle behövas. Vi avfärdade erbjudandet, men insåg att Isak verkligen var beredd att göra allt för att vi skulle kunna göra ett reportage för europeisk TV.
Väl framme i Naivasha Town åt vi en stadig lunch, väl medvetna om att det antagligen skulle bli dagens sista måltid, för vårt schema var späckat. Efter lunch körde Isak oss till en ett kort möte med Joe, en kille som arbetat på en av blomsterfarmerna men som nu fått sparken. Han påstod själv att det var för att han varit fackligt aktiv och att han gjort en anmälan till miljödepartementet om att den blomsterfarm han arbetade för använde förbjudna bekämpningsmedel. Vi bestämde att träffas dagen efter för att göra en intervju, men han ville välja plats och han ville också vara anonym, eftersom han ännu låg i tvist med företaget om avskedandet. Han sade sig dock inte ha några större förhoppningar om att få upprättelse eftersom även ledningen i facket var mutade. Jag lovade att bara filma honom bakifrån, och även att förvränga hans röst om han ville. Han accepterade villkoren och vi bestämde en plats för inspelningen som skulle ske nästa dag.
Därefter tog Isak oss med på en åtta kilometer lång resa från Naivasha Town längs Lake Naivasha. Vägen kantas av blomsterfarmer, och kilometer efter kilometer med fula, grå växthus i någon form av plast. Överallt var farmerna omgärdade av taggtrådsstängsel, missprydda av fragment av de svarta plastpåsar som likt osaliga andar svävar runt i vinden och misspryder naturen över hela Kenya. Innanför staketen var det friskt gröna gräsmattor, som en ironisk kontrast till det karga, sönderbända området runt arbetarkvarteren som låg inpressade emellan farmerna.
Småningom kom vi till Fishermans Camp, en välskött och trevlig campingplats längs Lake Naivasha, där flodhästar, apor och exotiska fåglar tillhör exteriören. Fishermans Camp är Isaks utgångspunkt när han tar emot gäster från hela världen. Förutom vildmarkssafarier är Isak också en ivrig fågelskådare, med ett personbästa på över 640 olika fågelarter bara i området runt Lake Naivasha. Via internet har Isak fått många gäster, fågelskådare från hela världen som kommer till Kenya för att få ta del av hans kunskaper.
När vi väl installerat oss i en banda – en liten bambuhydda med ett sovrum, toalett och ett litet pentry – så tog Isak fram sin dator och visade sitt bildspel om Naivasha. Han överraskade oss med ett föredrag som tog andan ur oss, perfekt strukturerat och koncist, fulländad retorik – och för ett gott syfte. I sitt föredrag berättade Isak helt enkelt om varför blomsterfarmerna var ett sådant hot mot miljön. Bland annat berättade han att vattenståndet i Lake Naivasha är tre meter under det normala; att blomsterfarmerna pumpar upp mängder av vatten och hur avloppsvattnet förgiftats av de bekämpningsmedel blommorna besprutas med; att det för trettio år sedan bodde cirka 7 000 människor i området och hur det idag var över 300 000. Alla dessa måste ha vatten, mat och ved – eller träkol – och naturen klarade inte den befolkningsökningen. Skogarna runt Lake Naivasha har huggits ned och lett till en kraftig errosion som för ned sand och slam i sjön vilket också påskyndar uttorkningen.
Absurditeten med blomsterfarmerna i Naivasha sammanfattades av Isak på följande sätt: ”Hur kan man varje dag exportera tonvis med vatten till Europa, från ett land i Afrika där folk svälter ihjäl på grund av torka?” Han förklarade att eftersom varje blomma består till 70 % av vatten, vatten från Lake Naivasha, är det mestadels vatten som varje dag exporteras till Europa. Att det dessutom handlar om ren lyxkonsumtion i väst – oätliga blommor som ändå vissnare efter ett par dagar – gör bara dårskapen ännu större, menade Isak.
Efter Isaks utmärkta genomgång tog han oss med på en tur i området och började med att visa en vy med utsikt över en del av blomsterfarmerna. Ett gigantiskt rutnät av välvda växthus, mestadels i grå plast, låg för våra ögon. Det är fråga om ett enormt område, och det är lätt att föreställa sig att det måste gå åt kopiösa mängder vatten varje dag för att hålla det grönt.
Nästa anhalt på resan var en bit bortanför farmerna, där arbetarbostäderna klättrade upp över en dammig soptipp. Isak rattade vant sin fyrhjulsdrivna jeep uppför de branta ”gatorna” med dess potthål och meterdjupa spår efter erosionen – långa uttorkade bäckfåror som slingrade sig kors och tvärs nedför sluttningen korsande både vägar och bostäder. Bostäder som för övrigt bestod av bristfälligt hopsnickrade ramar täckta av korrugerad plåt på alla sidor. Allt höljt i ett lager av det damm som ständigt rördes upp av varje vindpust. Vatten och avlopp saknades helt. Men utsikten var bedårande – från denna dammiga soptipp såg man den närmaste farmens gröna gräsmattor duscha sig i sprinklersystemets sköna vattenflöde. Detta trots att det var mitt på dagen och solen stekte från obeslöjad himmel. Absurditeten var total.
Vi ville givetvis filma i området men vi visste inte om jag skulle våga. Förvisso kände vi oss trygga med Isak. Han är uppvuxen på orten och tycktes vara hej och du med var och varannan person vi mötte. Men en stor videokamera, varnade Isak, väcker uppmärksamhet och här finns fullt med förmän också, som säkert skulle rapportera till sin arbetsgivare om de såg oss filma.
Till sist bestämde vi att Hussein, som är somalier och därför smälter in bättre, skulle gå runt och ta lite bilder nästa morgon.
Isak hade stämt möte med en arbetare från en av farmerna som bodde i området, men det visade sig att denne ångrat sig och nu längre inte vågade ställa upp på en intervju. Det kändes nästan skönt att han gjort det, som en bekräftelse på att Isak verkligen berättat för dem om riskerna med att ställa upp på en intervju. Våra farhågor på den punkten visade sig senare vara helt obefogade – så stark är medvetenheten här om att man inte biter den hand som föder en.
Nästa möte för dagen var en annan arbetare som Isak vidtalat. Efter ett antal samtal på mobilen bestämdes det att vi skulle träffas på ett café för att avtala tid och plats för intervju. Isak körde oss till caféet och berättade under resan mer detaljer om de olika farmägarna. En del av blomsterfarmerna ägs av kenyaner, men de flesta har utländska ägare. En kassör från en av farmerna brukade komma till samma restaurang som Isak, för att släcka törsten. Kassören arbetade på det holländska företag som skyltar med en fair trade-märkning, en stämpel som enligt Isak är lika falsk som en tredollarssedel. Kassören hade en gång, i fyllan och villan, skrutit med att hans chef lyfte en lön på 11 miljoner dollar per år. Jag, som brukar roa mig med lite huvudräkning, räknade snabbt ut att en av hans bäst betalda arbetare måste arbeta i ca 14 000 år för att komma upp i samma summa som hans chef fick varje år.
Arbetaren som vi träffade på caféet, Josef, visade sig vara anställd på en av farmerna som besprutare. Han berättade att han hade försökt klaga hos facket över anställningsvillkoren, löner, arbetstider och speciellt det faktum att de inte hade några skyddskläder att tala om. Ingen hade tagit honom på allvar, påstod han. Fackpamparna var köpta av företagsledningen, och gjorde därför sitt bästa för att alla anmälningar skulle försvinna i någon papperskvarn.
Vi bestämde oss för att göra intervjun på Fishermans Camp samma eftermiddag, men för säkerhets skull gjorde vi inte sällskap dit. Josef kom ensam och vi riggade utrustningen och började intervjun precis bakom restaurangen. Ett större, högljutt sällskap vita anlände och slog sig ned strax bakom oss precis när vi skulle börja intervjun, och jag frågade dem artigt om de kunde dämpa sig lite under tio minuter. De kallade genast in restaurangchefen och klagade – de hade minsann kommit dit för att äta och ha det trevligt. Vi plockade ihop utrustningen och flyttade oss till en mer avskild plats.
”Det där,” sa Isak med förakt i rösten, ”är britter som arbetar för FNs miljöprogram. De sitter mest här och dricker. Några resultat av deras arbete har vi aldrig sett skymten av här.”
Jag ville fråga Isak mer om dem, kanske få någon av dem att ställa upp på en intervju, men han avrådde mig. Dessutom var vi tvungna att göra intervjun med Josef innan vi drog mer uppmärksamhet till oss.
Josef var inte beredd att visa sitt ansikte, så jag filmade honom bakifrån. Han började berätta om sitt arbete. Hur han arbetade på ackord och var tvungen att hinna med att bespruta ett antal rader varje pass. Det var ett tungt och hektiskt arbete. De hade skyddsmasker som de kunde använda, men de var utrangerade. Livslängden för en skyddsmask var tre månader, men vissa hade inte bytts ut på flera år. Dessutom, berättade Josef, var det fruktansvärt varmt inne i växthusen, ibland närmare femtio grader, och det gick inte att använda skyddsmask om man skulle hinna med sitt område. Tanken med bekämpningsmedel var tung och slet hårt på ryggen, och skulle man samtidigt ha en skyddsmask skulle man kollapsa i värmen. Han visade sina händer som bar spår av hudirritationer efter att ha kommit i kontakt med vätskan.
Sedan drog Josef fram en bunt papper och började visa oss olika intyg som han fått, intyg på att han gått en kurs i säker hantering av kemiska preparat, på att han var diplomerad besprutare, ett hälsointyg samt ett anställningsbevis. Han ville inte visa sina papper för kameran, för det stod hans namn på dem alla. Alla utom anställningsbevisen menade Joe var rena förfalskningar. Han hade vare sig gått några kurser eller gjort något läkarbesök.
Josef började berätta om företagsläkarsystemet. Det fanns förvisso en företagsläkare, men rätten att besöka honom gällde bara de fastanställda – inte alla extraanställda, vilket var en betydande del av personalen, och absolut inga familjemedlemmar. Läkaren undersökte förvisso de anställda, men hittade han något allvarligt så rapporterade det till ledningen, vilket utan undantag ledde till att man fick sparken – utan ersättning. Josef berättade också att när man kom till läkaren för tredje gången rapporterade han också det till företagsledningen och man fick sparken – företaget ville inte ha några sjuklingar anställda. Det var heller ingen brist på ersättare. Utanför grindarna till varje blomsterfarm samlas varje morgon mellan femtio och hundra personer som vill ha ett jobb. Minsta gnäll och du blir ersatt, förtydligade Josef.
Jag frågade Josef om han visste vilka som var de vanligast förekommande sjukdomarna. Han var inte säker, förklarade han. Men han visste bestämt att det var många hudskador, allergier och att många av sorterarna hade kronisk feber. Förklaringen till det sista var att de som sorterade blommor också arbetade på ackord och för att hinna med kunde de inte bära handskar. Det i sin tur ledde till att de ofta stack sig på taggarna, och som en del rosor har giftiga taggar insjuknade de i feber. De kunde också bero på bekämpningsmedlen som blommorna är besprutade med, lade Josef till, han var lite osäker på den punkten. Men arbetarna hade inte råd att stanna hemma, och det skulle dessutom medföra att de riskerade att få sparken, så därför har många av dem kronisk feber där de står och sorterar blommor i olika storlekar. Och till läkaren vågade de inte gå eftersom han tillhörde en av de köpta medlöparna.
Med arbetarslummen i färskt minne blev jag plötsligt påtagligt medveten om hur kompromisslöst utlämnade arbetarna på blomsterfarmerna var. Jag drog mig till minnes hur många gånger jag svurit över den taffliga betjäningen på stamstället i Nairobi, och hur jag sagt att jag skulle focka kyparen det första jag gjorde om jag tog över restaurangen.
Jag skämdes lite när jag insåg vilken skillnad det är på att slänga ur sig något sådant i Sverige, jämfört med Kenya. Med vårt svenska, ännu inte helt nedmonterade skyddsnät, är det ingen katastrof om man får sparken. Men här… från en dag till en annan kan man plötsligt stå utan inkomst, utan möjlighet att skaffa mat till sina barn. Sådana livsomständigheter lockar tydligen fram de sämsta sidorna hos de cyniska kapitalister som etablerat sig runt Lake Naivasha. Med det minsta respekt för människovärde och anständighet skulle de naturligtvis inte tillåta en sådan misär, samtidigt som de gör kopiösa vinster i företagen.
Josef visade upp listor på de bekämpningsmedel som man använde. Alla på listan var tillåtna, men på vissa rader stod det ”XX” istället för ett namn. Josef berättade hur han sett den ursprungliga märkningen på vissa av de fat med kemikalier som de använde. Dessa tunnor hade snart försetts med ny etikett och lastats in i ett rum längst in i lagret. De var förbjudna kemikalier, påstod Josef. Arbetarna som sprutade giftet visste om att det var farligt, men de hade inget val. Josef hade själv skrivit ned en anmälan till miljödepartementet och skrivit under med sitt namn. De hade svarat att de undersökt saken, men att det inte fanns något fog för misstanken. Men Josef visste att det var rena lögner, sa han, för han hade arbetat den dagen myndigheterna gjorde inspektion. Trots att Josef i sin anmälan berättat exakt var giftet var gömt, så hade kontrollanterna inte ens tittat in i det lagret. Uppenbarligen borde de ha någon som kontrollerade kontrollanterna också. Men korruptionen är så väl uppbyggt i Kenya att antagligen sträcker sig mutsystemet ända upp i miljödepartementet. Eller, med tanke på omfattningen av den industri blomsterfarmerna utgör, är det möjligt att det helt enkelt börjar i den politiska eliten.
Anders frågade om det var vanligt att arbetarna som besprutade blommorna blev sjuka. Josef intygade att det var många som hade kroniska luftrörsbesvär, men också problem med magen, med leder, med huvudvärk etc. Det finns de som dött av sjukdomar relaterade till bekämpningsmedlen, fortsatte Josef. Gifterna bryter ned immunförsvaret, så det leder till att arbetare dör av andra sjukdomar, men de är relaterade till arbetet med kemikalierna. Själv hade han börjat få besvär med lederna, och han visste att han hade ett mycket farligt arbete, berättade han. Så slog Josef ut med händerna och suckade:
”Men jag har inget val. Det finns inget annat arbete att få, och jag måste ha mat till mina barn.”
Isak hade hört talas om de förbjudna bekämpningsmedlen tidigare, men hade mest reflekterat över de direkta miljökonsekvenserna – det mesta av gifterna som sprutades över blommorna hamnar förr eller senare i Lake Naivasha. Genom den hotande uttorkningen blir konsekvenserna än värre – det vatten som blir kvar är dessutom förorenat. Det är för övrigt samma vatten som arbetarna tvingas dricka, tvätta sig i och tvätta kläder i. Genom Josefs vittnesmål blev det också uppenbart att arbetarna blev sjuka av gifterna. Anders frågade om Josef visste någon annan som var villig att vittna om gifterna. Josef lovade att undersöka saken och återkomma till oss. Det började nu skymma och vi kunde inte fortsätta filma. Vi återvände till campingen och på kvällen kom Isak tillsammans med Nick och vi delade en trevlig middag, även om vi var lite förstämda efter intervjun med Josef.
Nästa dag var Isak på plats, punktligt, klockan sex på morgonen. Vi körde genom byarna i ett sömndrucket gryningsljus, överallt förföljda av dessa svarta tunna plastpåsar som likt osaliga andar irrar omkring överallt i Kenya. Vegetationen längs vägarna fungerar som en uppsamlingsanrättning för dessa plastpåsar och det ger ett intryck av att hela Kenya är skitigt.
Isak tog oss med till uppsamlingsplatsen för arbetarna på de många olika farmerna och det var en närmast bisarr upplevelse. På en dammig plan längs vägen, kantad av dessa träskjul som utgör butiker och hotell, stod i den arla morgontimmen långa rader av människor och köade. Bussar, märkta med respektive blomsterfarms logotyp, i en till synes aldrig sinande skytteltrafik kom och plockade upp arbetare, men hela tiden strömmade det till nya resenärer.
Solen steg sakta och värmde upp de frusna arbetarna som huttrande väntade på sin tur att kliva ombord. Det kan vara rejält kyliga nätter i Naivasha och täckjackorna är förvånande många. Samtidigt kommer små grupper av skolbarn, klädda i skoluniformer – knälånga kjolar för flickorna och kortbyxor för pojkarna. Det ser kallt ut. Isak berättar att många barn har fem kilometer att gå varje väg till och från skolan, och en del går hem och äter på middagsrasten.
Blomsterfarmarna har i sin stora välvilja bekostat en skola i området, berättar Isak när han kör oss vidare. Han saktar in vid skolan och visar den. Det är väl bra, konstaterar Isak, att de byggt en skola. Enda problemet är att den ligger rakt under högspänningsledningar som förser Nairobi med ström. Det kan inte vara bra att befinna sig i ett högspänningsfält hela dagarna. Antagligen kommer vi att få en dramatisk ökning av cancerfall här i trakten om sådär tio år.
Isak pekar på en grupp skolbarn som spelar fotboll.
”Ibland när skolbarnen sparkar boll träffar de ledningarna…”
Så småningom kommer vi in till Naivasha Town och äter frukost. Det är svårt att vänja sig vid det blaskiga subsistut de kallar kaffe i Kenya. Paradoxalt nog odlas mycket bra kaffe i landet, men bönorna exporteras till Europa där de rostas och mals. Tillbaka till Kenya kommer i princip bara dyrt kaffepulver. Man kan inte ens kalla det för snabbkaffe, eftersom det på de flesta ställen tar minst en kvart att få in en kopp av den lätt opaka vätskan. Men den tidiga morgonen och kylan rättfärdigade den varma drycken, och efter en omelett var vi på gång igen.
Vi åkte tillbaka till Fishermans Camp där vi skulle göra intervjun med Joe, den förre fackföreträdaren på en av farmerna. Isak lämnade av oss och for till slumkvarteren för att hämta honom, och Hussein åkte med honom för att ta lite miljöbilder i arbetarslummen med den lilla digitalkameran. Efter en stund ringde telefonen och det var Isak som berättade att det startat en brand i en av arbetarlängorna. Det här var vårt perfekta alibi för att ta in den stora kameran och filma, sa Isak. Han var redan på väg för att hämta oss, det var nämligen en MP (Member of Parliament – regeringsledamot) och några andra höjdare på plats samt flera lokala journalister. Nu kunde vi få en intervju med en av topparna, en av de högst ansvariga, och vår närvaro skulle inte väcka så stor uppmärksamhet eftersom det var andra journalister där.
När väl Isak hämtat upp oss och vi svängde upp mot kåkstaden mötte vi två stora Mercedesbilar som kom körande i motsatt riktning i alldeles för hög fart. Isak svor till, vi hade missat intervjun med politikerna. De hade stannat i högst tjugo minuter.
Isak tog oss ändå upp till området där det brunnit och vi började filma. Genast jag tagit fram kameran hade jag runt trettio barn omkring mig som alla trängdes framför mig. Jag kan tänka mig deras förvåning och förtjusning – en brand och en muzungu (swahili för ”vit ande”, det inte alltför positiva ord som används om vita) med en jättestor videokamera på samma dag. Antagligen var det en dag de kommer att minnas länge.
Av branden återstod mest bara rykande rester, under ett hav av korrugerad plåt. Ett helt kvarter hade utplånats av branden, och de korrugerade plåtarna låg som korten en bristfälligt hopsamlad kortlek. Här och där stod högar av folks personliga tillhörigheter man räddat undan lågorna. Det var inga stora högar, men kunde ändå vara en hel familjs samtliga tillhörigheter. Det var en allmän helgdag så de flesta som bodde i området var hemma denna dag – även om ”hemma” inte innebär att man tillbringar dagarna inne i de mörka, heta plåtskjulen. Överallt var det människor som rensade upp i området, bar bort ännu rykande heta plåtar, krafsade i kolhögarna och samlade upp ännu användbara saker. Grupper av människor stod och diskuterade det inträffade, och precis som Isak förutspått var det ett gyllene tillfälle att filma utan någon större uppståndelse. Många frågade vad vi filmade för, men de nöjde sig med Isaks svar – att vi var från kenyansk TV och han var vår chaufför. De berättade villigt vad de visste, och Isak översatte lite av den allmänna diskussionen för oss.
Det visade sig att branden börjat mitt i natten, och den allmänna meningen tycktes vara att den berott på sängrökande – men ingen visste säkert. Klart stod emellertid att det mest var ensamma barn hemma på natten. De flesta av föräldrarna i kvarteret arbetade nattskift. Arbetet vid blomsterfarmerna pågår dygnet om, alla dagar under året. Övertidsersättningar och ob-tillägg är främmande begrepp. Som genom ett under var det inga dödsfall genom branden, men omkring 700 människor hade förlorat sitt hem. Antalet var absurt, för förvisso var det ett kvarter som brunnit ned, men att det skulle vara så många människor som bodde på den ytan tedde sig orimlig. Inte minst med tanke på att det bara är envånings plåtskjul. När branden upptäckts tog det en lång tid innan släckningsarbetet kunde komma igång. Eftersom det saknas vatten i området var innevånarna tvungna att springa ca 500 meter ned till sjön och bära upp vatten. Folk hade sprungit i skytteltrafik hela natten för att få upp sjövatten att släcka med. Men från den rykande ruinhögen kunde vi se den närmaste blomsterfarmens sprinklersystem sprida vatten över de gröna gräsmattorna i middagshettan.
Dålig – eller snarare obefintlig – stadsplanering och bristen på vatten hade gjort att det som egentligen borde ha varit en incident, nu istället var en katastrof för många familjer. Isak fyllde i att det bodde omkring 30 000 bara i det här området, och att naturen inte klarade en sådan påfrestning. ”Tänk bara på hur mycket avfall det skapas kring 30 000 människor. Hur mycket kol de måste använda. Dessutom måste de ha vatten att dricka, att laga mat med och tvätta sina kläder i.”
Vi klättrade runt i byn och tog bilder helt obehindrat, något vi aldrig kunnat göra om det inte varit för branden, enligt Isak. Efter en stund märkte vi att vi var förföljda. Förutom en hord av ungar som följde alla våra steg så var det också två män som visade ovanligt stort intresse för våra förehavanden. Plötsligt gick de två fram till Isak och började prata med honom, samtidigt som de pekade på mig och kameran. Det visade sig vara säkerhetsvakter från en av blomsterfarmerna, uppenbarligen hade någon informerat dem om att vi gick runt och filmade i området. De ville veta vilka vi arbetade för. Isak lugnade dem med att vi var hjälparbetare för en europeisk organisation som skulle förbättra levnadsstandarden i området. Med detta lät sig vakterna nöja, men Isak föreslog ändå att vi skulle dra oss tillbaka för att inte utmana ödet.
Vi körde tillbaka för att göra den försenade intervjun med Joe, fackföreträdaren som fått sparken. Vi riggade återigen för en intervju på Fishermans Camp, och Joe kom efter en liten stund. Inte heller Joe ville visa sitt ansikte eftersom ännu låg i tvist med företaget han arbetat hos, även om han inte hade något större hopp om att vinna tvisten.
Joe berättade att han hade gått med i facket för att försöka förbättra arbetssituationen för de anställda, men hans engagemang sågs inte väl av ledningen. Han fick givetvis inget betalt för sitt fackliga engagemang och fick sköta alla fackliga uppgifter på sin fritid. Dessutom hade han blivit trekasserad av sin förman sedan han gått med i facket. Han hade gjort ett antal anmälningar om saker som borde förbättras, mest hade det handlat om rena säkerhetsfrågor, men i princip alla förslag hade genast hamnat i papperskorgen, så vitt Joe förstod. Ingenting av det anmälda hade åtgärdats, och när han hade skickat anmälningarna vidare till olika MPs hade det bara lett till att han småningom blivit uppsagd. Det som hade varit droppen som fick bägaren att rinna över var när han började skicka anmälningar om förbjudna kemikalier som användes för att bespruta blommorna med. Bara genom att han var med i facket och dessutom hade samlat på sig dokumentation om sitt arbete hade han kunnat ta strid mot företaget, en strid vars utgång tycktes given – företaget köpte helt enkelt dem som kunde vittna emot dem. Joes strid var tämligen unik, berättade han. För det mesta fick folk bara sparken utan några krusiduller, och för det mesta fick de inte ens ut innestående lön. Han visste att berätta om flera arbetare som blivit av med jobbet på stubben för att de försökt smuggla ut en flaska med vatten.
”Så”, fortsatte Joe, ”det första som arbetarna måste göra när de kommer hem är att gå nedför backen och bära upp vatten från sjön för att kunna laga mat. Det finns de som säljer vatten också. De har åsnor som bär upp stora tunnor med vatten. Åsnorna leds ofta av unga pojkar som skolkar från skolan för att arbeta istället. Så indirekt leder blomsterfarmerna också till barnarbete.” konstaterade Joe.
Joes berättelser om den girighet och cynism som karaktäriserar hela blomsterindustrin var hårresande. Visst hade vi alla hört talas om liknande fall tidigare, men ingen av oss hade kommit det så nära som vi nu var. Även Joe lovade att han skulle försöka få tag på andra arbetare som kunde styrka vår historia, och han hoppades innerligt att vi skulle kunna sprida historien i Europa, för att inleda en bojkott av Kenyanska blommor så att arbetsgivarna skulle tvingas att förbättra villkoren för arbetarna.
”De är rika. De borde ha råd att betala dem som bygger upp deras enorma vinster. Det är en skam för hela mänskligheten att det får fortsätta år efter år utan att någon gör något.” avslutade Joe.
På eftermiddagen tog Isak oss alla med på en båttur runt i Lake Naivasha. Fågellivet är minst sagt imponerande. Jag är totalt okunnig vad det gäller fågelarter, men jag noterade att vi såg över sextio olika arter under den två timmar långa resan. Som bonus fick vi också se kungsfiskare hämta mat i vågorna, sömniga flodhästar i stora klungor, en örn som elegant fångade sin lunch ur sjön.
Men Isak visade oss också stranden nedanför slumområdet där det brunnit under natten, där byborna hämtat vatten för att släcka med. Det var en långgrund strandremsa med en stor kal, dammig plan ovanför. Isak pekade strax bortom stranden.
”Ser ni den där kanalen. Det där är en av utsläppskanalerna från den närmaste farmen. Där släpper de ut allt avloppsvatten från verksamheten, inklusive de gifter, kemikalier och mineraler som följer med. Utloppet ligger strax intill där arbetarna hämtar sitt vatten. De tvättar sina kläder där också…”
Vi fortsatte runt udden bara för att få se en gigantisk, palatsliknande skinande vit villa i ett enormt grönskande överflöd, komplett med badbrygga, båthus och swimmingpool på tomten. Det var en av farmägarnas hus, men han bodde bara där ibland, för han hade flera andra hus runt om i världen, berättade Isak. I samma ögonblick startade ett flygplan från en närliggande flygplats. Det gjorde en gir över oss och försvann sedan i riktning mot Nairobi. Isak berättade att ägaren till planet var en annan farmägare, och hon var också ordförande i Naivashas miljöförening – en kombination som i anständighetens namn borde vara otillåten. Enligt Isak hade hon aldrig gjort någonting för miljön i området, men hon gillade att visa upp sig i medierna.
Precis när vi vände stäven för att åka tillbaka ringde Isaks mobiltelefon. Det var Josef som berättade att han genom sina kontakter fått tag i en man som var villig att ställa upp på en intervju. Karanja, som mannen hette, bodde i ett annat slumområde och var nu sjuk av gifterna, enligt Josef. Vi packade oss in i bilen och åkte till byn där Karanja bodde. Josef kom på sin cykel och mötte oss. Han cyklade före och förde oss djupt in i slummen på dammiga, skitiga gator tills vi kom till Karanjas hus. Vi blev varmt välkomnade av en gammal dam som förde oss in i det skjul som fungerade som deras hem. Det var sparsamt möblerat med en soffa, ett soffbord, två gamla slitna fåtöljer och en säng längs ena väggen. Bakom dörren hängde det ett draperi som dolde ingången till köket. Överallt var väggarna tätade med blomkartonger från en av farmerna. Efter en stund kom en man stapplande in genom dörröppningen. Han gick nästan dubbelvikt, rörde sig ryckigt och snörvlade oavbrutet. Jag trodde först att det var en gammal man, att han var i sextioårsåldern, men när jag tittade närmare såg jag att det var en ung man, betydligt yngre än mina 45 år.
Karanja berättade att han var 34 år, gift och hade två barn, på tre respektive ett år. Han hade arbetat som besprutare i drygt tio år, men han hade fått sparken när han blev sjuk. Även Karanja vittnade om hur de använt förbjudna gifter, och de hade alla vetat att det var farligt att arbeta med dem. Men de hade inte haft något val, hade de protesterat hade de fått sparken. Men hade han vetat att han skulle bli så sjuk hade han tänkt annorlunda, berättade han snörvlande. Anders frågade om hur hans symptom yttrade sig. Det visade sig vara en lång lista. Förutom det uppenbara, hans oupphörliga snörvlande och ständiga dropp från näsan, hade hans leder förtvinat och på vissa ställen börjat växa ihop. Han hade också magbesvär, leverskador och ständig huvudvärk. Karanjas insjunkna kinder och glasartade blick vittnade om att han var döende – något som han själv var plågsamt medveten om.
När han hade insjuknat hade han inte fått någon som helst ersättning från företaget, bara fått sparken på blankt papper. Nu hade han inte någon inkomst alls och kunde inte försörja sin fru och sina barn. Karanja såg olycklig ut när han förklarade att den gamla damen som visade oss in var hans mor, och att hon tog hand om honom.
”Det borde vara tvärtom” sade han i en knappt hörbar viskning.
När vi kom ut från Karanjas hem stod Josef där och väntade på oss. Han hade väntat på oss, och nu hade han varit hem och hämtat alla sina anställningsintyg igen, för att låta oss filma dem, och denna gång även hans ansikte. Han hade ångrat sig efter att ha träffat Karanja, nu ville han inte längre vara anonym. Han insåg, sade han, att de skulle kunna identifiera honom utifrån det han berättat om sitt arbete. Men det spelade ingen roll längre, han insåg att det måste hända något snart, annars skulle han bara sluta som Karanja – en utdragen plågsam död. Han hade känt igen flera av de symptom som Karanja beskrivit, och nu förstod han konsekvenserna av sitt arbete. Han var tvungen att göra något för att förändra sitt liv, annars skulle det inte bli så långt.
”Jag vill se mina barn gå i skolan och växa upp och bli goda samhällsmedborgare”, förklarade han enkelt. Men vi kunde alla se hur berörd han blivit av mötet med Karanja. Och vi blev tagna av att se Josef. Vi kunde åka därifrån när som helst till en relativt trygg tillvaro i Sverige, men för Josef – som inte hade något alternativ – var det en skräckversion av det öde som väntade honom.
När Isak körde därifrån var det under djup tystnad. Vi var alla skakade av mötet med Karanja.
Plötsligt tvärstannade Isak bilen, slog näven hårt i ratten och röt till:
”Mördare!”
Så öppnade han dörren, klev ut ur bilen och gick en vända med hårt knutna händer. Efter en stund kom han tillbaka, satte sig in bakom ratten och satt tyst en stund innan han förklarade:
”Jag visste att det var illa. Men det här…”
Isak vände sig mot mig, och jag såg tårar i hans ögon. Mellan sammanbitna tänder fräste han:
”Såg ni döden i hans ögon? Det är överlagt mord, det är vad det är! Vi måste stoppa detta vansinne. Annars kommer de att mörda oss alla.”
Det var nu sent på eftermiddagen och solen sjönk snabbt mot horisonten. Utan någon vidare diskussion körde Isak oss tillbaka till Fishermans Camp där vi åt en middag, mestadels under tystnad. Alla var djupt gripna av mötet med Karanja, och ingen av oss kände sig upplagd för något lättsamt käbbel. Innan Isak lämnade oss gjorde vi upp planerna för nästa dag. Om det gick ville vi göra en intervju med någon av företagsläkarna på någon av farmerna. Isak konstaterade att det var omöjligt, ingen skulle ställa upp på en intervju. Men, tillade han sakta, han kände till en läkare som hade sagt upp sig från sitt arbete i protest. Kanske fanns det en möjlighet att denne ville träffa oss.
Nästa morgon hämtade Isak oss redan sex på morgonen och körde oss in till Naivasha Town för en frukost. Efter frukosten var det dags för nästa intervju, det var en kvinna som ville vittna om farmägarnas framfart. Isak körde oss till en avlägsen restaurang där vi kunde göra intervjun i fred och kvinnan, Alice, kom i sin egen bil.
Alice, var landägare och ville berätta om hur orättvist regeringen behandlade dem i Naivashaområdet, om hur farmerna förstörde deras miljö. Hon var lärarinna men ville absolut inte att det skulle framgå av intervjun. Hon uttalade sig bara som landägare, inte som lärarinna, sa hon. Förklaringen var att även hon var rädd att förlora sitt jobb, men hon insåg även hon hur illa ställt det är med miljön i Naivasha. Därför hade hon beslutat sig för att ställa upp på en intervju när hon hade hört talas om oss. Alice och Isak hade först träffats när Isak frågat om han fick visa sitt bildspel för skolbarnen, vilket hon inte haft något emot. Hon var nu lika engagerad i miljöfrågan som Isak, men genom sina kontakter i Nairobi försökte hon föra upp frågan bland politiker på riksplanet.
För oss var det dock ingen ny information hon kom med, men när kameran väl var avstängd kunde vi ställa några frågor om hur det var att arbeta som lärare. Jo, hon älskade sitt arbete, berättade hon. Men det var också svårt att se fattigdomen på så nära håll. Många av barnen hade ingen skollunch med sig, utan fick klara sig hela dagen på den knappa frukost de åt före sex på morgonen. Sedan fick de vänta på dagens enda mål mat till deras föräldrar slutat sitt jobb – om de hade något. Hon berättade hur barnen blev trötta och matta på eftermiddagarna, och även om de verkligen älskade skolan var det svårt för dem att hålla koncentrationen uppe.
Mot slutet av intervjun kom ännu ett telefonsamtal till Isak. Det var läkaren. Han hade bestämt sig för att ställa upp på en intervju, men bara om han fick vara anonym. Vi beslutade oss för att snabbt kasta om våra planer och göra intervjun. Att i en hast hitta en bra plats för att göra en intervju på var inte helt lätt. Läkaren ville inte synas offentligt med oss, och till sist hittade Isak en lokal hos ett par vänner som hade ett företag i Naivasha. Det var en liten skrubb med blå väggar och bara ett lysrör som ljuskälla. Det var långt ifrån idealiska omständigheter, men det var en viktig intervju.
Läkaren, Moses, var en man i förtioårsåldern. Han berättade hur han arbetat för en av blomsterfarmerna i nästan fyra år. Från början hade det varit rätt okey, berättade han, men småningom blev kraven från arbetsgivaren allt större. De ville helt enkelt att han skulle bryta mot sin läkared, och friskskriva sjuka människor, förfalska friskhetsintyg, ställa andra sjukdomsdiagnoser än de verkliga o.s.v. Till sist hade han helt enkelt fått nog och sagt upp sig. Nu hade han en privat läkarklinik i utkanten av Naivasha. Trots det fick han många patienter som arbetade på olika blomsterfarmer. De kom till honom trots att de hade tillgång till en gratis företagsläkare på jobbet, och betalade för att få en riktig diagnos. Men, berättade Moses, det var inte många som hade råd med den sortens ”lyx”.
Anders frågade om han sett några skador på människor som kunde vara relaterade till användningen av bekämpningsmedel. Moses såg allvarlig ut och började räkna upp en lång lista av symptom som han var tämligen övertygad om kunde härröra från besprutningarna:
Ledbesvär, huvudvärk, ögonproblem, astma och allergier, kroniska förkylningssymptom, eksem och andra hudbesvär – bara för att nämna några av dem. Kort sagt, listan var en ren provkarta över de besvär den döende tvåbarnsfadern Josef hade. Moses avslutade intervjun med att vädja till människor i Europa att bojkotta kenyanska blommor tills blomsterfarmarna började ta sitt ansvar för både de anställda och miljön.
Innan vi lämnade Naivasha samma kväll hann Isak visa oss ett antal andra platser i området. Han körde oss bland annat till den plats där farmarna brukade dumpa resterna från blomsterhanteringen, skaft, blad, vissnade blommor mm. Allt samlades ihop och kördes ut till ett stort fält. Till skillnad från marken runt omkring var det helt sterilt. Inte en buske, inte en grästuva – ingenting växte på platsen. Allt var förgiftat av resterna från bekämpningsmedlen.
Jag frågade vart allt avfall tagit vägen, för fältet var renrakat så när som enstaka stjälkar som låg här och var. Isak förklarades att det tog omhand av kor och getter i området – boskapen som den lokala befolkningen livnärde sig på. Gifterna som blommorna besprutades med hamnade i människorna genom arbetet, genom vattnet – och uppenbarligen också genom maten de åt. Isak hade roat sig med att räkna ut hur mycket kött som gick åt i Naivashaområdet. Han hade på egen hand gjort en undersökning där han hade frågat ut lokalbefolkningen hur många de var i varje familj och hur mycket kött de åt i veckan. I genomsnitt åt varje familj ett halvt kilo kött i veckan – obegripligt lite, efter en europeeisk standard, men mer hade de inte råd med. Men även med den högst blygsamma konsumtionen innebar det att det varje dag måste slaktas mer än 3000 kor och getter för att täcka behovet.
Den sista platsen vi besökte var Isaks andningshål, den plats han brukade besöka för att samla tankarna, för att meditera på eller bara för att gömma sig undan resten av världen en stund. Han körde oss längs Lake Naivasha och vidare, bortom blomsterfarmerna och campingplatserna. Vid nästa sjö stannade han vid en skylt som berättade att det var en tomt på nio tunnland till salu. Tomten bredde ut sig på båda sidor om vägen och sträckte sig hela vägen ned till sjön. Isak svängde ned längs en i det närmaste obefintlig väg och parkerade i ett snår. Vi banade oss väg genom snårskogen till plötslig landskapet öppnade sig. Det var ett helt orört område och vi fick plötsligt en vision av hur det en gång såg ut i hela trakten kring Lake Naivasha också. Längs sjöstranden var det ett rosa bälte så långt ögat kunde nå, flera kilometer långt, av flamingos. Här och var utanför dem stack flodhästar upp huvuden ur vattnet, och längs stranden gick några impalagaseller och betade. När vi närmade oss blev de oroade och började långsamt dra sig tillbaka, hela tiden med öronen på skaft. En hel hjord med zebror kom rusande, antagligen uppskrämda av något rovdjur, och passerade oss på bara trettio, fyrtio meters avstånd. Längre bort vaggade några giraffer värdigt fram, inte långt från en hjort bufflar och över oss svävade ett par örnar. Det hela var nästan overkligt, vi var ändå inte mer än ett par hundra meter från vägen och här bredde ett helt safarilandskap ut sig. Vi satte oss ned och bara njöt en lång stund. Det var lätt att förstå varför det var Isaks smultronställe. Men frågan är hur länge det kommer att förbli det, berättade han. Tomten hade varit till salu en lång tid, men nu var en av blomsterfarmarna intresserade av att köpa tomten, hade han hört ryktas.
”Hade jag haft 30 miljoner (Kenyashilling – ca 3 miljoner SEK.) skulle jag ha köpt tomten för att bevara naturen för mina barn och barnbarn. Möjligen skulle jag bygga en campingplats ovanför vägen, men här nere vid stranden – här skulle jag bara bygga ett utsiktstorn, med ett par riktigt bra kikare. I övrigt skulle det få vara helt orört, som det alltid varit…” Han såg nästan plågad ut när han tillade:
”Nu är det risk för att de kommer att förstöra den här platsen också, för all framtid.”
Historien slutar inte här. Den kommer att fortsätta i några år till – tills naturkatastrofen är ett faktum. Men ännu finns det en möjlighet att förändra Naivashas öde. Om bara folk i Europa blir medvetna om vad de egentligen gör när de köper en blomma från Naivasha. Om de plötsligt inser att den romantiska gest de gör mot sina kära, i själva verket kostar värdighet och hälsa för fattiga kenyaner, kanske det finns en strimma hopp.
Som epilog till historien berättade Nick att han hade träffat vår förre statsminister, Göran Persson, på 1:a maj i år. Han talade om arbetare i hela världen, hur de var tvungna att förenas i en kamp mot orättvisor. Under sitt tal viftade han med Socialdemokraternas symbol, en bukett rosor. Nick hade spårat de rosor som Socialdemokraterna beställt för sitt första maj-firande, och upptäckt att de kom från Tanzania och Kenya. Bland annat från Naivasha.
Arbetare i alla länder, förenen Eder!
