Möte med Madam President

Nu är det lördag och jag sitter och mentalt förbereder mig för en intervju med Kingwa Kamencu, partiledaren för Sex Party of Kenya. Vi har chattat sedan vi träffades hos Tim i söndags, och jag har legat på henne om att få göra en intervju. Kan jag sälja en sån intervju till någon TV-kanal så ger det en slant. I Sverige är det nålpengar SVT betalar, men här skulle jag kunna leva hyfsat till och med på det gage de betalar; förutsatt att jag kan producera tillräckligt intressanta klipp.
Men min vän Wiki, den bodaboda-chaufför som Fahruq brukar anlita, vill gärna jobba med mig. Han har sin motorcykel och en kamera som han fått av Fahruq, och som han lärt sig på egen hand. Nu har han börja filma saker och säljer till olika kanaler, har jag förstått. Det ger små men stadiga inkomster. Idag ville han ha med mig till ett möte för kvinnors rätt till abort, men det kolliderade med min intervju. Wiki blev besviken, men jag lovade honom att vi kan jobba ihop med andra projekt. Vi kan bli ett bra team; motorcykelfilmare som snabbt (och farligt i Nairobis trafik!) tar sig till olika ställen där det händer. Men det är egentligen inte alls vad jag vill göra. Snaskiga reportage om våld och elände är inte riktigt mig grej. Men om det kniper kanske jag tvingas till sånt.

Just nu händer det saker nere i stan, berättade Wiki. Han måste ned till stan för att hitta en adapter till en Tamron-lins som han hittat. Den passar till en Canon, men han har en Nikon så det behövs en adapter emellan. En sådan kan han hitta nere i stan.
Problemet är att han är en boda boda-chaufför. För några dagar sedan var det ett gäng boda boda-förare som tröttnade på en polis nere i stan. Polisen hade jävlats så mycket och så länge med dem, att de fick nog och gick till attack, och misshandlade polisen så illa att han dog. Den som illa gör, illa dör, tänker jag.
Men det har naturligtvis utlöst en veritabel hämndaktion från polisen mot alla boda boda-förare. Och när den myndighet som sitter på ett våldsmonopol börjar agera utanför lagen så går det snabbt utför med ett land. Det är något att tänka på, när den svenska regeringen utser polischefer. Nå, det bekräftar bara vad jag tidigare visste; jag skall hålla mig borta från CBD – Central Business District.

Nu ringde just Sakidah, bara för att hälsa att hon är i Nakuru, men att hon kommer tillbaka nästa vecka. Det är så kul att jag fått vänner här som bara hör av sig för att de bryr sig och tycker om mig. Och nu är Mbuthia på väg hit till Karen för att hämta några av sina tavlor som han lämnade här när han ändå stuvade in mina grejer här.
Mbuthia har en plats på en utställning som öppnar nästa fredag. Det är Margaretta Wa Gacheru, som skriver för The Nation och som är Kenyas mest kända konstkritiker, som är redaktör för Nairobis årliga konstkalender. Hon har valt ut sina favoritkonstnärer för en utställning, och Mbuthia är alltså en av dem. Hon ringde oroligt och frågade när han kommer och levererar sin tavla, och Mbuthia lovade att vara där på måndag morgon. Fan tro’t.

Förhoppningsvis kan dock Mbuthia hjälpa till med intervjun. Tiana är också på väg hit. Hon skulle egentligen ha lämnat Kenya i tisdags, för att arbeta i Dubai i två år. Hon har redan tagit ut hela sitt sparkapital för att betala den skatt som de måste betala till den kenyanska staten för att få arbeta utomlands; 60 000 KSH, vilket motsvarar cirka sextusen svenska. En bagatell för de flesta svenskar, men en avsevärd summa här. Dessutom har hon slutat sitt arbete, och nu har hon väntat i över tre veckor på att få åka, så nu är hon helt pank.
Tiana är den inredningsarkitekt som skulle hjälpa till att dekorera mitt hem, men nu när jag blivit vräkt från mitt hus kan jag inte leva upp till mitt löfte om att ge henne ett ”show case” att visa upp, så jag har bjudit ut henne hit till Rongai för att få en minnesvärd helg innan hon reser.

Tidshopp. Nu är det plötsligt måndag kväll och jag sitter i Rongai och skriver. Det har hänt åtskilligt under helgen, men jag glömde laddaren till min dator, så jag har inte hunnit uppdatera något. En helg helt utan dator – både en öken och en välsignelse för mig.
Men nu har jag datorn igen, och har just skrivit ett mail till Kingwa Kamencu – eller Mrs President, som hon brukar kallas. Åtminstone påstår hon det. Det är alltså partiledaren för The Sex Party of Kenya, som jag berättade om i min förra post. Efter middagen förra söndagen när vi först möttes, skickade jag ett mail till henne och frågade om jag kunde få göra en intervju – och diskutera ett eventuellt samarbete. Hon accepterade villigt – hon gillar mina idéer, sade hon.

Så vi avtalade ett möte på fredagen, utan att närmare bestämma tid eller plats. På torsdag kväll föreslog Fahruq att jag kunde följa med honom på ett möte på fredag förmiddag, med Thirdway Alliance Kenya (TWK). Det mötet skulle vara på förmiddagen, så skulle vi hinna göra intervjun med Kingwa på eftermiddagen. Jag ville att Fahruq skulle sköta kamerorna, för trots att jag kallar mig medieproffs och har arbetat med allehanda teknik så har jag aldrig gillat det. Teknik krånglar emellanåt, och då blir jag ställd och frustrerad, vilket inte är någon bra ingång om man skall göra en intervju. Att både sköta teknik och intervjuande är inget jag rekommenderar någon, eftersom båda sakerna kräver full uppmärksamhet.

Det passade alltså bra att jag åkte med Fahruq på fredag morgon till mötet som visade sig vara på Upper Hill, i en av skyskraporna med en vidunderlig utsikt över Nairobi. Värd för mötet var Ford Fundation, som jag läst om i Arundhati Roy’s bok Kapitalism – en spökhistoria. Hon skriver:

”Ford Foundation (liberal motpol till det mer konservativa Rockefeller Foundation även om de två ständigt samarbetar) inrättades 1936. Dess tydliga och väldefinierade ideologi brukar visserligen ofta bagatelliseras, men stiftelsen samarbetar nära med USA:s utrikesdepartement. Dess målsättning, att fördjupa demokratin och “det goda styret”, ingår i högsta grad i Bretton Woods program för att standardisera affärsverksamheten och främja effektiviteten på den fria marknaden. När kommunisterna efter andra världskriget ersatte fascisterna som USA-regeringens främsta fiende behövdes nya institutioner som kunde hantera kalla kriget. Ford grundade RAND (Research and Development Corporation), en militär tankesmedja som började med vapenforskning för de amerikanska vapengrenarna. För att kväva “de ständiga kommunistiska ansträngningarna att infiltrera fria nationer” inrättade Ford Foundation sin Fund for The Republic som sedan förvandlades till Center for the Study of Democratic Institutions, vars uppgift var att föra det kalla kriget på ett intelligent sätt och utan McCarthyanhängarnas överdrifter. Det är i detta perspektiv vi ska se vad Ford Foundation gör med de miljontals dollar det har investerat i Indien – penningbidragen till konstnärer, filmskapare och aktivister och de generösa donationerna till universitetskurser och stipendier.

Ford Foundations uttalade “mål för mänsklighetens framtid” omfattar inblandning i folkliga politiska rörelser på både lokal och internationell nivå.”

Så, jag är alltså skeptisk till den typen av organisationer, men jag ser samtidigt att de har enorma summor att fördela till olika demokratiprojekt. Fast om folket i demokratisk ordning väljer en socialistisk ledare så är Ford Foundation alls inte villiga att stödja demokrati längre …
Nå, nu var jag med som en gäst så jag hade ingen orsak att skåda hästen i munnen. Det visade sig vara ett infomationmöte där Dr. Ekuru Aukot presenterade partiets förslag till ny konstitution för Kenya, och diskuterade hur de vill förändra det politiska systemet. TWK har ett förslag till ny konstitution som de försöker driva igenom.
Det blev ett överraskande intressant möte, som började med att ordföranden för Ford Foundation höll upp dagens tidning med dåliga nyheter; att Aukots program inte går igenom. Aukot tog dock kritiken med lugn; det här ger oss mer tid att förbereda det här förslaget till valet 2022, försäkrade han.
Bland annat berättade han att en tredjedel av statsbudgeten ”försvinner” till rekordhöga politikerlöner, mutor och korruption. Det låter helt osannolikt att något sånt kan ske, någonstans. Men det är därför TWK föreslår en oberoende myndighet som skall utreda alla mutbrottsanklagelser inom trettio dagar, och de som befinns skyldiga skall få livstids fängelse, utan rätt till benådning.

TWK vill också reducera antalet parlamentsledamöter från 412 till 130 – så givetvis finner han inget stöd bland sittande politiker. De är alla rädda om sin tron.
Inte heller är förslagen populära bland politiker på landet som siktar på en lukrativ politisk karriär i Nairobi, eftersom de också föreslår att en mp (member of parliament, eller regeringsmedlem) skall tjäna 300 000 i månaden, och presidenten och hans vice, maximum 500 000 i månadslön. Det motsvarar cirka 50000 SEK. Idag tillhör Kenyas politiker världens högst betalda – och sannolikt bland de som gör minst nytta för pengarna, skulle jag tro.

Nå, mötet drog ut på tiden men när det var klart bjöds vi alla på en storslagen lunch med sex, sju olika rätter. Det var tre olika sorters fisk; get-, biff- och lammgrytor samt vegetariska alternativ. Men smak är ju olika i världen, och det var ingen av rätterna som imponerade så där väldigt – jag tror att jag kunnat laga maten bättre själv. Men antagligen beror det på att jag är van vid ett helt annat kök; andra smaker.
Jag passade på att prata lite med Aukot och Johanna, kvinnan som ansvarar för ett utbildningsprogram för att utbilda och träna framtidens kvinnliga ledare. Eftersom de talat om hur de skulle kunna nå ut till folket med information om konstitutionen påminde jag om hur Hugo Chavez gjorde; han lät trycka upp konstitutionen på varenda mjölk-, socker-, mjöl-, saltpaket, och alla andra varor som folk sätter på bordet vid varje måltid, och för att de skulle förstå att det var upp till dem att bestämma hur konstitutionen skulle utformas. Sånt är förstås lättare i en stat där staten äger alla företag, och kan beordra dem hur paketen skall se ut.
När jag talade med Johanna berättade jag kort om demokratiska skolor; något hon inte kände till men blev väldigt intresserad av. Utbildning är ju en av mina hjärtefrågor, så när jag nu har chansen att tala med partiledare och politiker i Kenya vore det väl dumt om jag inte erbjöd mina kunskaper? Jag lovade Johanna att jag skall skicka henne lite länkar, information och ett par böcker i ämnet. Jag har ännu inte i skrivande stund hunnit med det, men det är på gång.

Eftersom jag inte avtalat någon tidpunkt eller plats för intervjun med Kingwa under fredagen skrev jag på morgonen ett sms till henne: ”Good morning! I’m all yours! Wouldn’t it be a shame just to waste me?”
Hon svarade på fredagseftermiddagen med idel skrattande smileys; förklarade att det varit en galen vecka och att hon kvällen innan varit ute med vänner, det hade blivit sent och att hon fortfarande låg i sängen, trött och bakfull. Hon ursäktade sig och sade att vi var tvungna att göra intervjun en annan dag.
Jag svarade:
”I’m not that picky. I can do the interview in bed as well. And the photo shoot also. From what I’ve read about you, it wouldn’t be the first time … 😉 No offence – I really like your way of provoking. ”In bed with Kingwa …” Pity Madonna was first …”
Hon svarade med idel skrattande smileys;
”In bed with Kingwa would be a great interview title!!! We gotta use it”
Jag kände mig lättad att hon tog mig på rätt sätt. Så bestämde vi oss för att göra intervjun dagen därpå, och hon frågade var vi kunde göra den. Fahruq hade sagt att det var ok hos honom, så jag frågade om hon gillar hundvalpar.
”I love puppies!”, svarade hon.
Så sagt och gjort. När hon på lördageftermiddseglade iförd en silvrig dress och högklackat blev hon minst sagt överraskad av att mötas av sju vuxna hundar och fjorton valpar.
Jag förklarade att eftersom hon gillade idén med en intervju i sängen så kanske hon ville sitta i sängen omgiven av valpar. Hon älskade idén, så jag och Mbuthia bar upp min sängstomme och madrass från förrådet där de förvaras, ställde sängen under taket till altanen. Fahruq fiskade fram ett snyggt blått överkast som passade utmärkt till Kingwa’s klänning. Hon tog plats på sängen och jag började ta stillbilder medan Fahruq ordnade med mickar och stativ. Jag lyfte upp valparna i sängen och placerade dem runt Kingwa, men att få valparna att stanna kvar var stört omöjligt.. Det var en lysande idé som föll på att jag inte hade lite kloroform; Kingwa i sängen med tretton sovande valpar och en halvvaken hade varit oerhört säljande. Jag ångrar bara att jag inte tog mig mer tid att fotografera; en riktigt bra stillbild med henne och valparna hade räckt gott.

När vi väl var klara och skulle börja spela in intervjun hade det blivit så sent på eftermiddagen att solen letat sig in under altantaket och gav ett omöjligt ljus att filma i. Hälften sol, hälten skugga fungerar utmärkt för det mänskliga ögat, men kameror klarar det inte.
Istället flyttade vi in i Camillas ateljé, där Fahruq snabbt riggade ljus och ljud på nytt. Så till sist fick jag min intervju med Madame President, en intervju som jag skall redigera och försöka sälja.

Bortsett från ett par avbrott när hundarna störde för mycket, avlöpte intervjun väl, men det blev sent innan vi var klara. Jag hade lovat att handla och komma ut till Tim i Rongai för att fortsätta diskutera Imagine Africa-projektet. Jag hade blivit så imponerad av Aukot och TWK’s politiska program att jag ville föreslå Tim att samarbeta med dem.
Så när Kingwa åkt strax efter åtta på kvällen tog jag, Mbuthia och Tiana en Uber ut till ett shoppingcenter där jag handlade medan bilen väntade, sedan vidare till Maasai Lodge där jag sprang runt och letade efter whisky och cigaretter i mörkret. Klockan var tjugo över tio innan vi var framme hos Tim – en precis två timmar lång resa med taxi, som inklusive stoppen, kostade mig 1700 KSH, eller omkring 170 i svenska kronor! Men med det jag handlade så blev det över tusen kronor för en långhelg, och jag insåg att jag måste ha en inkomst snart om jag skall “hålla hov” på det här sättet. Det blev emellertid en mycket trevlig kväll hos Tim; han hade redan lagat mat, så det var klart när vi kom och det var bara att sätta sig vid dukat bord, med brända och destillerade drycker. (Det hade inte gått lika bra med ett alkoholfritt alternativ.) Vi var alla rätt runda under fötterna när vi letade oss genom buschen till vårt hus.

Kingwa kontaktade mig dagen efter, i söndags, och frågade om jag mindes allt vi talat om; hur jag erbjudit mig att samarbeta med henne, och vilka av de idéer vi talat om som vi skulle börja med. Jag blev överlycklig; här är det alltså en skarp kvinna med inflytande och kontakter, som gillar mina idéer och vill jobba med mig. Det känns som lite av revansch för alla år jag gått arbetslös i Sverige, och alla hundratals jobb jag sökt utan att ens komma till en anställningsintervju.
Jag skrev ett mail till Kingwa där jag analyserade hennes tre olika företag, hur hon strukturerat upp dem och vad jag gissar är hennes strategi – allt baserat på en snabb research som jag gjorde på nätet. Jag satt uppe till efter tre på natten och skrev brevet, och var lite orolig för hur hon skulle reagera på det.
Men jag hade inte behövt oroa mig. Hon svarade;
”You’re a star!”
När jag dessutom skickade henne en av de bilder jag tagit av henne, fick jag till svar;
”Your photography skills are SMOKIN!!! I love the pic!”
Så, nu vill Kingwa se till att ordna finansieringen för min första fotoutställning, med Mbuthia som kurator. Med hennes hjälp att marknadsföra det kan det bli en intressant upplevelse, om vi kommer så långt.
Framtiden får utvisa det.

…

Om du gillar mina rapporter från Kenya så kanske du också vill vara med och stödja min okynniga penna. Det gör du lättast isåfall genom att Swisha en slant till min telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik, för jag skriver och berättar vare sig du gillar det eller inte.
Ett stort tack på förhand. Din omtanke håller mig flytande.