Möte med Kingwa

Lördag morgon. Månaden maj håller på att flytta in i historieböckerna, jag skriver den 30:e idag. Här rinner dagarna på utan några större sensationer. Igår kväll var jag bjuden till Richie och Stacey som bjöd på middag, och tillhörande drinkar. Idag är mitt huvud tungt, men inte värre än att ett par timmars sömn kan kurera mig. Men först måste jag bli av med den fundi som kommit för att fixa min toalett och avloppet i köket.
Vatten får jag nästan aldrig ur kökskranen utan måste ha en vattentunna bredvid diskbänken som jag skopar upp vatten ur. 100 liter är tunnan på, och den måste jag låta fylla ett par gånger i veckan. Ibland har jag vatten i toaletten och till handfatet – det vattnet kommer från en annan tank än den för köket. Det finns två stora vattentankar på taket, men de hinner aldrig fyllas. Den ena går till min kökskran och fortsätter därefter ned till grannen. Denne ser till att tappa ur allt vatten ur tanken direkt när den fyllts, så jag har i princip bara vatten i kökskranen de dagar när de släpper på det kommunala. Det sker endast två dagar i veckan, söndagar och torsdagar, och då passar alla andra i området på att fylla upp så många kärl som möjligt. Det är bara jag som inte förstått hur man måste göra för att få vattnet att räcka. Jag måste investera i ytterligare en vattendunk, helst en 200-liters tank att ha utanför toaletten. Men nog känns det fånigt att köpa dyrt vatten för att kunna spola i toaletten. I synnerhet som spolningen inte fungerat ordentligt utan det blivit rester kvar – det ser inte trevligt ut. I köket har avloppet lagt av, så allt vatten rinner direkt ned på golvet. Dessutom lutar diskbänken så mycket att allt vatten inte rinner ut. Men förhoppningsvis löser hantverkaren de problemen nu.

När man bor här i Kibera blir man oerhört medveten om vattnets värde. I Sverige ligger konsumtionen på cirka 220 liter rent vatten per person och dag, läste jag för länge sedan. Här i Kibera är det en närmast absurd mängd. (När jag kollade vad vattnet i Göteborg kostar fann jag att man i snitt förbrukar 170 liter vatten per person och dygn. Om det beror på att göteborgarna är mer sparsamma än övriga riket, eller om min uppgift är gammal, vet jag inte. Kanske har svenskarna börjat förstå värdet av vatten?)
Det faktum att jag inte vet vad vatten kostar i Sverige illustrerar hur självklart det varit att vatten bara skall finnas i kranen. Varmt och kallt. När jag kastade ut frågan på Facebook fick jag genast ett antal svar. Normalt är att det kostar mellan 12 och 20 kronor per kubik – att jämföra med de 100 kronor jag tvingas betala här i slummen. Det är dyrt att vara fattig.
Ibland är det vattenutdelning här på gatan. Det kommer då ett par tankbilar med vatten och det bildas snabbt en lång kö med folk som kommer med alla dunkar och kärl de har, för att fylla förråden. Men jag brukar aldrig få veta om det i förväg, inte heller har jag några extra dunkar att bära vattnet i, så jag tvingas köpa.

Det är rätt ovanligt att det inte kommer förbi någon på hela dagen, men i torsdags hade jag bara ett kort besök av Soundboy. Han tittade in som hastigast bara för att säga hej. Han brukar göra så. Han kommer och ger en snabb uppdatering, frågar hur det är – och sedan försvinner han lika snabbt som han kommit. Men det är ju kul att bli hågkommen, och Soundboy blir sällan långvarig – om jag inte har en drink att bjuda på. Förr brukade jag ställa fram en flaska om jag hade något starkt att dricka, men jag lärde mig snabbt att det blev en dyr vana. Jag har många törstiga vänner här. Så nu tar jag bara fram flaskan i undantagsfall – om jag har någon.
Men besök får jag ofta ändå. Andrew brukar komma förbi rätt ofta och sitta och jobba på sin musik, eller på någon animering. Och Richie kommer förbi nästan varje kväll. Vi bor i samma ”line” så vi kan gå mellan varandra även efter utegångsförbudet. Kaka bor också här, liksom Alvina och Stacey. Hade det inte varit för det så hade det blivit långa, tråkiga kvällar. Nu har jag sällskap till tio, elva nästan varje kväll.

Jag försöker hålla mig aktiv. Jag skriver en del, redigerar bilder och videosnuttar jag tagit, samt tecknar när andan faller på. Men jag har också fotouppdraget för handelsträdgården. Chefen där, Simon, skickade med mig en stor, dyr kamerablixt när jag var där senast, för att jag skulle lära mig den. ”Då slipper du slösa tid här nästa gång”, förklarade han. Så tydligen är han intresserad av ett fortsatt samarbete. Om det vill sig väl kan det vara den kontakt som kan ge mig ett arbetstillstånd här. Jag har beklagat på att det bara är bilder på blommor och växter; att han inte har några modeller med i bilderna. Jag har erbjudit mig att fixa modeller, men hittills har han varit njugg inför den idén. Jag försöker förklara att det inte bara är blommor han säljer; det är lika mycket en dröm han säljer. Drömmen om att kunna anlägga en egen trädgård, för barn att växa upp i och som man kan sitta och njuta av som gammal. Dessa drömmar är så lätt att gödsla med bra bilder på människor i trädgårdsmiljöer. Vi får väl se när han ringer igen, om idén sjunkit in.

Jag har också tagit kontakt med Kingwa Kamencu igen, ledaren för Kenya Sex Party. Vi har skickat någon hälsning till varandra då och då sedan jag gjorde en intervju med henne för ett halvår sedan. När jag såg att UN hade öppnat en fond på femton miljoner dollar för att stärka kvinnors entreprenörskap i Afrika, kom jag att tänka på henne. Hon är ju feminist och en stark kvinnosakskämpe i Kenya, och hon har goda kontakter genom sitt politiska arbete. Dessutom skulle hon vara moderator för ett webinar om hur man får in fler kvinnor i politiken i Kenya. Jag tyckte att dessa sammanföll med en idé jag har, om att starta en merged media-utbildning för kvinnor. Det är ett sätt för kvinnor att själva ta kontroll över media och berätta historier ur ett kvinnligt perspektiv. Om man utbildar team av kvinnor som går samman och berättar om kvinnors entreprenörskap, så blir det ett sätt att bryta den manliga dominansen i det offentliga samtalet här i Kenya.

Nu har jag säkert läsare som undrar varför jag ägnar mig åt sånt ”feminist-trams”, eller vad man vill kalla det. Men då har man inte sett hur patriarkalt det kenyanska samhället är. Jag tror på rättvisa, och att ge en röst åt de svagare i samhället har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det var därför som jag var med och startade Öppna Kanalen i Göteborg i början av 90-talet. Tanken var då att vanliga människor skulle få tillgång till TV-mediet, efter tysk modell. Där kunde på den tiden vem som helst komma in till en lokal-TV station och begära att få göra ett TV-program. Men fick all hjälp med teknik från stationen och man fick göra TV-program om i stort sett vad som helst.

Jag jobbade då för FilmCentrum Väst, och vi såg lokal-TV som ett sant demokratiprojekt som vi hoppades skulle kunna få statligt stöd för. Det var under den perioden som mitt förakt för politiker i allmänhet, och sossar i synnerhet, började växa fram. Jag intervjuade tre kulturministrar om möjligheterna med de lokala TV-stationer som började växa fram. Det visade sig att ingen var intresserad av det. Faktum är att det var ett massivt motstånd mot lokal-TV från politiskt håll. Jag kontaktade exempelvis Beatrice Ask när hon satt som kulturminister i en borgerlig regering på 90-talet. Jag hade läst att Ask skulle inviga Göteborg Film Festival i slutet av januari, så jag ringde i november och bokade en intervju med henne. Jag ville fråga om filmpolitik i allmänhet, sade jag. Det gick bra och vi bokade en tid. Men jag antar att Asks pressekreterare var en kompetent person som kollade upp mig, för hon ringde igen och frågade i detalj vad jag skulle fråga om. Jag berättade då tyvärr att jag ville fråga om lokal-TV. Men då var det plötsligt bom stopp för att göra en intervju. Beatrice Ask hade plötsligt inte tid med någon intervju under besöket i Göteborg. Jag erbjöd mig då att komma till Stockholm vilken dag som helst under kommande år – men plötsligt var Beatrice Ask så uppbokad att det inte fanns en enda tid för mig under hela året. Jag frågade pressekreteraren rakt ut om det var ämnet, lokal-TV, som störde, vilket hon bekräftade.

När filmfestivalen väl började kom Beatrice Ask, och förutom öppningen av festivalen så hade hon ytterligare en programpunkt där hon skulle närvara. Även jag och mitt filmteam var där, i hopp om att kunna kuppa oss fram. Efter programpunkten bildades snabbt en kö av journalister som ville intervjua Ask. Jag kom sist i kön, men eftersom Ask inte kände igen mig så hälsade hon med ett vänligt leende och ställde sig till förfogande. Pressekreteraren däremot, hade känt igen mig och viftade varnande till Ask, som dock inte uppfattade det hela. Så när jag började ställa frågor om lokal-TV blev Ask helt överrumplad. Jag hann ställa tre, fyra frågor som Ask synbarligen irriterad besvarade, innan pressekreteraren kom och bokstavligen slet Ask från intervjun. När Ask och hennes sällskap lämnade lokalen hörde en av mina medarbetare hur Ask läxade upp sin pressekreterare för att hon inte varnat för mig. Så håller politiker obekväma journalister ifrån sig.

Jag minns inte exakt vad jag frågade Ask, eller hennes svar. Bara att intervjun, trots risiga ljusförhållanden i biografen där vi filmade, även sändes i ett antal andra lokala TV-stationer runt om i landet.
Jag minns dock att vi hade ett förslag om att överföra en procent av SVT:s licensmedel och låta en lokal-TV fond fördela dessa pengar till de stationer som fanns. Men Beatrica Ask var fullständigt ointresserad av någon folkdemokrati i TV-mediet. Att låta Nisse från Hökarängen göra TV var fullständigt otänkbart för henne.
Intresset hos Marita Ulvskog var minst lika svalt – henne lyckades jag hugga vid en lunchbjudning vid ett medieseminarium, då jag ställde mig vid samma bord som hon och började ställa frågor om lokal-TV. Hon var rent oförskämd, sade något totalt nedsättande om lokal-TV och vände mig sedan ryggen. Jag hade hoppats lite mer förståelse för lokal-TV som ett demokratiprojekt eftersom hon var sosse, men ack så jag bedrog mig. Faktum är att av alla politiker som jag diskuterade lokal-TV med, var sossarna de som var mest emot. Jag antar att de såg lokal-TV som ett hot mot deras starka informella makt i samhället.
Den tredje kulturminister som jag intervjuat om lokal-TV, var egentligen de som kom först i ordningen – Birgit Friggebo. Hon var folkpartist, men inte heller hon var intresserad av en demokratisering av TV-mediet. Det var under den här perioden som jag förstod hur ointresserade politiker är av sann demokrati. För dem var demokrati mer en floskel – något intresse av att låta vanliga människor få tillgång till TV-mediet var helt uteslutet. Under nära tio års tid kämpade jag för först lokal-TV:s finansiering, och så småningom blev jag ordförande för Sambandet – en organisation för mediepedagoger, som arbetade för att lyfta medieämnets status i skolan. Men det var en dödfödd kamp. De lokalpolitiker jag träffade under dessa år var i allmänhet helt omedvetna om mediernas makt. På riksplanet var det tvärtom; där visste politiker väl vilken makt medierna kan innebära – så därför var de ointresserade av att stödja lokal-TV.

Inte heller SVT gillade tanken på lokal-TV. När vi grundade Öppna Kanalen var det en producent från SVT närvarande, och denne påpekade mycket tydligt att han var där som privatperson, inte som representant för SVT på något sätt. Tvärt om, sade han, skulle han kunna få sparken om chefen, Sten Priwin, visste att han närvarade på det mötet. Annars skulle SVT kunna sett lokal-TV som en plantskola för blivande SVT-medarbetare; det var nämligen så det fungerade i Göteborg. Under de fem år jag var ordförande för FilmCentrum Väst hade vi 110 personer som kom in i föreningen. Av dem var nästan åttio kvar i film- och TV-branschen, eller inskrivna på en motsvarande utbildning när jag lämnade föreningen i mitten av nittiotalet. Det var betydligt bättre siffror än någon av de medieutbildningar som fanns i Sverige på den tiden.

Tack vare politikernas ointresse blev lokal-TV bara en parentes i Sverige, som endast gynnade organisationer med pengar istället för att bli lokala yttrandefrihetsforum runt om i landet. Religiösa församlingar och invandrargrupper var i princip de enda som hade råd att producera lokal-TV konternuerligt. Idag har TV-mediet i princip spelat ut sin roll genom internet och alla videokanaler, sociala medier och allt streamat innehåll. Motståndet från politikernas sida mot att låta alla röster komma till tals är däremot oförändrat. Det märker man inte minst på alla upprörda röster över ”fejk news” och viljan att begränsa internet.

Media är makt, helt enkelt. Vill man emancipera kvinnor så menar jag att den bästa metoden är att ge dem kunskap om och tillgång till medier i alla dess former.
Därför vill jag starta en medieutbildning för kvinnor, gärna tillsammans med Kingwa Kamencu. Jag skickade henne ett meddelande där jag i korta ordalag beskrev min idé och frågade vad hon tyckte. Hon gillade idén och bokade genast ett möte måndagen efter, vilket visade på hennes entusiasm.
Måndagen kom (för en vecka sedan alltså, för nu är det åter måndag) och jag var på plats – endast en kvart efter utsatt tid. Men det var ingen fara – Kingwa Kamencu var också sen, trots att mötet skulle börja elva på förmiddagen. African time. Jag ringde henne och hon ursäktade sig men sade att hon skulle vara där på tio minuter. Det tog närmare en halvtimme innan hon ursäktande dök upp. Men det är jag som gör fel – säger man elva är det ingen kenyan som väntar sig att man skall dyka upp före tolv. Väl inne på Black Star Medias kontor kokade Kamencu kaffe och satte fram lite lunchmat. På vägen till kontoret hade hon stannat och köpt en stor bricka med korvar och samosas som hon solidariskt delade på två.

Nå, mötet gick bra, även om det blev ytterligare försenat. Kamencu hade moderator-uppdraget samma kväll, så det ringde hela tiden folk som hade frågor om det. Hon ägnade gott och väl den första halvtimmen åt webinariet.
När hon väl var klar och jag kunde fördjupa mina tankar om en medieutbildning för kvinnor, verkade det som om idén föll i god jord. Jag berättade om Kvinnofolkhögskolan i Göteborg som drivit en sådan utbildning under decennier vid det här laget. Det gjorde henne mycket intresserad, och när jag visade henne deras hemsida ville hon att jag skulle sätta henne i kontakt med dem. (Jag skrev ett mail till dem och berättade om “Madam President”, med hänvisning till de bloggar jag skrivit om henne. Nu är det upp till dem att ta kontakt med Kamencu om de är intresserade.)
Som vanligt resulterade mötet i att arbetet föll tillbaka på mig: Jag skall skriva en kort projektbeskrivning och återkomma till Black Star Media med den. Jag bokstavligen ger bort idén och projektbeskrivningen till Kamencu och hennes företag, för ansökan måste ske i hennes namn. Det är också hon som har alla goda kontakter som gör att ett sånt projekt kan vara möjligt. Å andra sidan har jag en uppsjö av idéer, så om jag mister en så finns det fler. Det är bättre att goda idéer realiseras än att folk ställer sig och pissar revir inför varje uppslag. Vi får väl se vad det landar i.

Mot slutet av vårt möte frågade jag om jag fick ta några bilder på henne ute i trädgården. Jag hade sett att de hade så vackra röda blommor som gick i färg med Kingwas röda klänning. Javisst, det gick bra. Vi gick ut i trädgården och jag skulle just börja ta några bilder när hon hejdade mig:
”Ska jag inte ha mina högklackade istället?”
Hon hade ett par platta skor som knappt skulle synas i gröngräset, så jag instämde. Hon gick in och hämtade ett par höga, svarta eleganta ”heels”. Stödd mot ett träd trädde hon på sig skorna medan jag passade på att ta så många bilder jag kunde. När jag frågade hur hon kunde gå i så höga klackar svarade hon med ett snett leende att det kunde hon nästan inte – “men de ser bra ut på bild!”
När hon var klar och jag höjde kameran så hejdade hon mig återigen:
”Borde jag inte ha lite rött läppstift också?”
Jovisst, det skulle förstås gå bra i färgskalan, konstaterade jag. Eftersom hon hade högklackat på sig fick jag gå och hämta hennes handväska. Ur den grävde hon fram ett läppstift och började applicera. Jag tog många bilder ur flera vinklar för att säkert få en bra bild även på denna procedur.
När hon var redo fick jag henne att posera på tre olika ställen i trädgården; jag hann ta ett par hundra bilder totalt. När jag var klar och redo att lämna mötet, hejdade hon mig och ville se bilderna. Vi gick in och satte oss i en soffa. Jag började visa henne bilderna, och hon berättade vilka bilder jag skulle radera. Det tog tid och var omständligt, så snart tog Kingwa över kameran och gick med ett oerhört kritiskt öga igenom alla bilder. Hon raderade skoningslöst alla som inte föll henne i smaken. Jag har aldrig låtit någon göra så tidigare, och det kommer definitivt inte att bli någon vana.
Men som politiker är Kingwa Kamencu mycket medveten om bildernas betydelse och vill ha kontroll över vilka bilder som tas av henne. Normalt sett låter jag ingen annan röra min kamera – det är ju mitt arbetsredskap, och jag skulle förbanna mig själv om någon annan exempelvis skulle tappa den i golvet. Men jag vill ju jobba med henne, så jag kände att det inte var en strid jag ville ta den här gången. Hon lämnade trots allt trettiofem bilder, så lite hade jag kvar att välja på.
Vi skiljdes åt och jag lovade att återkomma med en projektbeskrivning som hon kan komplettera innan vi går vidare med den. Det blir intressant att se om det blir något av det hela.
Väl hemma redigerade jag ett par bilder och skickade till henne, och hon blev lyrisk. Hon föreslog att ”vi” skulle börja sälja in mig som fotograf för en stor inredningsfirma, och jag förklarade mig villig att ställa upp – även om jag helt saknar erfarenhet från den typen av fotografering. Men jag tänker att det värsta som kan hända är att jag gör ett dåligt jobb – och då tar jag inte betalt. Det vore dumt att försätta en chans bara för att jag inte vågar.
”Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”, som ordspråket lyder.

Här i Kenya ökar misstroendet mot viruset. I en provins påstods det finnas 36 fall av Coronapatienter. Men när man krävde att dessa fall skulle presenteras så visade det sig att det bara var en bluff – det fanns inga konstaterade fall alls. Såna händelser spär på skeptisismen och gör att folk mer eller mindre skrattar åt Corona-viruset här. Den sjätte juni skall presidenten berätta om det blir ett fortsatt utegångförbud, så då får jag veta om jag kommer att kunna ta mig tillbaka till Sverige igen. Det tycks emellertid vara få som tror att de kommer att öppna samhället igen så snart. Däremot är det många som tror att det bara är ett sätt för Kenya att plocka pengar från WHO. Ingen smitta, inga pengar.
Och den kenyanska polisens vidrigheter fortsätter – det är så man kunde önska samma folkliga protester mot polisvåldet som vi nu ser i USA.
Igår var det Madaraka Day här i Kenya, en nationell helgdag till minne av självständigheten. Då passade polisen på att skjuta ihjäl en hemlös man i slumområdet Mathare – för att han inte respekterade utegångsförbudet. Mannen kallades Vaite och arbetade vid Marikiti market, men var hemlös och brukade sova på gatan. Efter polisingripandet sover han för gott. Den välkände aktivisten Boniface Mwangi uppmärksammade händelsen och genast spreds tiotusentals tweets som fördömde polisen.
”The body of a homeless man Kenya police executed lies in alley in Mathare slums. President Uhuru Kenyatta gave police license to kill by saying it’s illegal for anyone to be outside after 7pm.Police have used that directive to brutalize citizens.

@BrianInganga #JusticeForVaite”
https://twitter.com/bonifacemwangi/status/1267750807623122944
Här är en video som visar hur det kan gå till när polisen gör ingripanden i slummen:
https://www.youtube.com/watch?v=tqbUCT7zk4M

Jag håller mig mest hemma, men det är ett ständigt spring här så jag är sällan ensam. Och det kommer ständigt nya bekantskaper, och med var och en kommer det en historia. Jag brukar fråga nya besökare; ”So, what’s your story?” Och oftast kommer det en historia. Inte direkt, men när man väl lärt känna besökarna.
Dessutom har jag sällskap av Cat – katten som flyttat in med sina ungar. Egentligen är jag en lågintensiv husdjursmotståndare. Jag vill inte ha något husdjur – men Cat vill tydligen ha mig. Eller min mat och lite kel när det passar henne. Kattungarna är emellertid både fascinerande och roliga att studera. Jag kanske skulle starta en egen hemsida för dem och visa deras dagliga utveckling? “Den motvilliga kattpappan”?
Nå, det är mycket jobb att bygga och underhålla ännu en sida, så jag får nöja mig med att visa en liten videosnutt varje dag på Facebook.

På tal om videosnuttar. Omnivore är en ung artist som länge tjatat på mig att jag skall göra en musikvideo för honom. Han har gått en musikutbildning och är sugen på att göra sitt stora genombrott som artist i Kenya, och han skriver en del egna låtar. Egentligen är det lite för smörig musik för min smak men dels blir jag smickrad av erbjudandet, dels är det en rolig utmaning om jag får göra den helt efter eget huvud. Nu har han skickat en sång till mig för att jag skall lyssna på den; ”Africa”. Den är helt okey – men han sjunger på swahili så jag behöver en översättning av texten. Så jag har sagt till honom att när jag har en översättning av texten så kan jag se om jag får några idéer. Faktum är att jag redan har det; jag fick en idé redan när jag hörde låten första gången. Så troligtvis kommer jag att filma en musikvideo den närmaste tiden. Det vore kul att sätta tänderna i ett nytt sånt projekt, även om det tar tre gånger så mycket tid som jag någonsin föreställer mig. Samtidigt är det en av de mest tillfredsställande saker jag kan göra; nämligen när jag kan låta min kreativitet blomma fritt.
Det får mig att minnas hur en kvinnlig vän snoppade av en manlig kollega under ett planeringsmöte. Han skröt om sina goda idéer och berättade hur kreativ han var. Till sist tröttnade hon och utbrast:
”Kreativitet? Kreativitet?! Det där är inte kreativitet – det är bara allmän rastlöshet i hjärnan!”
Han tystnade.

Det gör även jag, för den här gången.
Jag hoppas att du gillar att läsa om mitt liv i slummen, och alla de sidoskrönor som råkar följa med. Om du gör det får du gärna hjälpa till att hålla mig vid liv. Nu är det dags att betala hyra igen och mitt konto är helt tomt. Lyckligtvis har jag en förstående hyresvärdinna, men jag vågar inte låta fresta min lycka för långt. Och nu är det lite krisigt här – bredbandet är avstängt, kattmaten slut och kylskåpet tomt.
Så om ni gillar mina berättelser – eller mig – får ni gärna stödja mitt liv i slummen genom att Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6. Det är tuffa tider och jag lever helt på vad mina läsare sponsrar mig med, så jag är innerligt tacksam för varje tia ni bidrar med.

Ni kan också köpa mina bilder, utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Ni finner många av mina bilder i mina många album på Facebook. Skicka ett pm till min messenger så kan vi diskutera priset – det beror på hur hungrig jag är.

Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).
Tack på förhand.

Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här:
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/skrivklada/