”Det var en kväll i slutet av maj. Jag satt i min lägenhet i Kibera och förberedde ett möte med Madam President. Det skulle ske dagen efter, på hennes kontor i Nairobi: Black Star Media.”
Ungefär så kommer mina memoarer att kunna börja. Om jag någonsin skulle få för mig att skriva såna, vill säga. Det förefaller rätt otroligt eftersom jag har så dåligt minne. Eller egentligen är det inte så dåligt, det handlar mer om att det är selektivt. Siffror, årtal, statistik och liknande kan etsa sig fast i detalj – även om inte källorna alltid gör det. (Det är särskilt irriterande; när man vet detaljerna men inte återfinner var de hämtats.)
Kanske handlar det bara om intresse? När jag studerar ett ämne av nyfikenhet och lust, tenderar det att stanna i minnet i decennier. Samtidigt glömmer jag bort mitt eget liv; allt ifrån de mest vardagliga saker till kortare förhållanden. Om minnet hänger på intresse borde det innebära att jag är rätt ointresserad av mitt eget liv.
Det finns vaga minnesfragment från 60-talet. Jag är född -61 så det borde finnas kvar en del, kan jag tycka. Men det mesta jag kan komma på är förmodligen hämtat från de smalfilmer och fotografier min far tog på oss barn. Händelser som återberättats är också en källa till förvirring. Ibland kan jag få för mig att jag var på plats och såg vad som hände. Men samtidigt kan jag inte vara säker för det kan vara de livfulla berättelserna i kombination med att jag vet exakt hur det såg ut på platsen där händelsen utspelat sig. Det är som jag brukar säga; minnet är ett dåligt sanningsvittne.
Sjuttiotalet minns jag mer av. Det var tonårstiden – en förfärlig tid i mitt liv på många sätt. Som någon uttryckte det: ”Ungdomen är en fin tid. Det är bara synd att den kommer alldeles för tidigt i livet.” Jag var olyckligt kär under större delen av mina tonår, så det var en gräslig tid.
Semesterresorna till Nordnorge minns jag lite av, bland annat hur jag körde trettio mil genom norra Sverige i en folkabuss. Jag var femton år gammal och min far hade blivit trött av körandet. Mor satt bredvid och sov när far stannade för att sträcka på benen. Folkabussen var ombyggd så man kunde göra en säng i sittutrymmet, och där låg jag och mina syskon. Klockan var tre på morgonen och solen stod redan högt på himlen. De övriga sov, men jag var vaken och gick ut och gjorde far sällskap. Han frågade om jag var trött. Jag svarade nekande; det var ljus som på dagen och jag var pigg som en lärka.
”Vill du köra?” frågade far. Han hade låtit mig köra bilar ut och in ur verkstan sedan jag var i småskolan. När jag var nio, tio år hade han körlektioner med mig på skogsbilvägar, så han visste att jag kunde köra. Men nu var det vanliga vägar, så nog blev jag förvånad.
”Men om det kommer en polis?” frågade jag.
”Äsch”, svarade far, ”det är mitt i natten, en vardag under semestertid, i Norrland. Det är ingen risk att det finns några poliser ute.”
Min mor, som inte var lika dristig som far, protesterade först men gav med sig när far försäkrade att jag var en bra chaufför. Så jag fick hoppa in bakom ratten och köra genom Norrlands inland i trettio mil, med min far och mina syskon sovande bakom mig, och snart somnade även min mor bredvid mig.
Åttiotalet. Återigen mest bara fragment. Enstaka fläckar i minnet visar livstecken vad det gäller detta decennium. Nittiotalet minns jag mer av, men de flesta minnena cirkulerar kring de projekt jag arbetat med. Jag var bland annat med om att bygga upp Öppna Kanalen i Göteborg, och arbetade för FilmCentrum Väst, där jag bland annat producerade mer än hundra timmar lokal-TV. Jag gjorde också en massa intervjuer i olika sammanhang – inte minst för en filmkrönika som vi producerade i samband med Göteborg Filmfestival. John Huston Jr., Takeshi Kitano, Ray Winstone, Alan Parker, Alan Fountain, Mai Masri, Toumani Diabate, Sven Nykvist, Lars Molin, Roy Andersson, Mona Malm, Stefan Jarl, Hasse Alfredsson och Daniel Bergman, för att nämna några. Jag blir själv förvånad när jag ser listan för jag kommer inte ihåg mycket av dessa intervjuer. Inget av det har jag heller sparat – absurt nog, som jag som medielärare brukade tjata på mina elever att de måste komma ihåg att spara en kopia på allt de gör, att ha i sin portfolio. Det har inte varit någon medveten handling från min sida – mer lättja och oförstånd. Men samtidigt är det som om det ligger i min natur att inte gegga ned mig i det förflutna.
För nära tjugo år sedan tog jag ett beslut att rensa i mina minnen. Jag samlade ihop brev, vykort, kvitton och souvenirer och annat som jag samlat på mig under årens lopp. Under en improviserad reningsrit brände jag så alltsammans vid en brasa ute i naturen. Jag minns faktiskt inte var, bara att jag gjorde det. Det var under en svår period i mitt liv; jag hade gått in i väggen när jag arbetade som gymnasielärare, så jag var deprimerad och ifrån mina sinnen. Det senare låter värre än vad det var; det var mer att jag under den perioden i mitt liv när jag inte var mig själv. När jag inte log.
Fast gärningen i sig ångrar jag inte: Att bränna minnessakerna. Förvisso så stod vart och ett av dem för en speciell händelse i mitt liv. Men dels var det många av dem som inte alls gav några minnen; andra representerade ointressanta tonårsminnen. Vidare var det brev från föremål för obesvarad kärlek, och till och med tre brev från en kvinna som jag helt glömt. Dessa berättade om en het, ömsesidig längtan mellan mig och henne. Men jag förstod av det tredje brevet att hon inte kunde lämna Norrland. Jag läste breven gång på gång, utan att få annat än ytterst vaga skuggbilder av ett möte någonstans, för länge sedan. Det var som minnesbilderna aldrig kunde klarna.
Till sist gav jag upp och lät breven bli lågornas rov.
Nu finns det säkert många läsare som ryser; som aldrig skulle kunna göra något sådant. Men det var ingen överloppsgärning – det var resultatet av mycket funderade över mitt liv. Jag brukade titta på den där lådan med alla minnen som följt mig genom otaliga flyttar, och som innehöll mitt liv i fragment. Som ett pussel som jag skulle lägga någon gång på ålderns höst, ”när jag sitter på hemmet” som jag brukade säga.
Men genom depressionen började jag att omvärdera mitt liv. Jag gick in i väggen för att jag var lärare i ett hopplöst skolsystem som snarast fördummar barn och ungdomar. Vidare hade jag ett företag på sidan av, där jag producerade videofilm. Jag hade tre barn sedan tidigare – ”varannan-vecka-barn” – och hade just fått mitt fjärde barn. Dessutom hade jag ett stort trähus i stort renoveringsbehov – ett arbete som pågick under flera år. Det blev för mycket för mig. Plötsligt tappade jag all livsglädje. Det var inte kul att leva längre.
Jag blev sjukskriven och läkaren skrev ut antidepressiva, men jag har aldrig gillat att ta mediciner av något slag, så jag slutade ta dem efter sex veckor. Men det var under den perioden jag insåg att ekorrhjulet var det som höll på att kväva mig. En vän frågade mig;
”Hur länge skall du dra runt med det där huset på ryggen likt en snigel. Du får se upp så att huset inte blir din gravsten.”
Det var nära att det gick så.
Men jag bestämde mig för att i fortsättningen av mitt liv skall jag bara göra saker som är kul – eller åtminstone som inte är tråkigt. Någon som kan vara till nytta och eller glädje för andra och som inte skadar kommande generationer. (Ett beslut som mina trogna läsare vet resulterade i flera års kamp mot myndigheter, eftersom jag inte var beredd att ta vilket jobb som helst. Finns att läsa om i mina anteckningar på Facebook.)
Men främst bestämde jag mig för att leva i nuet. Det förflutna har redan passerat och kommer aldrig åter. Och oavsett hur väl jag planerar min morgondag så kan jag aldrig vara säker på att jag kommer att få se den. Så den enda verklighet som finns är nuet. Att leva på minnen eller på drömmar om framtiden är för livsfega. Jag vill leva fullt ut, här och nu.
Jag insåg också att jag inte vill hamna på något hem när jag blir gammal. Jag vill fortsätta resa, se världen och dö mitt under äventyret – oavsett när det inträffar.
Därför var det lätt för mig att välja att stanna kvar här i Kibera när Coronaviruset drabbade världen. Jag förstår att det mycket väl kan bli riktigt illa här i Kenya, och Kibera är ett av högriskområdena. Nu har det påträffats ett trettiotal fall här i Kibera, sägs det ryktesvägen. Men för nationen i stort ser det ännu rätt lugnt ut. 72 nya fall det senaste dygnet, totalt 1286. 52 döda, men 402 som tillfrisknat. Kenya har 50 miljoner innevånare och Nairobi har nära fem miljoner, så ännu känns det som en tämligen liten risk att smittas. Men om jag blir sjuk kan jag inte räkna med någon sjukhusvård, för jag saknar såväl pengar som försäkring.
När Europa nu börjar släppa på restriktionerna så kanske Kenya också gör det, men samtidigt säger en prognos att epidemin kommer att nå sin kulmen först under augusti-september, och då med omkring 200 döda per dag.
Presidenten, Uhuru Kenyatta, sade i ett tal till nationen i lördags, att det kanske är dags att lätta på restriktionerna snart, och antydde att han var skapligt trött på situationen. Förmodligen är det en oro för ekonomin som är störst. Kenya har just beviljats ett nytt lån från Världsbanken, vilket lett till ett ramaskri från många medborgare som menar att det är helt fel; de sittande korrupta politikerna kommer bara att ”äta pengarna” själva. Och det redan fattiga folket kommer att bli ännu fattigare, menar dessa kritiker. Förmodligen har de rätt.
Och folk är trötta på utegångsförbudet. Även om matpaket och nödhjälp håller den akuta svälten stången så är folk panka; samhällsekonomin håller på att braka ihop. Samtidigt är polisen obarmhärtig och klår folk på pengar värre än vanligtvis. Nu tar de mutor från folk utan mask, från illegala pubar och från hederligt folk som kämpar för att komma hem i tid. Den lokale polischefen i området kring Ayany och Bombolulu, Njaga, har förvisso senarelagt utegångsförbudet med en halvtimme för att folk verkligen skall hinna hem i tid. Han gjorde det som belöning för att folk skötte det så bra från början, hette det. Men senast idag var det en av boda boda-chaufförerna som stoppade mig vid Bombolulu och berättade hur polisen nästan piskat honom till döds tre dagar tidigare. Det var antagligen en klar överdrift eftersom han såg rätt pigg ut. Men han tog mig avsides, drog upp sin tröja och visade märket efter ett av alla de piskslag han fått. Han hade kommit från en körning och just parkerat sin motorcykel när poliser kom och spöade upp honom. Det hade varit en kvinnlig polis som hade en elkabel som hon piskat honom med.
”Om du kunde se hur min rygg ser ut skulle du gråta”, konstaterade han uppgivet.
Hur illa är inte dessa sadister till poliser navlade, som tar varje chans de får att misshandla de medborgare de egentligen borde skydda?
Själv har jag valt att inte gå utanför området efter sju på kvällen, för som mzungu måste jag vara extra försiktig. Tar poliserna mig för något blir det minst en svensk tusenlapp i böter (pengar jag inte har) – eller två veckor i karantän, á två tusen per dygn och där man antagligen utfodras med mat som jag inte skulle få i mig innan jag svälter.
De lokala Kibera-nyheterna (skvallret) meddelar att de gripit tre personer för mordet på journalisten från Radio Pamoja som jag berättade om för någon vecka sedan. Den yngste av de gripna är bara fjorton år. Förmodligen är det inget gott liv som väntar honom. Det är tragiskt när så unga personer får sina liv förstörda, oavsett om det är som offer eller förövare.
Igår vaknade jag av sirener som tjöt under en lång stund. Det visade sig vara brandkåren, för det brann i Kianda – ett område i Kibera. Jag tänkte först gå dit och ta några bilder, men jag avstod eftersom jag inte känner mig bekväm med att fotografera andra människors olycka. Nu var det femton familjer som blev hemlösa den söndagsmorgonen, och jag känner mig nöjd med att inte kunna visa några bilder. Det är en antisnask-blogg du läser.
Vad det gäller min egen situation så börjar jag bekymra mig över mitt visum – det räcker fram till den 8:e juni. Två dagar innan, den sjätte juni, berättar President Kenyatta om det blir någon fortsatt isolering av landet. Förmodligen blir det så, men att de sätter ett datum för när de släpper på restriktionerna. Jag väntar förstås på att de skall öppna flygplatsen igen. Om det är så att jag kan komma hem så har jag jobb i Norge i två veckor i sommar.
Om inte så är jag fast här på obestämd framtid. Samtidigt försöker jag finna ett jobb. Handelsträdgården som jag fotade för i höstas har nu hört av sig igen, och de vill samarbeta med mig. Men utan arbetstillstånd blir det besvärligt. Så när jag nu kontaktar myndigheterna om förlängt visum hoppas jag att det skall gå att utverka ett tillfälligt arbetstillstånd eftersom jag behöver en inkomst när jag inte kan lämna landet. Det är veckans uppgift att lösa för mig.
Hur det går får ni veta om ni fortsätter följa min blogg. Då får ni också veta hur det gick vid dagens möte med Madam President, det som jag inledde med att jag förberedde – igår kväll. Jag lovade att berätta om mitt besök på ett av Kiberas gym i den här bloggen, men det råkade falla i skuggan av andra minnesbilder.
Om ni inte läst om Madame President tidigare så är det en intressant bekantskap att göra, och här har ni chansen:
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/mote-med-madam-president/
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/in-bed-with-kingwa/
Jag avslutar med att konstatera att det här blev som en kortversion av mina memoarer, och eftersom det inte blev mer intressant än så här är det förmodligen ingen idé att lägga tid på den långa versionen.
Om ni ändå gillar mina berättelser får ni gärna stödja mitt liv i slummen genom att betala valfri summa för läsupplevelsen – och/eller bara för glädjen att hålla mig vid liv. Det är tuffa tider och jag lever helt på vad mina läsare sponsrar mig med så jag är innerligt tacksam för varje krona.
Swisha en slant till 0723 680054, eller sätt in på mitt Swedbankkonto: 8105-9,904 259 149-6.
Ni kan också köpa mina bilder, utskrivna på papper eller duk, levererade till dörren. Ni finner många av mina bilder i mina många album på Facebook. Skicka ett pm till min messenger så kan vi diskutera priset – det beror på hur hungrig jag är.
Om jag har norska läsare som uppskattar mitt arbete så går det utmärkt att sätta in en slant på mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608.
Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni satt in något: johan@amp.nu.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).
Tack på förhand.
Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här:
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/skrivklada/
