Mashujaa Day – Hjältarnas dag.

Nu har jag varit med om att fira hjältarnas dag.
En brittisk kvinna, Katy Fentress, kom till Maasai Mbili och ville fixa ett party för främst barn i Kibera, och jag råkade ramla in i studion precis när jag anlänt till Kibera första gången. Jag ville då upprätthålla traditionen av en ”power breakfast” så jag hade köpt med mig ett par flaskor vodka och en läsk. Den flaskan, och två till, hann avslutas innan Katy kom och berättade att hon skulle hålla ett möte där – det var avtalat sedan tidigare.
Jag hade alltså kommit just före det första mötet hon ville hålla med gruppen. Att alla var lite bladiga bekom henne inte det minsta, utan hon höll ett stadigt tag om mötet, tog anteckningar, fördelade arbetsuppgifter och bestämde tid för nästa möte.
Jag blev genast indragen i projektet, som fotograf. Inte helt ofrivilligt, skall erkännas; jag har ju en tendens att kunna lägga mig i alla möjliga samtal och möten. Men då jag inte längre bor i Kibera kunde jag inte följa projektet på nära håll, utan tvingades hålla mig informerad via WhatsApp, där all kommunikation med gruppen för övrigt hölls. Det är roligt att se hur teknik används även i de sämst bemedlade områden. Jag förstod dock att det skulle bli en lyckad dag – Maasai Mbili brukar lyckas locka massor med folk till sina evenemang.
Men i söndags så tog Fahruq med mig och Sakidah som kommit på besök, till en spelning med ett reggaeband, Roots Connection. Sångaren, Lavosti, hade jag träffat många gånger tidigare hemma hos Fahruq; han är en av alla gäster som poppar in då och då.

Eftersom pengarna tryter hade jag först inte tänkt följa med, men så tänkte jag att jag kan ju inte bara vegetera här i Karen – jag måste ju komma ut på något kul emellanåt. Så jag följde med ändå, och det visade sig bli en riktig höjdarkväll. Bandet var helt suveräna, bland de bästa reggaeband jag hört. Och killarna i bandet var riktiga rastas, trevliga och skickliga musiker.
De spelade två långa set, och däremellan var Fahruq DJ. I pausen gick hela bandet ut och rökte på parkeringen. Det som de rökte är inte tillåtet vare sig i Sverige eller Kenya, men det röks en himla massa här ändå. Och på parkeringen är det ingen som stör dem. Och varför skulle någon vilja arrestera människor för att de röker en helt naturlig växt – en drog som endast, i värsta fall, kan skada dem själva? Tro mig, det är bara en tidsfråga innan världen på allvar kommer att se tillbaka på förbudstiden med häpnad – ungefär som vi idag ser på den frenologi som var högsta vetenskap för hundra år sedan.
Det finns omkring två miljoner rastafaris i Kenya, eller omkring fyra procent av befolkningen, som i princip alla röker marijuana. Därtill kommer alla andra brukare – varav många sitter i regeringen. Det sägs att presidenten, Uhuru Kenyatta, själv är en storrökare – förutom att det påstås att han är en storkonsument av även kokain. Enligt ryktet så har han folk anställda för att rulla joints som bara består av det tunna skalet från varje frö i den torkade marijuanablomman. Det måste ta en mindre evighet att rulla såna joint’s – men har man bara pengar så kan man anställa folk till vad som helst. Nu skall det sägas att det här handlar om rykten bland folket – det är inget som jag kan styrka på något sätt. Men jag vet åtminstone två kända politiker som också är kända för att vara de största knarklangarna i Nairobi, så helt osannolikt är det inte.

Politiker i Kenya är förresten av en sort för sig. När presidenten skall ut och åka så stoppas all trafik i upp till timmar, för att den stroppen skall kunna ta sig fram obehindrat. Jag har flera gånger suttit i en taxi vid såna tillfällen, och blivit stående i upp till en timme i en sån trafikstockning. Kenya är ett land med enorma ekonomiska klyftor. De rikaste familjerna äger kopiösa arealer av land som står helt obrukade, medan människor svälter på sina håll i landet. Här i Karen finns det de som har privata helikoptrar för att ta sig till kontoret i stan, har Fahruq berättat. De är för rika och mäktiga för att slösa bort sina liv i de bilköer som alla andra kenyaner tvingas uthärda. Ett tydligare bevis för att makt och pengar korrumperar och gör människor sjuka av girighet, finns knappast.
En president som hade delat med sig av sitt överflöd och som gjorde livet lättare för vanligt folk, hade kunnat gå till historien som en riktig folkhjälte och en stor ledare. Men den tanken är tydligen långt ifrån vad som rör sig i dessa politikers huvuden. Girigheten gör dem riktigt sjuka i huvudet, för de kan ju trots allt ingenting ta med sig när de går … över till andra sidan. Att då samla på sig ett sånt överflöd för sig och sin familj, visar bara på hur girigheten förstört dem. Att gå till historien som en av de ledare som plundrat landet på folkets bekostnad, är tydligen inget som avskräcker dem.

Här sitter jag i Karen, pank och fågelfri – men omgiven av vänner som jag kan lita på och som delar med sig av det de har. Dessa politiska ledare har stulit så mycket, och de har gjort så mycket ont mot andra människor att de inte törs vistas ute bland vanligt folk. De är livrädda, bokstavligt talat. Och fångar under sin egen girighet.
Är det verkligen ett pris värt att betala för att samla på sig jordiska tillgångar?
Jag har kanske en och annan förmögen vän i min vänlista – möjligen kan de berätta hur dessa människor tänker? Själv hankar jag mig fram från vecka till vecka, har inga fasta tillgångar att tala om, varken här eller i Sverige; men är jag den som skall ses som förlorare? Jag tycker inte det. Jag har ett otroligt rikt liv, och får träffa så många spännande människor, vara med om så mycket – just för att jag inte är rädd – och heller ingen att vara rädd för.

Nå, efter konserten och när Fahruq DJ:at klart satte vi oss i bilen och for till ett nattöppet ställe där de serverade rökt kött och dito kyckling. För en tjuga fick jag ett kraftigt rökt kycklinglår som smakade förträffligt. Jag tror jag skall återvända dit och försöka göra en kort inspelning med dem, där de får visa hur de gör. Åtminstone här i Kenya tror jag det skulle vara uppskattat. Efter supén, om man nu kan kalla det så, var klockan närmare två och vi for vidare till en nattöppen bar där en ung tjej serverade drinkar till den handfull gäster som redan var där. När vi kom så fördubblade vi antalet gäster – och förmodligen dagskassan (natt-kassan) också. Vi höll igång rätt bra, och den stackars bartendern fick hålla öppet hela natten. Klockan var fem på morgonen när vi lämnade stället, och hann bli över sex innan vi kom i säng.

Jag vaknade först vid tolvsnåret, med en bankande skalle och tom plånbok, och insåg att jag behövde ett par timmars sömn ytterligare. Först vid halv tre kom jag till liv igen – och tre skulle Maasai Mbili börja sitt firande i Kibera. Det var måndag, men helgdag här i Kenya – hjältarnas dag. Det var alltså bara att stiga upp och ta en raggardusch, byta batteri i kameran och packa utrustningen, för att sedan via en Uber ta sig till Bombolulu i Kibera. Fahruq sov fortfarande, men Sakidah kom på benen i tid för att följa med.

Vi kom precis för att jag skulle hinna ta några bilder på den fina modevisning som hölls, där flickor och pojkar från Kibera visade upp kläder på en improviserad cat walk. Det var en ung tjej i övre tonåren, gissar jag, som stått för designen av flickornas kläder.
Sedan var det dags för den stora skattjakten. Det bildades ett tiotal lag som alla leddes av någon ungdom eller vuxen, och lagen samlade barn i alla åldrar. Det är en sak som är väldigt charmig med Kenya – här är det inte så ålders-segregerat som det är i Sverige. Barn leker med varandra i alla åldrar. Och tittar man i skolorna kan man ibland hitta barn som är tio, tolv år i första klass. Logiken är enkel (lika enkel som utbildningen, misstänker jag): Har man inte gått i skolan tidigare så börjar man i första klass. I Sverige är det inte kunskaperna som avgör i vilken klass man skall hamna, utan åldern. Vad det är för ärthjärna som kommit på något så dumt?

Samtidigt som skattjakten började och lagen drog ut över Kibera, så gick jag och Sakidah och åt en mycket sen frukost vid ett lokalt hak som jag brukar besöka som ligger mitt emot mosken i Ayany. Där jobbar Jaymo, en kille som jag blev vän med förra gången jag var här. Han kallar mig alltid ”sir” när han messar, och är mycket trevlig när jag kommer och käkar där.
När han skickade en vänförfrågan så berättade han att han sett mig under många år och att han nu hade frågat runt om mig – och hade bara hört bra saker. Sånt värmer!
Efter en köttsoppa med chapatis var gick vi tillbaka till festen, där MB, en av curatorerna i Naiographia som jag jobbade med i våras, höll ett tal – och en dialog med publiken, där han nämnde olika hjältar. Jag hade gärna velat höra hela talet för MB är en mycket beläst man som antagligen valt sina hjältar med den största omsorg. De enda namn som jag uppfattade medan jag filmade och fotograferade var Rosa Louise McCauley Parks och Nelson Mandela.
I skrivande stund söker jag på Rosa Parks på nätet och finner följande intressanta länk, som kanske kan förvåna en del:
https://www.thegospelcoalition.org/blogs/evangelical-history/no-rosa-parks-was-not-sitting-in-the-white-section-of-the-montgomery-bus-and-four-other-myths/

Sedan övergick festen i värdens coolaste disko, med bland andra Gomba som ”allsångsledare” – eller vad man skall kalla det. För er, bästa läsare, har jag redigerat ihop en liten film som beskriver lite av vad som timade den dagen.
Barn, ungdomar och vuxna dansade vilt och hade riktigt kul – som en fest för familjer skall vara. Till skillnad från i Sverige är det ingen här som blygs att dansa – här är det full fart på alla, oavsett ålder bara de gillar musiken. Solen gick ned och det blev för mörk att fotografera utan blixt (jag undviker blixt i det längsta, tar hellre bilder med långa slutartider så lång det går), och med min brutna tå kunde jag inte dansa så jag beslutade mig för att ta en Uber tillbaka till Karen redan vid niotiden på kvällen. Tröttheten från natten innan spelade också in, men det var synd för det hade varit skönt att slagga över hos en polare i Kibera och få vakna till ljuden i slummen igen. Jag önskar jag hade råd att hyra ett hus där igen. Men det får bli till våren – om det går som jag vill och jag får en inkomst här.
Men det innebär också att jag måste betala för ett arbetstillstånd, och det kostar 20 000 svenska per år, så det gäller att jag får en efter Kenyanska förhållanden hög lön. En polis tjänar omkring 20000 KSH i månaden – knappt tvåtusen svenska! Så det kommer att kosta min närmare en årslön för en polis att få ett arbetstillstånd.
Men den dagen den sorgen.

Om du gillar mina rapporter från Kenya så kanske du också vill vara med och stödja min okynniga penna och utforskande kamera.
Det gör du lättast isåfall genom att Swisha en slant till min telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik, för jag skriver och berättar vare sig du gillar det eller inte.
Ett stort tack på förhand. Din omtanke håller mig flytande.