För att förmedla en beskrivning av mitt liv i Kibera ska jag försöka återge en dag i mitt liv. Det är långt ifrån Ivan Denisovitj liv, men det kan kanske ändå vara intressant som en jämförelse med ditt liv?
Idag vaknade jag redan vid femtiden. Vid den tiden fungerar inte min hjärna som den ska, men om jag sovit mina fyra fem timmar finns det liksom ingen orsak att ligga kvar i sängen. Så jag steg upp och kokade min sista slurk kaffe. Den satt fint. Det är definitivt godare med en vara det är brist på. Nu skall det sägas att jag bara hade ”skräpkaffe” – eller det som här kallas hushållskaffe. Det är förvisso kaffe, men av så låg kvalitet att det alltid samlas ”skräp” på ytan; små kaffefragment som inte ger smak men som snarare förorenar den goda kaffesmaken, anar jag.
Nå, det är ett i-landsproblem som jag inte borde beklaga mig över. Jag dricker mitt kaffe om morgonen, vilket de flesta här inte gör. För mig är det att vara priviligerad. Jag har råd att köpa kaffe, om än av lägre kvalitet än jag hade önskat.
Dyrt kaffe kan kosta upp till 250 – 300 kronor kilot, och det i ett land där en företagsledeare kan tjäna 5 – 10 tusen svenska i månaden!
Trots att jag rest till Kenya sedan 2006 och bott här delar av året sedan 2008, så har jag inte förstått innan nu hur stor skillnaden på inkomster egentligen är. När jag började söka jobb här och såg lönenivån så trodde jag att det var ett skämt först. Jag hade förvisso hört att vakterna som sitter och vaktar grinden till min gata inte tjänar mer än omkring 5000 i månaden, eller omkring 500 svenska, men jag har aldrig riktigt trott att någon kunnat leva på så lite; att de måste ha mer att leva på. Eller att en polis eller lärare kunde tjäna omkring 20 000 KSH/månaden; jag trodde att de var extremt lågavlönade, som statliga jobb brukar vara. Men nu har jag insett att dessa löner är helt normala här i Kenya. Här annonserar de ut chefsjobb som betalar 40 000 KSH i månaden, eller knappt fyra tusen svenska – det motsvarar inte vad man lever på ett socialbidrag i Sverige.
Jag borde förstås ha koll på sånt efter drygt tio år i landet. Men det är som sagt väldigt svårt att jämföra prisnivåer mellan olika länder – det är så svårt att jämföra beroende på att det är så många parametrar som påverkar priserna. De av mina vänner som bor billigast betalar knappt mer än hundra kronor i månaden för sitt skjul, men då tillkommer i princip allt. Möbler, vatten, elektricitet, sophämtning (om man inte bara slänger det utanför) och ”security” – om man anser sig behöva sånt.
Det är aldrig långt till sängen när jag blir trött på skrivandet.
Jag behöver säkerhet. En dag satt jag på Esther’s och talade med Obiasa. Han har känt mig i snart tio år, så han vet att jag är en fattiglapp som bara försöker ha ett gott liv varhelst jag kommer. Men han berättade att han ännu träffar folk som frågar om mig; som tror att jag bara är en av dem som kommer för att ta bilder och profitera på människor i slummen.
Jag sade till honom att säga till dem nästa gång, att det måste vara en jävligt korkad mzungu om det är så att han fortsätter komma år efter år utan att ta de där fotografierna som skall göra honom så rik … Faktum är att jag hittills i mitt liv bara sålt en enda bild – förutom ett par bilder som var illustrationer till en artikel om Nepal som jag sålde till Fria Tidningen för över tio år sedan. För de bilderna – och en artikel som täckte ett uppslag – fick jag sammanlagt 1200 kronor.
Och den enda fristående bild jag sålt var en bild av min framlidne vän Ashif, en av konstnärerna i Maasai Mbili. Jag sålde den utskriven i A4-format, för 250 kronor, till en gemensam vän.
Så därmed hoppas jag att jag avlivat alla rykten om att jag gör stora pengar på mitt fotograferande här i Kenya, och underblåst alla rykten om att jag må vara en hyfsad fotograf, men en urusel affärsman.
Som tröst vet jag att de över 80 000 bilder jag samlat på mig från Kibera, en deg kommer att vara ett ovärderligt dokument över en tid som snart för evigt är till ända, för Kibera kommer snart att i gentrifieringens namn att förvandlas till ett medelklassområde. Då kommer mina bilder plötsligt att bli ovärderliga. Men det är förmodligen efter min tid – och bara om mänskligheten trots allt lyckas överleva.
Nå. Efter min tidiga kopp kaffe var jag vaken nog för att börja jobba. Jag satt vid datorn och skrev på en artikel tills klockan närmade sig halv elva. Då kom tröttheten så jag lade mig för att sova ytterligare någon timma. Att aldrig behöva ställa en väckarklocka är en fantastisk frihet. Jag kan följa min egen kroppsrytm; äta när jag blir hungrig, sova när jag bli trött, och jobba när jag är pigg.
Jag vaknade lagom till lunch, fast då var det tid för frukost för mig. Min kyl var nästan tom, men jag hade mjölk, ett par ägg och mjöl, så jag vispade snabbt ihop en pannkakssmet och stekte en hög pannkakor. Till dem hade jag en mango och en banan, så det blev ändå en stadig måltid. Nackdelen med pannkakor är att man snabbt blir mätt, men snart är hungrig igen. Mina vänner äter vanligen ugali – majsgröt – på morgonen, och den är så stabbig att de står sig hela dagen på den.
Efter min sena frukost satte jag igång att städa. Jag har inte så mycket möbler, så det är lätt att svepa av golven med en mopp. Egentligen har jag en kvinna som jag brukar anlita för att sköta min tvätt och städning en gång i vecken, men nu är jag pank så jag måste sköta det själv. Först när jag kom hit ansåg jag att jag minsann skulle ta hand om min egen skit, men snart frågade folk varför jag tvättade mina kläder själv? Jag som ansågs ha pengar borde väl anställa någon för att sköta om sånt, så att en annan människa kunde få en hederlig inkomst. Det var precis den omvända världen till vad jag fått lära mig.
Tvätten var ett för stort projekt för denna dag, och dessutom tornade mörka moln upp sig på himlen så det såg inte ut att bli något torkväder. Men jag moppade golven, städade toaletten, diskade och torkade av i köket, och kände mig riktigt duktig. Det är vuxenpoäng på sånt har jag hört, men eftersom jag vägrar växa upp brukar jag inte spara såna poäng.
Vid tretiden på eftermiddagen kändes det som tid för att vara social. Jag drog på mig skorna, låste min dörr med ett rejält hänglås och började knata mot studion. Vid grinden satt vår gatas askari – vakt – och pratade med några av de äldre, förmodligen pensionerade männen på gatan. De brukar sitta där och kommentera folk som kommer och går. Ibland slår jag mig ned och pratar med dem en stund. Det går så där – det är inte alla äldre som är så bra på engelska. Nu hejdade mig och frågade efter pengar till deras ”security fund” – det är alltså den avgift jag betalar för säkerheten på gatan. 350 shilling i månaden kostar det, eller cirka 35 spänn. Jag hade emellertid inga kontanter på mig så jag bad att få återkomma.
Jag fortsatte upp mot Dubai street och där mötte jag polischefen. Han hälsade på mig med ett flin, och jag hälsade avmätt på honom. Vi är inga såta vänner direkt. Två gånger har jag tvingats betala mutor till polisen. Den första gången för att jag tog ett par bilder på ”polisstationen” – som består av två containrar på varandra. Då grep de mig och trakasserade mig i nästan två timmar. Jag visade dem bilderna och försökte radera dem, men då skulle de istället gripa mig för att jag förstörde ”bevismateriel”.
Jag ringde min vän Isac som kom och berättade vilken viktig person jag var för ett projekt vi arbetade med i Kisumu, men det hade motsatt effekt; poliserna ville ha plötsligt ha 50 000 KSH ”i böter” (mutor) för att inte släpa med mig till polisstationen i Kilimani. Det är nästan fem tusen spänn, och betydligt mer än jag hade. Men som jag stod där kom en bil körande förbi, och i den satt Tola som skämtsamt ropade: “Are you arrested, Johan?!”
Jag svarade: “Yes, please bring some help!”
Bilen körde vidare och snart därefter kom Mbuthia och Blak som hade hört att jag var arresterad. När de dök upp frågade poliserna förvånat: ”These rastas, are they you friends?!” Genast sjönk “bötessumman” till först tio tusen
och sedan till fem. Det slutade med att jag tvingades betala 2000 KSH i ”böter”.
Den andra gången var förra våren, när de stagade in i mitt hem för att det kommit en anmälning om att jag skulle ha haft unga flickor i korta kjolar som jag fotograferat i mitt hem. Naturligtvis var det bara skvaller – de ”flickor” som besökt mig var konstnärer från studion, och de var båda väl över tjugo år. Inte heller hade jag tagit några bilder som kunde vara stötande, men poliserna gick igenom min dator och mina extra hårddiskar, och det kändes som ett rejält övergrepp. Inte för att jag skulle ha något komprometterande materiel på datorn, men för att okända människor med makt plötsligt grävde i mina personliga saker. Min dator är mer känslig än min underklädslåda – om jag haft någon. (Jag har inte så många set underkläder att jag behöver någon låda för dem. Fyra, fem set endast, men det räcker.)
Poliserna kollade mitt pass också, och fann att jag överskridit mitt visum. Jag hade begärt att få ett tre månaders visum på flygplatsen, precis som vanligt, men de hade bara givit mig en månad. Det skrev de inte på den rad i visat där det skulle anges, utan uppe i det ena hörnet, som små närmast oläsbara krumilurer. Den gången kostade det mig 10 000 KSH i böter – annars skulle de köra mig till flygplatsen och sätta mig på ett plan hem, hotade de med. Så mitt förhållande till den Kenyanska polisen är lite ansträngt.
När polischefen och jag passerat varandra så ropade han efter mig; ”Mzungu! Come here!” Jag blev först skärrad, men insåg att han inte skulle ha något att anklaga mig för. Snart lugnades jag när han fortsatte: ”Come here! I have to show you!” Så jag följde med honom och han tog mig in i en nyöppnad bar mitt emot polisposten. ”This is where you should take your drinks in the future!” förklarade han. Varför en polischef skulle göra reklam för en bar på det viset förstår jag inte, men han kanske är delägare i baren?
Jag tackade och sade att jag visst skulle ta en drink där – när jag fått min lön, tillade jag. Om du är ledig någon kväll skall jag bjuda dig på en drink, fortsatte jag och fick ett belåtet leende som svar.
Det slog mig efteråt att det vore intressant att lära känna honom och höra hans historier om hur det är att vara polis i Kibera. Så jag kanske skall bjuda på den där drinken ändå någon dag?
Jag fortsatte till studion men där var tomt förutom Barnaby och Mbuthia, så jag fortsatte till Esther’s. Men precis när jag skulle gå in i gränden kom det en polisbil körande så jag fortsatte rakt fram. Ibland gör polisen en räd i de illegala pubarna och klår alla besökare på mutor, så jag ville inte att några poliser skulle se var jag var på väg. Men jag hann inte många meter innan Gomba kom och frågade mig om jag glömt vägen till Esther’s. Efter honom kom Kevo, Kwaro, Obiasa, Ronics och Tola; de hade suttit på Esther’s och druckit, men nu var det dags för ”supu” – soppa. Jag blev inbjuden att följa med till det ”hotel” (läs mat-hak) där de skulle äta. Det var ett enkelt ställe där man tvättar händerna vid en vattendunk utanför; går in bakom ett enkelt vitt skynke och kommer in i en liten lokal vars största yta upptas av ett bord med tallrikar och bleckmuggar, ett par diskbaljor och en plastdunk varur en varm buljong serverades. Längs ena väggen var en bänk och framför den två korta bänkar. Mitt på golvet stod det ett par jikos – “kol-spisar”.
När vi satt oss gav sig Kwaro upp till studion och hämtade dem som var där, för lunchen betalades av Kevo’s projektpengar som han fått. Det finns en solidaritet bland Maasai Mbili’s medlemmar som jag uppskattar.
Buljongen smakade fett. Bara fett. Den var helt osaltad och okryddad; salta fick man efter behag, och ville man ha någon styrka på den fanns det en skål med hackade chilifrukter. Med andra ord var det inget för mig, men jag fick i mig en halv kopp. Så kom sovlet. En tallrik med fettbitar med ytterst lite kött på, vilket jag senare fick veta var kofötter. Jag som trodde att såna bara var något för inbrottstjuvar.
Det serverades också ugali och en tallrik med kött som jag tror kom från get, men inte heller den tallriken var i min smak. Jag tog en bit som jag tuggade på i säkert tio minuter innan jag lyckades svälja dem. Och ugali är en kraftig gröt som jag finner menlös i smaken – inget för en kräsmagad person som mig. Faktum är att jag skulle rasa i vikt om jag skulle tvingas äta den lokala maten – jag tycker att den i allmänhet är osmaklig. Och om jag inte gillar smaken på något så har jag oerhört svårt att svälja det. Det blir vad jag kallar “hissmat” – mat som går upp och ned i matstrupen innan den slutligen landar där nere – eller får mig att spy upp allt annat också. Det är ett klart handikapp att vara kräsmagad här.
Jag satt längst in i lokalen, och där fanns också ett skynke som hängde för den bakre entrén som vätte mot gränden innanför. Där lekte några barn, såg jag passade på att ta lite bilder på dem.
Efter måltiden gick vi ut på gatan utanför och jag passade på att ta några bilder på kvinnorna som serverade oss. När jag är ute med kameran förstår jag att det är många i Kibera som ser mina bilder, för nästan varje gång jag tar fram kameran kommer det folk och vill bli fotograferade.
För att någon gång kunna ”betala tillbaka” till människor här i Kibera, har jag tänkt skriva ut hundratals bilder och sätta upp på en stor vägg, och sedan låta folk få komma och hämta sin egen bild. Men att bara de som finns på bilderna har rätt att få dem – men gratis då förstås. Jag har pratat med Kevo om att göra det som ett konstprojekt under hans projekt ”Daily Kibera” där vi filmar det hela med hans 360-kamera. Det skulle kunna bli en riktigt intressant film, i synnerhet om man kompletterar den med stillbilder på folk som hittar sig själv på någon bild.
Vi fortsatte till Esther’s där Gomba bjöd på cigaretter och Kevo på en drink – changaa. Som vi satt där berättade jag för Kevo att jag var bekymrad för att jag hade inte fått ihop pengar till hyran. Det fattades fortfarande 4000 KSH. När jag berättade det för Kevo så tog han med mig utanför, stack åt mig en tusenlapp och sade att det var en gåva. Dessutom lovade att han att han skulle låna mig 5000 utöver det så att jag skulle kunna betala hyran.
Jag blev överlycklig. Både för att de löste sig med hyran, men främst för att jag verkligen känner att jag är omgiven av vänner här, som ställer upp för mig när det kniper.
Men givetvis har jag fortfarande pressen på mig att fixa en inkomst om jag skall kunna stanna här. Eller en inkomst så att jag kan köpa en flygbiljett härifrån.
Mitt visum gäller till den 15:e mars, så om någon vecka måste jag ned till Moi’s gamla tortyrnäste igen, Nyayo House, för att försöka få förlängt visum i ytterligare tre månader. Får jag inte det så vet jag inte hur det skall gå med min framtid här. Då måste jag resa tillbaka till Sverige, men fortsätta betala hyra för min lägenhet här – alternativt flytta mina grejer igen, till någon som har plats och som jag kan lita på.
Ibland tänker jag att det vore rätt skönt att ha en ekonomisk trygghet så att jag slapp bekymra mig om såna saker, och istället kunde ägna mig helt åt att skapa och göra roliga saker. I morse var det en okänd man som ringde mig. Kenneth heter han, och driver en NGO som hjälper unga människor att komma på fötter. Han kommer från Kibera själv, men har flyttat till ett annat område. Men han vill ändå hjälpa unga och se till att de får samma chans som han själv, att få en bra utbildning och ett jobb. Nu ringde han och berättade att han sett mina bilder och förstått att jag arbetade med människor här i slummen. Jag förklarade direkt att jag inga pengar har, att jag själv tvingats låna till hyran. Det brukar nämligen vara den typen av tiggerier som folk kommer med till mig. Men det gjorde inget, förklarade Kenneth. Han såg till mina färdigheter som filmare och fotograf, och ville att jag skulle göra en fund-raising film för honom. Han har en ung kvinna på bara 16 år, vars föräldrar dött och som nu bor hos en kvinna i området. Men kvinnan hade inte kunnat betala några skolavgifter, så nu vill Kenneth att jag ska göra en film för att hjälpa honom söka pengar till henne och sin organisation.
Jag har all tid i världen och jobbar gärna gratis om det är så att det är ett angeläget projekt, och det verkar det här vara. Så på tisdag skall vi träffas och jag skall få veta mer om vad det rör sig om. Har jag inget annat jobb så är det självklart att jag vill hjälpa till med det jag kan, även om det inte betalar någon hyra. Men jag måste förstås försäkra mig om att det är en seriös verksamhet – jag vill ju inte hjälpa en bondfångare.
På tal om Moi så dog den gamle diktatorn härom dagen, 96 år gammal – och rik som ett troll efter allt han stulit från det kenyanska folket. Men ofattbart nog är det massor med folk som sörjer diktatorn ändå. Mannen som förbjöd marxistisk teori på universiteten i landet. När en diktator förbjuder utbildning i en politisk ideologi kan man naturligtvis fundera över vad han är rädd för. I Kenya har det fått effekten att man aldrig fått en vänster-högerskala i politiken, utan att det är en vidrig form av tribalism som råder, där politiker ställer folkgrupper mot varandra så att det blir ett blodbad vid varje val. Som jag ser det är det samma taktik som främst SD och Kd använder sig av i Sverige; att ställa folk mot folk. Resultatet i Kenya borde avskräcka alla från att lyssna till den typen av demagoger.
Nå, klockan var närmare nio innan jag lämnade Esther’s, och som jag inte kände för att ställa mig och laga mat så gick jag förbi killen som grillar kyckling vid Equity Bank längs Kibera Drive. Han är alltid så trevlig och ropar till mig varje gång jag går förbi, även om jag passerar på andra sidan gatan. Där köpte jag mig en halv kyckling för 150 KSH, och två kycklinghalsar för 20 shilling styck. Men han stoppade i sex halsar. Antagligen var det så sent att han insåg att han inte skulle hinna sälja dem alla, men det är ändå en trevlig gest att som stammis få en extra tilldelning. Dessutom lade han i generöst med katchumbari – en sallad gjord på tomat, rödlök, chilis samt koriander. Det har tagit mig rätt lång tid att lära mig tycke om koriander, det är ju en rätt skarp smak på den kryddan. Men möjligen är det som de säger om spädbarn, att de måste testa en ny smak fjorton gånger innan de accepterar den?
Några chips – pommes frites – säljer han dock inte, så dessa var jag tvungen att köpa någon annanstans. Det finns två ställen på vägen hem där jag brukar köpa chips eller bahijas – friterade potatisskivor. Nu var det så sent att jag bara fick tag på ”skrapet”, det allra sista, hos min etiopiske väninna som bor längs min gata. Innan jag var hemma var klockan halv tio, så det blev en supé denna dag. När jag ätit satte jag mig återigen vid datorn, för att skriva och redigera bilder i några timmar innan det var dags för att sova.
Så förflyter mina dagar, med små variationer på samma tema. Det sociala livet är en viktig del av livet här, men jag får också min beskärda del av ensamhet och lugn och ro. Vårt inrutade liv i Sverige är bekvämt och ”säkert”, men det passar inte mig. Jag skulle känna det som om jag slösade bort mitt liv om allt vore förutsägbart och rutin. Istället lever jag ett fattigt men väldigt fritt liv – men med en ständig osäkerhet. För de flesta svenskar skulle en sån tillvaro antagligen kännas för otrygg och utmanande, men här är det verkligheten för många människor.
Antagligen handlar det om att finna en balans mellan frihet och trygghet som vi alla måste förhålla oss till. Det finns inget som är rätt eller fel i sig; det handlar om våra personliga val och preferenser. Men för mig är står det klart att jag är betydligt lyckligare med otryggheten här än tryggheten i Sverige.
Om du gillar mina bildberättelser (för det är väl det jag ägnar mig åt?) så får du gärna bidra till mitt liv i Kibera genom att Swisha en slant till nummer 0723 680054. Du kan också köpa mina fotografier och teckningar, priset är en förhandlingsfråga. Hör av dig om du ser någon bild du tycker om; förutom bilderna här kan du se fler bilder i mina fotoalbum på Facebook.
Du kan också skicka pengar via exempelvis https://www.worldremit.com/
Då kan du skicka pengar direkt till mitt M-Pesa-konto på telefonnummer +254 740 727 074.
Du kan också ringa på det numret om du bara vill höra min röst eller säga hej.
Och kom ihåg; jag står för fri journalistik, för jag skriver och berättar vare sig du tycker om det eller inte.
