Lasse K. Lanefjät
Nästa gång jag träffade Lasse så hade jag flyttat till Göteborg. Jag var på väg för att fota en poet för någon liten, obskyr blaska för kulturvänstern. Ett brödjobb som jag fått genom Vesslan. en ”fixare” som jag träffat på Kulturarbetsförmedlingen.
Vesslan var allkonstnär, med ett påtagligt starkt intresse för pornografi. Han såg också ut som en gay-porrfilmsskådis från åttiotalet; iförd svarta skinnkläder från topp till tå, inklusive en läderkeps. Han hade långt, svart hår; yviga polisonger; slokmustasch och en fet guldlänk runt halsen. Han anlitades som scenograf och allt-i-allo av diverse fria teatergrupper; vid diverse konstfilminspelningar och säkert för diverse ljusskygga företeelser i samhällets utkant. När Vesslan var i form var han enastående; han kunde fixa vad som helst inom en halvtimme. Han hade ett kontaktnät som sträckte sig över hela landet och kände inflytelserika personer på båda sidor om lagen, och han hade en enastående förmåga att entusiasmera andra människor.
Men droger och ett hårt festande i kombination med psykisk instabilitet är en farlig kombination. Vesslan gick ofta in i sina downperioder och kunde då helt oväntat försvinna från scenen i veckor. Det spelade ingen roll hur viktigt det var att han fanns på plats –plötsligt var han bara försvunnen. En eller ett par månader kunde han dyka upp igen, precis lika munter och energisk som tidigare. Men att tala med honom om varför han försvunnit eller vart han varit gick inte. Han blev genast lynnig och tjurig om någon förde det på tal.
Men det här gjorde att han aldrig fick några ”riktiga” jobb, utan bara anlitades vid lågbudgetproduktioner.
Han hade hajat till när han hörde att jag var fotograf och hade kamera, och frågat om jag hade något emot att ta ”naket” och ”konstfoto”. När jag förklarat att jag tog alla sorters jobb bara jag fick betalt, så flinade han brett och tog mitt telefonnummer. Ett par dar senare ringde han och gav mig det första uppdraget – att fota ett S&M-par för en bondage-tidning. Han gillade mina bilder, och sedan dess hade han ringt flera gånger.
Nu var det frågan om ett snabbjobb. Jag träffade Vesslan på Järntorget och han berättade att han var tvungen att skicka en bild på en poet till en redaktör samma kväll, och det skulle vara lite mer ”sensuellt” än det porträttfoto han tidigare skickat in.
”Femhundra i näven”, sa Vesslan. ”Men då ska det fan vara lite artisteri i bilden också”, tillade han uppfordrande.
”Hur mycket konst kan du förvänta dig för femhundra?”, frågade jag surt.
”Det handlar om Lidande! Stor konst skapas av konstnärer som lider! Inte fan skulle du skapa någon stor konst om jag betalade femtusen! Nä, lite får du allt offra för din konst!”
Han såg omåttligt belåten ut över sitt eget svar, och jag fick lust att be honom fara åt helvete. Men jag behövde pengarna, och han betalade i förskott. Allt jag behövde göra nu var att ta ett par bilder och maila honom bilderna på kvällen.
Jag var alltså på väg till det knäcket och gick på Mellangatan när plötsligt Lasse dök upp, bärande på en stor kartong.
”Janne! Det var som fan! Vad gör du här?!” utbrast han förvånat.
Han satte ifrån sig kartongen och gav mig en riktig björnkram, helt omedveten om vilka krafter han besatte. Fastspänd i hans grepp kände jag genast doften av alkohol i hans andedräkt, och undrade om det var färskt eller spåren av kvällen innan. Klockan var ändå bara elva på förmiddagen. Jag kämpade för att få luft i mina lungor och undrade om han helt glömt bort vårt senaste möte, eller om det här var ett sätt att be om förlåtelse. När han väl släppte mig och åter tog upp kartongen, frågade jag detsamma; vad han gjorde i Göteborg. Ett hemlighetsfullt uttryck spred sig över Lasses ansikte när han svarade: ”Affärer, förstås! Nu ska du veta att jag har några riktigt stora grejor på gång.” Han gav mig ett diaboliskt leende, som om han gick och bar på Pandoras ask, fast i lådform.
Jag hade hört det förut. Lasse hade alltid stora grejer på gång, och han var alltid lika övertygad om att den här gången skulle det lyckas. Erfarenheterna från tidigare försök hade ingen som helst återhållande effekt på Lasses entusiasm.
”Du röker, va?” Frågan kom helt oväntat, så jag nickade bara till svar.
”Vit Prince?”
”Ja …”
”Bra! Då köper du en kartong?! Tvåhundra spänn styck, bara! Rena rövarpriset!” Han nickade menande mot kartongen han håll i famnen
”Tja … Visst kan jag köpa en limpa.”
”En limpa?!” Han tittade anklagande på mig. ”Du kan väl för fan inte köpa bara en limpa! Du måste köpa en kartong! Hundra limpor. Och jag måste ha pengarna i morgon, annars är jag kokt! Du sviker väl inte en polare?!”
Han tittade misstroende på mig med stora hundögon. När jag förklarade läget; att jag var nästan helt pank, att jag bara hade femhundra spänn som jag just fått för ett jobb, sken Lasse upp.
”Bra! Det blir sju öl per skalle efter jobbet!” Han sade det med en sådan självklarhet att det hade känts snålt och okamratligt att invända, trots att jag så väl behövde varenda krona till annat.
Så tittade Lasse begrundande på mig och jag kunde riktigt se hur kugghjulen i hans huvud började rotera. Trots att han var ett födgeni på många sätt, så var han också väldigt förutsägbar många gånger, när man väl lärt känna honom.
”Bor du här i Göteborg nu?!”
”Ja. Flyttade hit för ett halvår sedan …”, svarade jag försiktigt, för jag anade vad som skulle komma.
”Kanon! Då slaggar jag hos dig i natt! Vart ska vi?”
Det var liksom aldrig något att diskutera. Jag förklarade att jag var på väg för att plåta en poet i Haga och att jag redan var sen till det mötet.
”Cool! Jag har aldrig träffat nån poet! Det ska bli kul!”
Jag försökte förklara att det var lite känsligt eftersom jag aldrig träffat henne förr och jag var tvungen att bygga upp en intim atmosfär för att kunna ta den bild som redaktören förväntade sig.
”Intim atmosfär! Wow. Now we’re talking! Jag är expert på intim atmosfär! Kom, vi kan inte låta donnan vänta: Var bor ludret?!”
Suck. Lasse kunde vara som en ocensurerad, pubertal Karlsson på Taket. Och jag vet; jag är en mes. Jag skulle ha bett Lasse vänta på mig. Eller komma hem till mig på kvällen istället. Eller … Jag kunde ha bett honom fara åt helvete! Naturligtvis skulle jag ha gjort det, om jag bara vetat …
Men det är lätt att vara efterklok. ”Säll är den som har som rättesnöre, att alltid tänka efter före”, som Tage Danielsson så vist skaldade.
Så snart stod vi där i trappuppgången, utanför Aurora Morgonrodnads dörr, som förutom den snirkligt handmålade namnskylten var prydd med fasttejpade blommor i olika stadier av uttorkning; ett stort påmålat rött hjärta och en triangel varifrån det strålade vad som antagligen skulle föreställa vitt ljus. Medan jag pillade på kameran som jag hade i en rem runt halsen och begrundade hurvida det på Patent & Registreringsverket uppstått någon diskussion över taftologin i det uppenbart tagna namnet, så försökte Lasse träffa knappen till dörrklockan med hörnet på kartongen. Han var högröd i ansiktet och blank av svett efter promenaden i middagshettan. Han svor en rungande ed när han missade för sjätte eller sjunde gången, och för varje försök blev hörnet på kartongen allt mer intryckt. Jag sträckte lamt ut handen i ett försök att hjälpa till, men han viftade undan mitt försök.
”Det ska gå …” Och med det pressade han kartongen hårt mot knappen. Det hördes en ihärdig signal inifrån lägenheten. Lasse tog bort kartongen men signalen fortsatte. Han satte ifrån sig kartongen bakom sig och lutade sig fram mot ringklockan och muttrade:
”Knappjäveln! Fanstyget har fastnat!”
Framåtböjd pillade han på knappen med sina stora fingrar, och i samma ögonblick öppnades dörren med oväntad kraft. Handtaget träffade Lasse mitt i pannan och slog upp ett öppet sår samtidigt som den fick honom att med kraft dråsa bakåt och sätta sina dryga hundratjugo kilo muskler rakt på kartongen som deformerades till oigenkännelighet. Samtidigt slog han till mig så jag tappade balansen och föll baklänges mot dörren bakom mig, medan jag höll kameran i ett krampaktigt grepp. När jag tittade upp mot dörröppningen stod där en liten, ung kvinna iförd endast en negligé, som förfärad slog händerna för ansiktet i en teatralisk gest.
Dörrsignalen ekade fortfarande i trappuppgången när kvinnan utbrast:
”Åh förlåt! Jag visste inte … Förlåt! Jag trodde …”
Vad hon trodde fick vi aldrig veta för hon stod som förstenad i dörröppningen medan hennes ögon vantroget vandrade från Lasse till mig, och från mig till Lasse – antagligen omedveten om sin egen klädsel. Eller brist på klädsel, snarare. Solljuset som kom från rummet bakom henne gjorde att konturerna av hennes kropp syntes tydligt genom det tunna tyget. Men hennes förvirrade ursäkter dränktes emellertid av en närmast episk svordomsramsa, så full av svavel och ett åkallande av allehanda mörka krafter att det blev svårt att andas i den trånga trappuppgången. Lasse vältrade sig runt och kom upp på benen igen under dörrklockans ihärdiga ringande, med blodet rinnande i ansiktet och droppande ned på hans vita skjorta. Så spred sig ett närmast groteskt leende över hans ansikte. Han sträckte fram den ena näven och presenterade sig:
”Lasse Karlsson! Entreprenör! Och promotor. Det här är min fotograf; Janne.” Han pekade med tummen bakåt mot mig samtidigt som han tog den uppenbart chockerade kvinnans hand, skakade den, och konstaterade återigen:
”Ringklockan. Knappen har fastnat. Du måste köpa en ny. Så här kan du inte ha det!”
Det föreföll vara en överflödig för signalen ekade genom trappuppgången och en dörr öppnades längre upp i trappuppgången. Ett frågande ”hallå” hördes.
”Lugn bara. Jag fixar det!” sade Lasse med en självklar pondus, greppade kontakten till dörrklockan med tre fingrar och slet den resolut från väggen med ett kraftigt ryck som fick sladden att lossna från såväl kontakten som från listen runt dörren där den varit fästad.
Det blev helt tyst i några sekunder.
”Sådär ja! Fixat! Det var väl skönt?! Nu får du bara komma ihåg att köpa en ny kontakt. Jag kan montera den åt dig. Bara slå mig en signal.”
Sedan föste han undan kvinnan och klev in i lägenheten.
”Var har du toaletten? Jag måste tvätta av mig blodet!” Innan hon hunnit samla sig hade han redan hunnit öppna dörren till både en garderob och till sovrummet, innan han fann badrummet, klev in och låste dörren.
”Vilka är ni?! Vad gör ni här?” Tonfallet avslöjade att hon var nära panik, så jag klev fram och presenterade mig i ett lugnande tonfall. Jag berättade att jag var fotografen som hon väntade på, och bad om ursäkt för min väns beteende. Hon såg aningen lättad ut, men fortfarande mycket osäker. Inget guldläge om man vill skapa en intim atmosfär med sin modell direkt, tänkte jag dystert. Inom mig började jag ana trubbel. Lasse brukade ha det som ständig följeslagare.
”Lasse är lite gåpåig ibland, och lite grov i språket, men han har inget ont i sig.” bedyrade jag.
Hon tog min hand i ett lamt grepp, och med en likaledes svag röst presenterade hon sig.
”Aurora Morgonrodnad.”
Passande namn, tänkte jag. Hon var skir i hyn som en gryning, stora blå ögon i ett runt, lite barnsligt ansikte inramat av ett mörkt lockigt hår som letade sig nästan ända ned till bröstvårtorna som oblygt avtecknade sig genom den tunna negligén. Hon var söt.
Försiktigt tillade hon; ”Var hälsad. Stig in i mitt tempel.” En väl inövad fras lät det som. Jag steg in i en ombonad hall fylld av rysch-pysch, religiösa symboler och new age-krafs. Den obligatoriska indianska drömfångaren hängde över hallspegeln, och på byrån under var det inrättat vad som närmast såg ut som ett altare för tillbedjan av allehanda snömos.
Hon klev förbi mig och visade mig in i ett stort ljust vardagsrum. En bokhylla fylld med böcker om meditation, healing och sånt, stod längs den ena väggen. Mitt i rummet ett lågt bord, omgivet av fem stora pärlkuddar i olika färger att sitta i. De stora fönstren var täckta av skira tyger i olika färger som gav ett varmt och mysigt blandljus i hela rummet – helt värdelöst för de bilder jag ville ta. Längs den andra kortväggen var ännu ett altare, det här betydligt större, och täckt av buddhistiska symboler, bilder och ett rökelsekar som uppenbarligen användts flitigt: Hela lägenheten var som impregnerad av rökelse.
Hon pekade på en kudde och sade med beslöjad röst: ”Vila ditt instrument i en kudde. Välj den färg som bäst harmonierar med din inre röst. Det kommer att rena ditt instrument inför ditt uppdrag.” New age-trams, tänkte jag, men beslutade sig för att spela med så jag lade kameran i den röda kudden och tittade frågande på henne. Hon gav till ett barnsligt bubblande och ytterst smittsamt skratt.
”Dummer! Jag menade din kropp. Det är ditt instrument, inte din kamera! ”
Jag rodnade förläget, tog kameran och sjönk själv ned på kudden. I samma ögonblick kom Lasse ut från toaletten, nu med en vit, nedblodad handduk virad som en turban över huvudet.
Aurora vände sig om, såg honom och utbrast:
”Nej! Inte min vita …” Men hon tystade sig själv mitt i meningen, tog ett djupt andetag och sade med samma beslöjade röst som hon nyss använt till mig; ”Var hälsad. Placera ditt instrument i en kudde. Välj den färg som bäst harmonierar med din inre röst. Det kommer att rena ditt sinne.”
Nå, lite variation på hälsningen hade hon ändå, tänkte jag. Lasse var inte den som lät bekomma sig. Han tittade på henne och hennes kroppsliga företräden med ohöljd förtjusning.
”Schyssta rattar!” sade han uppskattande och pekade på hennes bröst. Så vände han sig till mig: ”Flytta på dig! Jag ska ha den röda kudden. Jag blir kåt så blodet kokar när jag ser henne. Det är vad min inre röst säger mig!”
Med ett varggrin grep han tag i min arm och drog upp mig. Innan jag hunnit protestera hade han sjunkit ned i den röda kudden, med benen brett isär och tog sig flinande demonstrativt i skrevet. Jag svor inom mig; det här var så långt ifrån den intima stämning jag hade hoppats på. Beskedligt slog jag mig ned i en rosa kudde istället, i hopp om att det skulle signalera samma lust som Lasse talat om, men på ett subtilare sätt.
Aurora tittade allvarligt på oss: ”Jag hoppas att ni ursäkter min klädsel. Men jag gillar inte tjocka kläder som blockerar mina energier. Helst skulle jag gå helt naken, men så kan jag ju inte möta mina gäster.”
”Hehehe, det kan du visst! Av med palterna bara, låt inte oss genera dig!”, skrockade Lasse. Jag sparkade till honom på smalbenet och när han tittade till på mig skakade jag menande på huvudet. Lasse såg fullkomligt oförstående ut.
”Det passar sig inte att gå naken i Mayan. Människor är så rädda för nakenhet.”
Hon talade lungt och sakligt, som om hon alls inte hört Lasses kommentarer
Hon skulle bara veta att det var tio gånger sexigare att se henne i en negligé än om hon varit naken, tänkte jag. Eller kanske visste hon det?
Hon stod mitt i rummet med slutna ögon, vilket gav mig tillfälle att med samma ohöljda iver som Lasse studera hennes kroppsliga företräden. Jag var så begeistrad att jag helt glömde bort att fota. Jag hade bilden serverad, men blev så kåt att jag förlorade mig. Så sträckte hon ut armarna rakt ut åt sidorna och började hon tala med en mässande röst: ”Jag välsignar nu mina gäster. Jag hälsar dem välkomna att för en stund finna frid i mitt tempel.”
Här avbröt Lasse: ”Hehehe! Jag hoppas att du menar samma tempel som jag …”
Aurora lät sig inte störas av den blasfemiska kommentaren, utan fortsatte i samma tonfall: ”Jag känner en stor okanaliserad kraft i rummet. En stark, god kraft som är lite vilsen.”
Jag hoppades att hon talade om mig, men snart togs jag ur min villfarelse. Aurora gick fram och ställde sig vid Lasses sida, höll sina händer över hans huvud och fortsatte mässa: ”Jag ber om förlåtelse till universum, för den skada på ett instrument jag ofrivilligt åsamkat. Det var inte min avsikt och jag är beredd att gottgöra.”
Så började hon vira handduken från Lasses huvud, kastade den på golvet bakom honom och lade handen över såret, som nu slutat blöda.
