Tiden är ingenting.
Som det återigen tagit flera dagar att skriva ned vad som händer är det nu redan onsdag, och min födelsedag har kommit och gått utan några större skador eller blessyrer. Jag vill börja med att tacka alla som skickade en hälsning på Facebook – det var så många att jag inte hinner tacka alla inlägg – det var över trehundrafemtio hälsningar på min profil, så jag har inte vågat titta ens. Men visst är det fantastiskt att vi lever i en tid när man kan få direkta hälsningar från hela jorden, från alla möjliga människor i alla åldrar och från alla möjliga kulturer. Jag fick mina 24 hours of fame på min femtionionde årsdag. Fast det var länge sedan jag slutade fira – alla åldrar nu för tiden låter så gamla, för en yngling som mig.
Men nu ett tidshopp till det jag började skriva i måndags, alltså den 23:e mars, i nådens år 2020.
Jo, jag förstår att det kan vara de som undrar hur det står till på virus- och panikfronten i Kenya. Jag tror att jag kan tala för många när jag säger att jag gått från att ta det med en klackspark till att nu inse att det börjar bli allvarligt. I dag, måndagen den 23:e mars 2020 – samma dag som jag fyller 59, stänger de ned Kenya också. Från och med idag håller alla restauranger och klubbar stängt och folk uppmanas stanna hemma. Hamstring kan vara att vänta här också, är jag rädd.
I lördags var jag på Esther’s. Där var knöfullt, men man makade ihop sig så att även jag fick plats. Jag räknade till att det var 22 personer i samma rum. Kvällens stora ämne var givetvis Corona, och vad som pågår. Det råder en blandning av skepticism och och återhållen oro.
Det diskuterades exempelvis om det är ett tillverkat virus, och de flesta tycktes vara överens om att det i så fall var amerikanskt. Det säger en del om USA:s rykte här. Att man ska tvätta händerna ofta och undvika folksamlingar, var allmänt bekant i trängseln. Jag fick en stol närmast Esther själv, så jag frågade henne om utvecklingen av Corona-viruset i Kenya. Då berättade hon vad de sagt och hur allt stängs ned från måndag.
”Även här?”, frågade jag. Esther gav mig en blick som om jag vore tokig:
”Här?! Aldrig! De kan ju försöka …!”
Det säger något om riskerna för spridning av viruset; det finns så många alkoholiserade främst män, som kommer att trotsa förbudet för att få sin dagliga dos av giftet. De har ofta nedsatt immunförsvar och kan lätt smittas – och smitta andra. Sprids Corona i Nairobis slumområden är jag rädd att det blir rena massakern. Så jag beslutade att det fick bli det sista besöket hos Esther för en tid framåt.
Idag gick jag till studion och möttes av en helt annan stämning. Precis som jag, har många gått från förnekelse till en allmän oro – folk förstår bara alltför väl vad som skulle kunna hända om viruset kommer loss i det här området. Och idag hade Mariam, en av Maasai Mbili’s trogna sponsorer, en genomgång via Skype för medlemmarna i M2 av vad Coronaviruset är för något, och hur man bäst skyddar sig. Hennes genomgång hade verkan – det var en helt annan medvetenhet och ett större allvar än för bara ett par dagar sedan i studion. Lättsinnigheten hade förbytts i medvetenhet.
Men hittills har man endast funnit 25 fall av smittan i Kenya; samtliga hade kommit inresande med flyg, som jag förstått.
Jag har blivit lite fundersam själv också. Inte så att jag vill resa till hemlöshet i Sverige, men jag förstår att det inte bara är smittan som jag har orsak att se upp med. Den ”sociala oro” som kan komma att följa i åtgärdernas spår är minst lika bekymmersamma. Igår hade jag ett långt samtal med min nyfunne väninna Inès från Frankrike. Om henne har jag berättat tidigare i den här bloggen:
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/att-bygga-ett-hus-av-lera/
Inès ringde mig förra veckan och berättade att hon hade rest runt i Kenya och att hon nu var på väg tillbaka, så hon undrade om mitt extrarum var ledigt. ”Visst”, svarade jag, glad att få min första inneboende. Så i fredags kom hon och ”checkade in”. Jag berättade vad hyran ligger på, 18000 i månaden, och att jag inte tänker ockra på henne utan att vi delar solidariskt på alla kostnader.
Jag vet, jag är en mes när det kommer till att ta betalt. Jag tänkte efteråt att jag nog är lite dum ändå, för jag släpper ändå in en främmande människa i min lägenhet. Även om det är kul att ha sällskap så kan det också vara påfrestande i längden, så lite extra borde jag ta. Nu visste inte Inès hur länge hon skulle stanna, möjligen en vecka eller två, sade hon. Det var Corona-läget som avgjorde, menade hon.
Vi delade middag på fredag kväll, och satt och pratade om livet i största allmänhet. Inès läser till antropolog, men har tagit ett avbrott i studierna för att resa runt och studera människor och länder, Afrika i synnerhet. Hennes far är marockan och hade just kommit med det sista planet till Frankrike, berättade hon. Han och hennes andra nära och kära var oroliga för henne, men hon hade inte bestämt sig hur hon skulle göra. Hon ville inte återvända till Frankrike om det innebar att hon skulle tvingas bo i karantän med sina föräldrar – då stannade hon hellre här, sade hon.
Jag frågade varför hon hade en så dålig relation med sina föräldrar; undrade om hon varit en rebell i tonåren. Men då värjde hon sig och förklarade att det inte alls var så dramatiskt; de hade inte varit ”dåliga föräldrar”. Det var bara det att de ställde upp så mycket förväntningar och krav på henne. Hennes far hade pressat henne under studietiden och menade att hon slösade bort sitt liv om hon inte gjorde som han sade. Och även nu hade de alltför många åsikter om hur hon levde sitt liv. Så därför undvek hon föräldrarna. Och hon avskydde när någon sade åt henne vad hon skulle eller borde göra – där kände jag väl igen mig.
Det kan vara något att tänka på för andra föräldrar också; föräldrar kan aldrig leva sina barns liv, och barnen kommer förmodligen aldrig att bli lyckliga om de försöker leva det liv som föräldrarna försöker få dem till.
Det blev ett långt och intressant samtal och jag finner det mycket inspirerande att få möjlighet att kunna ha djupa samtal med unga människor. Jag lär mig så mycket, och förhoppningsvis är det ömsesidigt. Men även goda samtal har en ände så fram emot småtimmarna sade vi godnatt.
Morgonen därpå fann jag Inès sittande på trappan, inmundigande sin frukost. Jag hade sagt till henne att känna sig som hemma, och hon hade tagit mig på orden. Hon hade berett sig en frukost av vad som fanns i kylskåpet – men sparat så det fanns till mig också. Precis vad man kan förvänta sig av en person som levt i kollektiv en tid.
Inès har stor erfarenhet av den typen av boende. Hon berättade att i en av husen där hon bott – ett ockuperat hus som var fullt av alternativsökande ungdomar – hade de som regel att aldrig släcka ljuset till köket. Om man släckte ljuset och kom in bara tio minuter senare så riktigt kryllade det av kackerlackor som sprang och gömde sig i någon mörk vrå.
Nu berättar jag det inte för att skryta med hur många kackerlackor jag har. Antagligen är det flera tusen omkring mig – men i min lägenhet har jag hittills bara sett två. En av dem överlevde inte vårt möte. Trots att jag egentligen inte dödar djur i några storlekar råkade den stackaren omkomma under min kvast. Ibland förvånas jag själv över den aggressivitet jag kan uppvisa, om blott för en sekund, när jag plötsligt möts av en så liten varelse och råkar ha ett tillhygge i händerna. Och sen får jag dåligt samvete. Jag är rätt blödig av mig. Men rätt rolig ibland, om jag får säga det själv för Jante. Jag påstår det eftersom jag just läst igenom den blogg jag tidigare skrivit om kackerlackor, om någon skulle ha missat den. (Om man inte får skratta åt sina egna skämt ligger jag risigt till.)
Inès ägnade resten av dagen åt att kommunicera med anhöriga, vänner – och flygbolag. Men under eftermiddagen berättade hon att hon just bokat det sista plan som går till Paris, så hon skulle lämna mig redan dagen efter. Just som jag fått en inneboende så förlorade jag henne också; jag hade sett fram mot att dela kvart med henne en tid.
Och innan jag hunnit tänka efter slank det ur mig; ”Men då blir det ju bara två nätter här! Då bjuder jag på det!”
Så schangtilt, eller hur?
Men rätt korkat om man är pank. Så grämde jag mig en liten stund; eftertankens kranka blekhet. Men så tänkte jag att hon är en fattig student, och man skall behandla andra människor som man själv vill bli behandlad, och då går ruelsen snabbt över. När jag var ute och luffade runt i Sverige så var det många som öppnade sina hem för mig, så jag ska inte vara sniken. Om livet skall ge tillbaka så måste man vara medverkande själv.
På kvällen gick Inès ut för att träffa nyfunna vänner för att ta avsked. Jag värmde rester och åt en bit innan jag begav mig till studion, där stämningen som vanlig var uppsluppen och munter. Snart kom också Inès i sällskap med Kenzy, en nyfunnen väninna som tagit henne med till Kisumu. Studion är en mötesplats nästan alla tider på dygnet.
Jag drog mig ned till Esther’s i sällskap med Richie och Kevo – och där var fullt, som jag redan nämnt. Esther slängde ut oss vid elva, varpå vi gick tillbaka till studion. Inés ville festa sista kvällen, så jag följde med henne och ett par av hennes vänner till en av de lokala nattklubbarna, The Barrels, och tog en öl. Där var nästan helt tomt, trots att det var lördagkväll. Coronaskräcken hade haft effekt här också. Jag blev dock inte kvar så länge. Jag drack ur min öl, sade godnatt till sällskapet och drog mig hemåt i natten. Utanför The Barrels var det två unga killar som slog följe med mig. Men inte hotfullt på något sätt; de var vänliga och nyfikna på vad en mzungu gjorde ensam mitt i natten i Kibera. De undrade var jag var på väg och jag förklarade att jag var på väg hem, att jag bor i Ayany. När vi kom till Equity Bank och jag vek av längs Dubai Street så följde de med mig. Jag frågade förvånat om de skulle åt samma håll. Nej, de ville bara följa mig till min grind och se till att jag kom hem säkert! Nice, eller hur? Jag försäkrade dem om att jag var trygg, att jag var välbekant i området så de behövde inte vara oroliga för mig. Så skiljdes vi i natten; jag, en mycket positiv upplevelse rikare.
Inès kom och knackade på vid halv fyra på morgonen, då jag ännu satt och skrev. Hon hade haft en kul kväll trots Coronans spår, berättade hon och sade godnatt.
På söndag eftermiddag satte jag och Inès oss i solen utanför min dörr och samtalade. Hon visade sig vara mycket analytisk när vi diskuterade spridningen och effekterna av Coronaviruset. Hon såg på Corona mest ur en social aspekt; vad kommer att hända i framtiden? I exempelvis USA och Iran har tiotusentals fångar släppts ur fängelserna; vad kommer det att få för effekt på samhället? Vad händer om de gör på samma sätt här? Eller om de stänger ned Kenya, viruset sprids, folk dör i mängder och andra går utan inkomst i ett land som saknar något socialt trygghetssystem? Om det blir brist på mat; vad händer då? Kan man förvänta sig hungerkravaller? Det var såna frågor hon hade ställt sig själv. Hon hade gått genom precis samma faser som jag, vad det gäller viruset. Först med humor och distans, sedan med ett växande misstroende, till en försiktig oro. Och nu hade hon alltså beslutat sig för att återvända till en väninna i Frankrike. Denne hade en violin, ett instrument som Inès sade sig länge velat lära sig spela. En karantän i Frankrike på några månader skulle göra susen för hennes tarmgnidande, menade hon.
Uhuru Kenyatta har åter framträtt i
TV – i ett nyktrare tillstånd än senast jag såg honom. Den här
gången talade han om viruset, och hur alla måste vara försiktiga,
tvätta händerna och undvika kontakt med andra. Han riktade en
speciell hälsning till alla som röker marijuana, väl medveten om
deras vanor. Man skickar nämligen runt jointarna bland alla som
röker. Men det måste bli ett slut på det nu, menade Kenyatta.
Rulla en joint till dig själv; skicka inte runt den. Ett praktiskt,
handfast råd till flera miljoner människor i det här landet, anar
jag.
Det var väl en liknande hälsning jag saknade mest i Stefan
Löfvens tal till nationen; någonting som antydde att han också
vistas bland vanligt folk ibland. (Jag retade mig på att de två
gånger klippte över till en kamera från sidan. Antagligen var det
tänkt att Löfven skulle vrida på huvudet och titta in i den också,
men när han nu inte gjorde det såg det bara dumt ut när de visade
Löfven i profil när han talade. Man måste titta på ”tally-lampan”
på kamerorna, och titta in i den kamera vars lampa lyser. Eller så
är man så fokuserad på sitt tal att inga instruktioner går in …)
Vidare har jag hört att man kan få 40000 i böter om man är ute och kör sin bil utan att han alkogel att tvätta sig med. Alltså ännu ett gyllene tillfälle för polisen att kunna lyfta en kiti kidogo – ”en liten gåva”. Polisen har också arresterat ett par bloggare som spridit rykten kring Coronaviruset, och varnar andra för att göra detsamma. De kommer att slå ned stenhårt på alla som sprider ogrundade rykten, berättas det i dagens tidning. Så även jag måste vara försiktig med vad jag skriver, så jag undviker att utförligt beskriva vad det börjar likna. Men oroande är det när myndigheter börjar arrestera folk för att de spekulerar i sociala medier.
Precis som i Sverige är det en uppsjö av rykten och hemmagjorda kurer mot Coronan. Frukthandlaren på hörnet frågade om jag inte skulle ha ett par av deras eget vaccin och pekade på en nätpåse som hängde från taket i den lilla butiken. I påsen var det en hög svartgröna runda tingestar – citroner! Glöm de gula, citronformade som man köper i Sverige. Här är det runda fula tingestar – men citron är det. Det finns lime också, men de är mindre, ljusare i färgen och hårda som nötter. Nå, jag köpte ett par; att klämma ur i dem i ett glas vatten är både törstsläckande och håller bacilluskerna borta.
Naturligtvis har jag själv funderat över hur jag skall göra. Skall jag stanna här och riskera att se Corona på nära håll i ett slumområde – och riskera drabbas själv också. Eller skall jag försöka ta mig till Sverige? Men i Sverige får jag inget försörjningsstöd de första tre månaderna, har ingen inkomst eller ens någonstans att bo. Att komma tillbaka med svansen mellan benen och börja tigga mig fram, känns inte som ett vettigt alternativ. Å andra sidan har jag ingen försäkring, så om jag blir sjuk här så kan jag inte räkna med någon sjukhusvistelse – då är det upp till mitt eget immunsystem att greja biffen. Å tredje sidan kan jag vara ett vittne här till vad som händer, om jag själv kan hålla mig frisk. Att lämna alla mina vänner här för att det börjar krisa, känns inte heller som något alternativ. Å fjärde sidan så är jag inte rädd för att dö – även om jag inte känner mig riktigt klar med livet ännu. Skulle det hända så har jag ändå haft ett mer händelserikt och roligt liv än de flesta, inbillar jag mig.
Jo, det är faktiskt så att jag inser att viruset kan bli min död, med tanke på mina lungor som förmodligen inte är i bästa skick. Men den risken löper jag i Sverige också. Utan läkarvård är ju risken större. Fast inte heller i Sverige kan jag vara säker på att få respiratorvård om det behövs. Om det är så att smittan sprids och många insjuknar, kanske jag blir bortvald; överårig, arbetslös och nära pensionsåldern … Det är bara att inse att “den goda staten” inte har någon orsak att hålla mig vid liv.
Å femte sidan är det ännu bara 25 personer som funnits bära smittan här i Kenya – ännu så länge. Det på en befolkning på femtio miljoner. I förhållande till hur smittan drabbat Sverige är det ingenting. Å sjätte sidan så har ligger Afrika långt efter Europa när det gäller spridningen. Å sjunde sidan har jag barn och barnbarn som gärna vill se mig igen – och jag dem, förstås.
Hur många sidor finns det egentligen?
Egentligen vill jag bara säga att den här smittan inte är något jag tar lätt på, och att jag naturligtvis tänker på alla möjliga aspekter av Coronans konsekvenser. Men jag har bestämt mig för att stanna här åtminstone en tid till, för att kunna bevittna vad som händer. Jag är ingen hjältetyp eller skjutjärnsjournalist, men jag är en berättare, och såna behövs det i tider som dessa.
Men Corona-läget har gjort att jag mer än någonsin behöver ert stöd om jag skall kunna fortsätta fotografera, teckna och berätta om livet i slummen. De jobb som jag lovats har nu alla frusit inne, liksom mina planer på att ha en utställning med mina bilder, och jag lever nu ur hand i mun.
Möjligheten att hyra ut rummet har plötsligt mer eller mindre försvunnit, så nu börjar det bli tufft.
För övrigt är den här bloggen är helt fri från annonser. Det är mitt val. Jag har valt bort annonsering för att visa att jag är en fri journalist – som en motsats till alla dessa influencers som försöker kränga på läsarna olika produkter.
Så om ni uppskattar det arbete jag gör; köp gärna någon av mina alla bilder och teckningar (ni finner dem bland mina fotoalbum på Facebook), eller sponsra mitt skrivande genom att Swisha en slant till 0723 680054.
Om jag har norska läsare som vill vara med och bidraga med en slant så går det utmärkt att skicka den till mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).
Tack på förhand. Och ta hand om varandra – vi behöver det alla i tider som dessa.
