Jo, det där med tid … Trots att jag i grunden inte tror på tid, är det ett ständigt tema. Mitt förhållande till tid är något som ständigt skaver. I måndags, när jag hade deadline för den trailer jag producerade för en konstutställning på Goethe-Institut Nairobi, blev min dator överhettad och stängde ned, precis innan jag skulle skicka den sista versionen (nummer sju i ordningen). Men jag hann ändå, och de var nöjda med resultatet. ”Alltid för sent, men ändå i tid för att undkomma katastrofen”, karaktäriserade en psykolog mig en gång, när jag intervjuade honom – om hans avhandling om tid ut ett psykosomatiskt perspektiv.
Men trailern var bara den första delen av mitt uppdrag. Jag skulle producera en videofilm till premiären som var i går kväll, och som skall visas under hela utställningen. Jag har kastat mig i taxibilar, på motorcykeltaxis och matatus för att forsla mig och min kamera mellan olika ställen; gjort intervjuer och filmat konstnärer, utställningslokalen och allt möjligt på vägen mellan platserna. Och allt under en mycket stark tidspress.
Orsaken är att jag kom in sent i projektet. Mbuthia hade börjat filma och spela in materiel för den här filmen, men det var väldigt mycket skakig kamera, oskärpa och sånt, som gjorde att jag hade svårt att göra något med materialet. Så hur gör man en trailer på temat migration om man inte har några rörliga bilder? Skyltar? Nej, det är för tråkigt. Det är en konstutställning, så det måste vara rörliga bilder, och något som associerar till temat, tänkte jag. Så jag filmade helt enkelt marken, i oskärpa medan jag rörde kameran. Sedan spelade jag upp det i 70 % av hastigheten så att det blev ett blurr som rörde sig från höger till vänster. Över det dubbelexponerade jag åkningar från ett par av konstverken som skulle ställas ut. Det fungerade ganska bra, jag var åtminstone nöjd själv. Under onsdagen åkte jag ned till Goethe igen och filmade, utan att egentligen veta vad jag skulle göra med det. Och under eftermiddagen lyckades jag göra intervjuerna. Men det återstod problemet med redigeringen. Jag vet att jag kan vara snabb när det gäller. Men jag vet också att jag kan vara perfektionist och lägga ned orimligt mycket tid på att exempelvis göra övergångarna exakt lika långa. Så det var tidspress. Och jag vet att när jag är fokuserad på något så kan jag arbeta i dygn i sträck, om så krävs. Men i grunden är jag en lat natur, så varje större arbetsinsats föregås av en längre stund av ångest, oavsett hur roligt jag egentligen tycker att det är, när jag väl gör det. Att skriva för mig själv, utan tidspress, är en sak, för då gör jag det bara för att jag kan och för att jag tycker om det. Men när jag jobbar för någon, mot betalning, är det som om jag tvingas övertyga mig själv under ett par timmar innan jag kan förmå mig att komma igång. Fast egentligen tror jag att det är den “uppstartningstid” som mitt undermedvetna behöver för att vägleda mig när jag väl kommer igång när jag arbetar mot betalning, för då måste jag komma upp med någon som någon annan skall bedöma. Kreativitet mot betalning är något som helst skall undvikas. Av mig, åtminstone.
Vid sextiden på onsdag kväll var jag klar för en maratonredigering. Efter de vanliga två timmar det tar att sparka igång den kreativa ådran, satt jag så vid datorn, taggad som bara den. Och det gick snabbt. De gamla kunskaperna sitter i, även om jag är lite ovan med det nya gränssnittet i Premiere. När batterinivån på datorn var nere på 17 % satte jag i laddaren. Det är en sliten kabel som har protesterat några gånger förut, men med lite lirkande med kabeln så brukar det gå. Nu satt jag och lirkade i över en timme – helt utan resultat. Det gick bara inte få den att ladda igen. Varför händer sånt alltid när jag arbetar mot en deadline?! Och vad gör man när klockan är över nio på kvällen i Kibera, när datorn dör? Jo, man ringer Soundboy. Den mannen har ett otroligt nätverk, och han brukar kunna fixa det mesta. Men den här gången var även hans kontakter bortom nåbarhet. Han lovade att komma nästa morgon, klockan sju, och ta med mig och min dator till hans polare i Westlands som har en auktoriserad Applebutik. Nå, det var inget att göra – bara att hoppas att jag skulle bli klar i tid för vernissagen, så jag kunde lika gärna sova. Jag tog en stor drink och en holk och gick sedan till sängs för att åtminstone försöka ladda mina egna batterier. Men jag kunde inte sova. Stressen över att jag kanske inte skulle kunna leverera en film till vernissagen plågade mig, så vid midnatt steg jag upp och testade igen. Och se: Nu funkade det plötsligt – fyra timmar senare. Fyra timmars förslösad tid. Så jag satte igång att redigera vid midnatt, och nu gick det fort. Snart hade jag lagt upp strukturen i huvudet efter att ha gått igenom det material jag hade. Vid halv fem på morgonen kom Mbuthia in och sade: “Kom, vi ska gå ut och köpa cigaras.” Han är så kortfattad ibland, och säger saker med en konstaterande ton, som om det redan är beslutat. Jag tål normalt inte att folk ger mig order; säger till mig vad jag ska göra. Det har hängt med sedan barndomen och har inte gjort mitt liv lättare, men det har givit mig ett starkt självförtroende; jag tar hellre en diskussion än en order. (I lumpen var det inte alls uppskattat. En dag skall jag skriva om min militära karriär …) Men det är som om Mbuthia har fattat precis hur han ska säga saker för att få med mig på allt möjligt dumt. Fast oftast är det bra. Den här morgonen exempelvis, var det bra.
Mbuthia förklarade att jag skulle tappa i kreativitet om jag inte fyllde på med luft och nya intryck, så vi var tvungna att ta en promenad, med ursäkten att han var tvungen att köpa cigaretter. Och jag måste erkänna – stressen, och vanan att alltid sitta med en cigarett när jag redigerar, har fått mig att börja röka igen. Jag försöker hålla igen, och intalar mig att det bara är nu under den här stressiga perioden som jag har rätt att röka, sen måste jag sluta igen. Och jag lurar mig själv att det ska gå bra. Men samtidigt är jag innerligt tacksam mot Mbuthia, för hade jag inte tagit den promenaden hade jag inte alls varit lika fräsch under resten av arbetet. Snacka om en bra curator: Han känner på sig exakt vad jag behöver. Antagligen för att vi är rätt lika. Vi passerade en sovande askari och gick upp i backen förbi moskén just som morgonutropet började. Det är märkligt att det är tillåtet att dra på en sån volym så tidigt om morgonen, men här är tydligen respekten för varandras religioner så stor att det tillåts. Men det är lika illa med en butik längs Kibera Drive som spelar kristna sånger varje morgon från sextiden, på full volym i en sprucken högtalare. Dubai street ned till Equity Ayany var helt öde, men i hörnet satt en ensam boda-bodachaufför och sov på sin motorcyckel. Han satt gränsle över cyckeln, med båda händerna på styret, och huvudet lutat mot dem. Det såg ut som om han skulle se hur mycket bensin som fanns kvar i tanken. Det fanns ännu ingen Matatu på plats; att höra tystnaden i det hörnet är någon man sällan gör. Kvällarna, och ibland nätterna igenom, dunkar luhya-musiken från Sky Villa, och det är ett ständigt trafikkaos eftersom det är vändstation för de matatus som kommer från downtown. Längs driven kom det ett par enstaka morgonvarelser – i mörkret är det svårt att se om de är uppe tidigt eller sent – men annars var det tyst och öde. Mbutia och jag pratade om vilka bilder man kan ta, och hur man ska kunna göra det när det är så förhållandevis mörkt. Ljust nog för det fantastiska människoögat, men inte ljust nog för att filma. Åtminstone inte med den typ av kameror vi har. Men det är inspirerande att kunna diskutera ljus, färg, former och linjer med någon som förstår och kan se samma sak. Ibland tycker jag själv att jag är lite konstig som ser möster och linjer överallt – kanske är det en släng av autism eller liknande. Men det är ju många som uppskattar mitt fotoalbum “Citypatterns”, och Mbuthia ska ju curera min första utställning baserat på de bilderna, så jag är inte helt ensam om att se skönheten i dem. https://web.facebook.com/Johan.B.God/media_set?set=a.10152300352197581&type=3
När vi kom till Bombolulu var kiosken mitt emot studion öppen. Ägaren där har sett mig komma och gå i tio års tid och brukar alltid hälsa så vänligt. Mbuhtia köpte cigaretter och tog mig sedan med till det han påstår är det changáa-ställe som öppnar i området. Det visade sig vara Mama Karuga som stod och bakade en jättstor deg utomhus. Hon har ett tak över en liten uteplats utanför sitt hem, där det stod ett par gikos – kolbrännare – med stora kokkärl på. Två ytterst enkla och välnötta bänkar utgör sittutrymmet och framför det ett bord med två plastbyttor i vilka det låg “nubbeglas” i lite solkigt vatten. Det var disken. I en ficka på ett förkläde som hängde på en spik på bakväggen hade Mama Karuga en tvåliters pet-flaska ur vilken hon serverade changáa. Vi fick en varsin drink och slog oss ned på varsin bänk.
Mama Karugas lilla servering ligger precis där de stora vattentankarna står, som förser Bombolulu och Gaza med vatten. Gaza är området runt fotbollsplanen i Kianda, nedanför studion, precis bredvid där vi har byggt skolbyggnaden som vi hoppas kunna öppna för självstudier snart. Att det kallas Gaza är för att det var ett gäng thugs i ett angränsande område som utropade att det var det värsta området i hela Kibera; att det var som Västbanken i Palestina. Men alla “thugs” – kriminella – runt fotbollsplanen svarade med att kalla sitt område för Gaza – för det är värre än Västbanken …
I den friska morgonluften, det var kanske runt 16 – 18 grader, var det varmt och skönt att slå sig ned i närheten av en giko. Det stod vatten på kokning i det ena kokkärlet, och Mbuthia förklarade att det skulle bli supu – soppa. Snart lösgjorde sig skuggor ur mörkret och det började dyka upp fler kunder. En man kom och hälsade glatt på Mbuthia, som presenterade mig. “Ja, jag vet. Jag har sett dina bilder på internet.” kom svaret. Efteråt konstaterade Mbuthia att jag förmodligen är betydligt mer känd i området än jag tror. Men då ska man veta att det antagligen bor långt mer än en halv miljon människor i Kibera, så det är ändå en relativt liten andel som känner till mig. En annan man kom upp från slummen, stannade vid de gigantiska vattendunkarna av plast – jag tror de rymmer tio tusen liter vatten – och knackade på dem. De ekade tomt. Mama Karuga bekräftade att de var tomma – det är kris. Det är vattenbrist i Nairobi nu. Torkan är skoningslös, och människor svälter ihjäl i de norra delarna av landet. Men även Nairobi drabbas. Mbuthia säger att han inte upplevt en sådan hetta som det varit de senaste veckorna, så det är kanske inte så konstigt att min dator protesterar. Ibland är det över trettio grader varmt i rummet där jag skriver, redigerar, sover, har kontor – och bor. I min vattenkran har det varit tomt hela veckan så jag har tvingats köpa vatten. Och jag har blivit väldigt medveten om hur mycket vatten jag förbrukar. Det går exempelvis åt fyra, fem gånger så mycket vatten när jag spolar som när jag duschar, så att spola när man bara har låtit sitt vatten, är otänkbart. Här måste man tänka på litrarna. Så jag dushar stående i en plastbalja och efteråt fyller jag på toalett-tanken med duschvattnet när jag spolat, så att det inte skall gå vatten från duschtanken till spolning. Och jag har det ändå bra, som har råd att köpa vatten. Stackars alla dem som tvingas vända på shillingarna.
Mama Karuga bakade ut jättedegen över hela det bakbord hon hade. Att se henne stå och baka i det relativa mörkret, upplyst av skenet från kolbrännarna och en ensam glödlampa var rent magiskt. Jag satt och filosoferade över händernas kunskap, när hon med vana händer först knådade den massiva degen, kavlade ut den och sedan närmast sensuellt smekte den med oljiga händer tills den glänste vackert. Hon skar upp den i långa strimlor som hon sedan tog med båda händerna delade upp den i exakt lika stora bita som hon vant placerade där strimlan varit. Varje strimla räckte till åtta bollar, och det var mer än tio strimlor, så man kan uppskatta hur lång tid det skulle ta att steka dem alla. Men det vi bevittnade denna morgon var ett enastående exempel på hantverk i vardagen; en Mama som bakat i hela sitt liv, och fulländat konsten så att allt, varje rörelse är automatiserad i hjärnan. Hon stod och pratade med kunder, medan hon med händerna fortsatte forma dessa exakt lika stora bullar, och jag betvivlar att någon mindre än ett jordskalv skulle få henne ur fattning.
Vi drack ur och gick tillbaka till arbetet. Jag behöver inte mycket sömn, så när vi kom tillbaka var jag fräsh som en nyponros och kunde redigera fram till två utan avbrott. Jag var så nöjd, för även om deadline var klockan två, så var det bara frågan om att rendera filmen och exportera den. Och det skulle gå snabbt, trodde jag. Jag satt med eftertexten när plötsligt skärmen blev svart. Överhettad dator. Igen. Så jag placerade min Mac i kylen, med risk för kondensbildning som kan kvadda datorn helt. När den väl var nedkyld och jag startade om den, så hittade den inte min uppkoppling – sdå jag kunde inte öppna redigeringsprogrammet som jag betalar tre tusen spänn per år för. Omstart igen, medan minuterna rann. När jag äntligen fick igång programmet såg jag att jag förlorat närmare två timmars arbete som inte blivit sparat. Klockan var då tre – en timme efter deadline, och tre timmar innan vernissageöppning. Speed editing. Snabbredigering. Jag fixade det på en och en halv timme, men i en sämre version. Kvart i fem var filmen renderad och klar för visning, men måste exporteras. Jag såg då att batteriet var under 20 %, och den första indikationen sade att det skulle ta en halvtimme att exportera. Men den siffran växte, och när klockan närmade sig halv sex visade min dator tecken på att bli överhettad, samtidigt som batteriet snabbt tömdes. Så jag placerade datorn i kylskåpet, fäste laddningssladden och lirkade med den tills det visade att den laddade och samtidigt fortsatte exportera. Jag sade åt Mbuthia att åka före mig – han var ju ändå en av de tre curatorerna för showen. Visst, sade han och satt kvar, skrivande på något. Jag gick och kollade datorn var femte minut, för att se om allt fungerade, och avlade hela tiden rapporter till Mbuthia. Om dator skulle lägga ned skulle jag helt tappa ansiktet i Nairobis konstvärld, för Goethe-Institut är en av Nairobis mer ansedda kulturcenter, tänkte jag. Och visst är det väl märkligt hur vi människor har en tendens att överdriva och förstärka problem? Naturligtvis hade världen inte gått under om jag misslyckats helt, men så är det svårt att tänka när man är stressad.
Mbuthia var däremot lugn som en filbunke. Ju mer jag stressade, desto lugnare blev han. “Jag brukar ju alltid komma sent, även till mina egna utställningar, så varför skulle jag göra ett undantag idag?” frågade han mig. “Jag väntar på dig.” Och se, när datorn kommit över den första halvan – den som jag hunnit bearbeta som jag ville – och kom till de långa intervjupartier som jag lagt in i panik, gick exporteringen snabbare. Plötslig var den uppe i åttio procent, och batteriet i trettio. Jag beställde en Uber-taxi för att vara beredd att kasta mig in i den och åka med datorn medan den fortfarande exporterade. Men Uber-föraren som tog min körning var sjutton minuter bort, sade appen, och tio minuter senare var den fortfarande på samma ställe. Filmen hann bli färdigexporterad och jag överförde den snabbt till en sticka, stoppade den i fickan, och vi var på väg. Stressad som jag var ringde jag upp chauffören som bokat min resa och skällde ut honom för att blockera min resa. Han ursäktade sig att han inte kände till området, och överförde den till en annan chaufför som befann sig i Jamhuri, grannområdet, men som var tvungen att köra en lång omväg – under rusningstrafik – för att nå fram. Mbuthia förklarade att Kibera fortfarande har ett så dåligt rykte att det nattetid är svårt att få chaufförer downtown att ta en körning dit. Och det är inga Uberchaufförer som är stationerade i Kibera – det är fortfarande för få kunder. Klockan var då kvart i sju, en trekvart efter öppningen, men ändå före den officielle invigningen, med tal av Goethes representant Anisha och curatorerna. Lösningen blev en boda-boda. Men chaufförerna som hänger runt Equity och Bombolulu är lokala killar som ogäna kör ned till centrum. Till sist dök en av Mbuthias vänner upp, och han tog oss båda på sin motorcykel och körde oss i en minsta sagt imponerande hastighet ned till centrum. Det är farligt och det går snabbt – ibland är det bara centimetrar från mötande trafik – men jag kan ändå inte låta bli att njuta. Jag drog tofsen ur mitt hår och lät det fladdra i fartvinden, som ett segertecken – jag kanske skulle hinna ändå! Ett par minuter över sju släppte chauffören av oss utanför Goethe, och ett par minuter senare rullade vår video på skärmen i myshörnan i utställningen, och mitt ansikte var räddat!
Men jag var fortfarande på jobb, för nu hade jag i uppgift att ta bilder och dokumentera invigningen. Efter det senaste dygnets maratonredigering kände jag bara för att åka hem och sova. Men samtidigt så träffade jag så många vänner och bekanta – och många som jag inte träffat förr men som sett mina bilder på Facebook. Jag börjar förstå att de har en viss “impact”, som man säger. Jag gick runt och tog några bilder, men jag var inte så skärpt, så det kändes tungt. Kreativitet är inget man kan tvinga fram, så det blev högst vardagliga vimmelbilder, bland det tråkigaste man kan ta. Men i myshörnan fann jag min vän Gor Soudan, en av Nairobis mer välkände konstnärer, som nu tagit en paus i sin karriär för att istället satsa på kaffe. Hans konstnärliga skapande behövde en paus, och att odla, rosta och sälja exklusivt lyxkaffe har nu blivit hans grej.
En ung, vacker kvinna fångade mitt öga gång på gång när jag fotograferade, och snart kom hon fram till mig och presenterade sig, Naitiemu – ett äkta afrikanskt namn. Jag tror att jag sett henne tidigare på Kuona Trust – hon har tydligen varit där tidigare under tre års tid. Vi började samtala och det visade sig att vi hade otroligt många gemensamma intressen, så jag frågade henne om hon var intresserad av kvantfysik. “Absolut, jag är egentligen civilingenjör, men jag sadlade om och blev konstnär.” Det visade sig att hon använde kvantfysik, matematiska formler och strukturer i sin konst, och hon visade ett antal av sina verk i sin mobil. Jag blev helt fascinerad, för det var så många likheter med mitt album “Citypatterns”! Snacka om synkronicitet! Om jag hade träffat henne förra gången jag var här så hade vi inte alls haft så många beröringspunkter, för då hade jag ännu bara börjat snudda vid kvantfysiken. Nu hade vi över en timmes fascinerande diskussion, och förhoppningsvis följer fler. Men från mitt svenska perspektiv är det mest fascinerande att en trettio år yngre kvinna tar kontakt med mig, helt utan de åldersbarriärer som skiljer människor åt i västvärlden. Nu gjorde hon det, och vi fick ett ytterst givande möte, helt utan de “åldersfördomar” som skiljer människor åt i Sverige. Det är så befriande, i synnerhet för mig, som vägrar växa upp, Jag tror att det blev en lyckad öppning; det var knöfullt med folk, och många hängde kvar efter stängning. Jag var lycklig när jag lämnade utställningen. Lycklig och utmattad. Jag hade återigen fuckat upp en deadline, men samtidigt undkommit katastrofen. Och i måndags fick jag betalningen för den första halvan av det här uppdraget, så nu ska jag bara förbättra den version de har under utställningen som fortsätter under ett par veckor. Och när utställninen stänger, skall jag presentera en film över alla eventen som kommer att ske under utställningstiden, jag tror det är tre event till. Men för mig, som aldrig ens blir inbjuden till en anställningsintervju i Sverige, är det en fantastisk känsla att känna att jag är “accepterad och godkänd” i Nairobis konstvärld. Jag frågade förresten Gomba om jag kan söka medlemskap i konstnärskollektivet Maasai Mbili, och han försäkrade mig att jag redan är det, genom allt jag gjort tillsammans med dem. En formell ansökan är allt som behövs. Så jag antar att jag nu kan titulera mig som konstnär på allvar?! En av de två maasaierna?! Maasai Mbili! Om du gillar det jag skriver och berättar om så får du gärna bidra med en slant för att finansiera mig och mitt skrivande. Jag har ingen arbetsgivare, och det verkar inte som om såna uppskattar det jag gör, för annars skulle jag ha ett jobb, antar jag. Så jag skriver ändå, oavsett om någon gillar det eller inte. Det jag skriver om är inte journalistik i dess egentliga betydelse, utan mer reportage som utgår från mitt liv och mina iakttagelser, men som förhoppningsvis underhåller, berikar och inspirerar även dig. Varje krona är betydelsefull. Här kan man nästan säga att en tia är som en hundralapp, och en hundring är som en tusenlapp – när man lever på min nivå. Så jag föraktar inte ett bidrag på tio kronor – det är hälften av vad du får betala för en dagstidning idag, och jag hoppas att det jag skriver ger dig mer glädje. Jag tigger inte. Jag ber dig bara att bidra till mitt fortsatta skrivande, om du uppskattar det. Swisha i så fall en slant till min svenska telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sann berättarglädje, för jag skriver och fotograferar vare sig du tycker om det eller inte. Bilden som illustrerar denna berättelse är målad av Mbuthia Maina, och kostar 4300 svenska om någon är intresserad. Frakten går med mig, och den är gratis.
