I väntan på lockdown?

Hur kan man annars beskriva läget här i Kenya?
Den senaste rapporten här i Kenya visar att man funnit 142 smittade och hittills har fyra dött i Covid-19. I tidningarna ges det råd inför en eventuell “lockdown”; att folk skall bunkra mat, vatten, medicin och tvål så att de klarar sig en tid om de inte får gå ut. Vad säger man om sånt i ett land där miljoner människor lever ur hand i mun?

Här i Kibera är det som en blandning av rädsla, misstro och oro – och på samma gång går livet vidare. Jag tror att de flesta är medvetna om vilken katastrof det kan bli om viruset sprids här. Eller skall jag säga när? Det verkar ju som om det är svårt att komma undan. Annars rapporteras att läkarfacket i Kenya, som också ansluter tandläkare och apotekspersonal, föreslår att regeringen skall avsätta tre miljarder till att hyra in tusen läkare för att möta virusets framfart. Det skall bli intressant att se om de feta katterna i regeringen köper förslaget.
Den vanligaste sökningen på internet här i Kenya är fortfarande fotboll. Men sedan kommer Corona, och på tredje plats söker folk efter information om Corona i Italien, så medvetenheten ökar kan man sluta sig till. Men vad kan folk göra i ett av världens mest tättbefolkade områden där det är en ständig vattenbrist?

Monica är här och städar igen. Egentligen har jag inte längre råd med någon som städar för nu är jag pank, och inga inkomster på väg in. Jag har fortfarande inte fått betalt för mina arbeten, och nu med Corona-viruset i faggorna lär det inte hända heller. Men när hon berättar att hon inte har någon mat till småbarnen och de gråter av hunger så känner jag att jag får ta mig råd. Monica berättade också hur rädd hon är. När människor svälter så finns det inga gränser för vad de kan ta sig till, och i området där hon bor är det tufft nu. Hon vågar inte gå i områden där hon inte känner folk. Jag måste också vara betydlig mer försiktig nu. Min kamera ser värdefull ut och är stöldbegärlig, som det heter på försäkringsbolagsspråk.
Monica är heller inte den ende som frågat om hjälp. En väninna ringde mig en kväll och frågade vad hon skulle ta sig till. Hon hade fruktansvärda magsmärtor och inga smärtstillande. Hon bor i en annan del av Nairobi, det var efter utegångsförbudet trätt i kraft så det var inget jag kunde göra. Nästa dag var hon tvungen att åka till sjukhus. Men det illustrerar hur drabbande det är med utegångsförbudet – i synnerhet för fattiga människor. Det gäller att bli sjuk vid rätt tid så man hinner ta sig till en läkare.

Jag håller mig hemma rätt mycket nu. Vad jag läst och lärt om pandemin säger att den inte alls är så dödlig som man befarat – om man inte tillhör en riskgrupp. Det gör jag, så jag vill inte utsätta mig för onödiga risker. Men jag är inte isolerad; jag brukar ta en kort promenad mest varje dag och jag har besökare nästan varje dag. Richie kommer ofta, och oftast har han med sig någon vän. Han har introducerat mig för ett antal trevliga människor så här långt, och han berättar att det ofta är kvinnor som ber honom presentera dem för hans ”mzungu friend”. Det är fortfarande dubbelt med all uppmärksamhet jag får för att jag är vit; det är omvänd rasism där jag blir ”positivt” särbehandlad. Samtidigt är det ett grundläggande mänskligt behov att bli sedd; att bli bekräftad av andra människor. Fast att bara bli sedd för sin hudfärgs skull känns inte lika kul. Och rätt vad det är – om det bränner till här – kan det bli rent farligt att vara vit, eftersom folk förknippar hudfärgen med pengar och välstånd. Det finner de dock inte hos mig.
Men enligt Richie finns det knappt några kvinnor som inte skulle vara villiga att gifta sig med mig – eller någon annan mzungu. Inte för min skull, men för att gifta sig med en vit kan vara detsamma som en biljett till Europa eller USA. Det är den stora drömmen för de flesta här, säger Richie.
Konvenansäktenskap eller resonemangsparti kallade man det förr; det som egentligen är maktförhållanden.
Egentligen är det riktigt sorgligt att ett så rikt land fortfarande dras med konsekvenserna av kolonialismen, så att landets befolkning drömmer om att lämna det.
För er som vill veta mer om Kenyas moderna historia och missat min tidigare blogg om mitt möte med Madame President kan jag rekommendera den (jag struntar i Jante, jag tycker att jag fått till en bra sammanfattning så jag rekommenderar min egen text):
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/in-bed-with-kingwa/

I medierna rapporteras det om en undersökning om hur företag klarar av att ha anställda som arbetar hemifrån. Två tredjedelar av de tillfrågade företagen hade lyckats mer eller mindre, trots att få av dem hade förberett för den typen av omställning. Det finns också en stor misstänksamhet från arbetsgivarnas sida; att de anställda inte arbetar nog effektivt hemifrån. Nästan var fjärde anställd rapporterade också att de ofta blev störda av familjen när de arbetade hemifrån. Andra problem som rapporterades var att anställda inte hade datorer i hemmet, eller saknade internetuppkoppling.
Men det här är inget lokalt Kenyanskt problem. I världen post-Corona lär det bli betydligt vanligare att företag över hela världen finner strategier för att underlätta att folk arbetar hemifrån. Och det finns också pengar att spara för dem, om de slipper betala hyra för dyra centrala kontor, utan kan snika in på de anställdas hem och datorer. Samtidigt kan de anställda tjäna tid på att slippa transportera en massa ”dökött” (syftande på dem som främst arbetar med skallen, inte kroppen) fram och tillbaka genom tillvaron, utan bara loggar in på datorn på morgonen, fortfarande liggande i sängen.
Nu gäller det naturligtvis bara de priviligierade som har såna jobb. Hemtjänstpersonal exempelvis, kommer även i fortsättningen tvingas frakta sina kroppar från hem till hem. Men förhoppningsvis kommer även deras samhällsinsats att omvärderas efter Corona-eländet, så att de åtminstone får en mer värdig arbetssituation. New Public Management må för evigt bli bannlyst inom alla statliga och kommunala förvaltningar.

Här i Kibera rullar livet på. När klockan närmar sig sex börjar det bli lite högre tempo på folk som är ute, och det blir lätt köer i affärerna när folk tvingas handla innan utegångsförbudet. Vid sextiden sitter män i klasar längs Kibera Drive och studerar alla som skyndar förbi, på väg hem från jobbet. Nu kommer alla som arbetar nere i stan inom ett par timmar; och studeras av alla som inte längre har något jobb.
Och polisen, som är känd för sin brutalitet, tycks ta varje chans att spöa upp folk. I dag (söndag 5:e april) var det poliser som började spöa folk som skötte sin dagliga handel på Toi Market, den gigantiska ”loppmarknad” som är det dagliga levebrödet för tusentals mäniskor. Det var för många människor samlade, ansåg polisen, och började piska folk för att de skulle skingra sig, och spöa upp dem som inte lydde snabbt nog.

Enligt ryktet hade poliser spöat en ung muslimsk kille till döds tidigare i veckan och idag var det en begravningsmarsch för honom. Vreden bland i synnerhet muslimerna var stor. När någon i det muslimska samfundet dör en orättfärdig död börjar det koka bland dem. Och antagligen var det orsaken till att det gick som det gick. Begravningsmarschen innebär enligt den muslimska traditionen här, att den döda kroppen bärs till begravningplatsen av en skara sörjande. I det här fallet var det en ung kille som dödats varför följet bestod av många unga killar, sörjande och förbannade på samma gång. Några av de hetlevrade ansåg förmodligen att inte nog respekt visades för den döde, för när folk inte skingrade sig snabbt nog för processionen så piskade de folk för att de skulle flytta på sig. Polisen tillkallades – och det var samma poliser som misshandlat människor på Toi Market som nu kom och började spöa upp människorna i begravningsföljet istället. Det slutade med att människorna skingrades och kroppen lämnades på marken. Ingen värdig avslutning på den begravningen direkt.

Men det är ett illavarslande tecken när folk är så skadade att de tar varje tillfälle till att använda våld istället för att behandla andra människor som de själva skulle vilja bli behandlade. Och det är väldigt illavarslande när polisen vänder sig mot det folk de egentligen är satta att skydda.

Här i Kenya är det ett talessätt; ”Spare the rod and waste the child.”
”Spara på rottingen och barnet blir förstört”, ungefär. Jag har tagit den diskussionen hundratals gånger här i kenya, och förhoppningsvis har jag lyckats omvända några. Jag vet också många kenyaner som aldrig skulle piska upp sina barn. Men sorgligt många föräldrar styr familjen med våld. Våld föder våld, heter det, och det är sant vad jag kan se. Inte bara att människor slår svagare som en revansch för alla de gånger de själva blivit slagna. Men också för att varje gång någon slår en annan människa så legitimerar det våld som en acceptabel handling. Att det är ett starkt patriarkaliskt samhälle där gråt ses som en svaghet gör saken inte bättre.

Men jag hör också så många fantastiska historier. Richie tog med mig till några bakgator för att introducera mig för en ”kran” – en kille som säljer marijuana. Han säljer färdigrullade jointar för femtio shilling styck, berättade Richie. Vi gick till ett område där jag knappt varit tidigare, inne bakom några skjul stod det sex unga killar i en klunga. Jag hälsade på dem alla med den vanliga fist-bumpen, men de såg misstänksamt på mig. En mzungu i Kibera strax före utegångförbudet? Först när jag drog fram en hundrashillingsedel och förklarade att jag ville köpa två ”bangis” slappande de av. En av dem gick iväg en stund medan jag bytte några ord med de övriga. Snart kom den utsände tillbaka med två proffsigt rullade joitar. Jag tog dem och jag och Richie gick hem till mig. Väl hemma berättade Richie att den killen var en av de tungt kriminella i området för några år sedan. Han hade fått tag på en pistol och gick runt och rånade människor. Men till slut var det någon som kände igen honom och tipsade polisen. Killen greps och dömdes till två år.
När han kom ut igen var han helt förändrad. Till sina gamla vänner sade han; ni är välkomna om ni har ett rent och öppet sinne, om ni vill tala om goda saker. Jag vill bara omge mig med positiva energier. En hemlös man erbjöds sova på en soffa, men när denne kastade undan katten som låg där blev hans värd förgrymmad: ”Katten bor också här! Soffan är dess säng. Om du vill sova här får du allt dela med katten.”
Han hade i fängelse blivit en djupt troende muslim som helt tor avstånd från sitt tidigare kriminella liv. Nu är han en ensamstående far tar hand om försörjer åtta barn. Två är hans egna, tre hans förra frus, ett tillhör en av hans kompisar som sitter inne, och två andra har inga föräldrar. Han ber fem gånger om dagen – och försörjer sig genom att sälja marijuana. Jo, det finns många intressanta kontraster här.

Det är inte alla som beklagar sig över utegångsförbudet. Kvinnan som jag köper kyckling av ibland berättade att det är strålande tider för henne. Nu när männen inte kan gå på krogen och folk är hemma tidigare på kvällarna har de mer tid att laga mat och äter kyckling betydligt oftare, berättade hon. Dessutom kommer hon själv hem tidigare, och med mer pengar på fickan än annars. Så hon var inte alls missnöjd.

Richie har också kommenterat det märkliga som nu måste hända i åtskilliga familjer i Kenya; nämligen att barn och fruar får träffa sin far respektive make annat än på söndagar. Här i Kenya är det vanligt att män arbetar hela dagarna, för att på kvällen åka till sin favoritbar för att slappna av. Först framåt midnatt beger de sig hemåt – för att sedan stiga upp i svinottan för att åka till jobbet igen. Många stiger upp redan vid fyra för att slippa rusningstrafiken som börjar bli tät redan från sextiden om morgonen. Så i många familjer är nu för första gången båda föräldrarna hemma hela kvällarna. Vad det kommer att få för långsiktiga konsekvenser för samhället blir det intressant att se. I synnerhet i ett samhälle som Kenya, där det fortfarande är vanligt med arrangerade äktenskap, eller konvenansäktenskap. Annars är det en märklig känsla att gå omkring i Kibera i dessa tider. Det är sig likt, men ändå inte. Fem på morgonen hävs utegångsförbudet. Då är det ännu mörkt, men livet har redan börjat i Kibera. Utropen från moskéerna i området gör att man alltid vet när klockan är fem på morgonen. För mig brukar det ofta vara en signal att det är dags att sova några timmar.

Jag har ännu inte varit ute med min kamera vid den tiden, även om det hänt att jag avslutat en våt natt på någon nattklubb och kommit hem vid den tiden. Men det är sällan jag är uppe så tidigt, trots att det vackraste ljuset är under morgontimmen. Men jag skall ta en tidig morgonpromenad med min kamera, endera dagen.
För ett år sedan, när jag suttit och tok-redigerat dagen innan och hela natten igenom på en film som skulle vara klar för visning på Goethe Institute kommande kväll, kom Mbuthia och avbröt mig i arbetet. Han hade suttit i angränsande rum och skrivit för samma utställning, men nu kom han och sade helt kort:
”Ta på dig jackan. Vi ska ut en sväng.”
Jag var för trött i skallen för att orka protestera så jag gjorde som han sagt, låste huset och följde honom ut i gryningstimmen. När vi gick längs den nästan helt folktomma Kibera Drive började utroparna i områdets moskéer att mässa, så klockan var fem. När vi nådde fram till Bombolulu vek Mbuthia av ned mot studion men svängde in på gatan in till höger istället. Där den vägen viker nedåt i slummen finns ett par stora 2000 liters vattentankar. Precis ovanför dem, inklämt i hörnet, stod en mama och bakade ut en chapatideg på ett träbord. Vid sidan av bordet var två smala plankor lagda i vinkel som en hörnsoffa, och framför den stod en jiko – kolbrännare – med en kastrull ovanpå. Det satt redan en man där när vi kom, och han höjde ett förvånat ögonbryn när han såg en mzungu komma dit vid den tiden på morgonen. Det var antagligen första gången det hänt där. Mannen var klart berusad, så han var antagligen kommen från någon av nattklubbarna, förklarade Mbuthia när mannen raglade iväg. Vi slog oss ned och Mbuthia beställde in en varsin changaa av maman. Hon avbröt bakandet, vände sig om och tog fram en plastdunk av samma modell som man säljer motorolja i. Från den hällde hon upp två små dricksglas med changaa som hon serverade oss.
Då kom nästa kund, en man med portfölj som hälsade hjärtligt på oss alla, beställde en drink och bytte några ord med Mbuthia medan han snabbt tömde den. Snart reste han sig, bad om ursäkt och förklarade att han var på väg till jobbet. Det kan man också kalla snabbfrukost.

Vi satt sedan kvar i en dryg halvtimme och jag träffade fler morgontörstiga kiberianer på väg till jobbet. Nu under rådande utegångsförbud kan jag tänka mig att det är rusning till det och alla andra liknande ställen från fem på morgonen. Men om jag tar en sån tidig morgonpromenad vill jag dock ha med mig någon från Maasai Mbili, som känner de flesta i området – och är kända av de flesta. Då slipper jag hålla på och förklara så mycket och det minskar risken för att bli rånad. Men det får bli en annan dag. Nu är det söndag kväll och det är dags att sätta punkt.

Den här bloggen är helt fri från annonser. Det är mitt val. Jag har valt bort annonsering för att visa att jag är en fri journalist – som en motsats till influencers som försöker kränga på läsarna olika produkter. Jag vill bara ha hjälp med att hålla mig vid liv så jag kan fortsätta rapportera från ett av världens mest ökända slumområden.
Nu är det en tuff tid – jag är helt beroende av mina läsare. Jag har inga andra inkomster än vad mina läsare skickar in. Jag är förmodligen den enda svenska journalist som kommer att fortlöpande rapportera från Kenya – men jag är beroende av ert stöd. Varje tia är värdefull.

Så om ni som uppskattar mina texter har ett par spänn över; köp gärna någon av mina alla bilder och teckningar (ni finner dem bland mina fotoalbum på Facebook) Om ni är intresserade så skicka ett mail där ni anger vilket foto ni vill ha, och i vilken storlek så kan vi diskutera priset (det går efter taxeringskalendern – och bostadsadress, så nolltaxerare göre sig icke besvär.)
Du kan också sponsra mitt skrivande genom att Swisha en slant till 0723 680054.

Om jag har norska läsare som vill vara med och bidraga med en slant så går det utmärkt att skicka den till mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608. 
Jag har däremot ingen möjlighet att kolla kontot eftersom jag saknar norsk internetbank, så skicka gärna en not via messenger eller mail om ni bidragit: johan@amp.nu.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill ringa mig, eller skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).

Tack på förhand. Och ta hand om varandra – vi behöver det alla i tider som dessa.
Och vill ni läsa mer av mina berättelser så finner ni dem här:
https://www.johnbgod.sarahmarion.com/skrivklada/