Jo, nu har jag alltså flyttat in i mitt hus. Men sängen står ännu ute i väntan på att bli rejält dränkt i något gift som dödar lusägg men inte mig. Jag fick vägglöss i min förra lägenhet, och det är faktiskt värre än man kan tro. Jag förde en ständig kamp mot de djävlarna, men de kom tillbaka varje gång. Så den här gången tar jag alla försiktighetsåtgärder.
Jag har alltså sovit på en madrass på golvet de första nätterna – men det har gått bra. Däremot visade det sig att löftet om vatten 24/7 var en halvlögn. Jag har vatten i handfatet, för den ledningen kommer från en stor plasttank ovanför toaletten. Ledningen utifrån, som skall fylla på tanken, har en kran på utsidan också, som grannarna använder för att fylla sina baljor med vatten för att tvätta kläder med. Efter den kranen kommer kopplingen som leder vatten till min kökskran, men det är så lågt tryck i ledningarna att vattnet inte orkar upp till vare sig tanken eller till min kökskran när grannarna fyller sina baljor. Men det är jag som betalar för vattnet. Det är också från tanken som vattnet till duschen skall komma, men antagligen är rören igenkloggade. Så vatten dygnet runt – men bara ur en kran utom den på utsidan som grannarna använder.
Jag får nog hålla koll på elen också, så att jag inte betalar för hela grannskapet. Hos mig är det bara ett av fyra vägguttag som fungerar, så min förbrukning är hårt begränsad just nu.
Nå, jag ringde upp min hyresvärd, Samuel, som beklagande lyssnade till mina klagomål, innan han skickade dem vidare till regeringen; Margreth, hans fru. Hon ringde mig snart och frågade när jag skulle vara hemma dagen efter.
“På förmiddagen”, svarade jag. “Till tio, elva – sen måste jag uträtta lite ärenden.”
Hon svarade att hon skulle skicka någon på förmiddagen, vilket var igår.
Jag hade avtalat med Sly, den unga konstnären från M2 som också jobbade för Safaricom och som städade huset för mig innan jag flyttade in, att hon skulle kunna använda ett rum för att slutföra två arbetsprover som skall vara klara idag. Så hon kom vid halv nio igår och höll som bäst på att måla vid elvatiden, när den märkliga trupp kom, som skulle fixa problemen. Först var det Margreth, hyresvärdinnan, och hon talade med en man i ljus skjorta som i sin tur talade till en kort man som var “utföraren”. Det fick mig att osökt tänka på avregleringarna i Sverige; min dräng hade också en dräng.
Problemet ventilerades grundligt mellan de tre på det lokala språket luo utan att jag konsulterades. Då och då fick Sly översätta. Nu behöver man inte vara rörmokare för att förstå hur vattnet går – det är bara att följa ledningarna. Men så enkelt kan det inte få vara.
Istället för att sätta ett lås på kranen på utsidan och att blåsa ur eller byta ut de täppta rören till duschen så beslutades det att de skulle göra ett hål i väggen under handfatet och dra in en ny ledning till duschen.
De tre stod och konfererade länge innan den minste mannen skickades iväg för att hämta verktyg. Värdinnan och bossen stod kvar utanför och diskuterade med grannarna, medan jag återgick till mitt skrivande och Sly sitt målande. Hantverkaren kom snart tillbaka med en handfull verktyg (ingen verktygslåda – sånt är ovanligt här), ett par rör, kopplingar och sånt, och gav sig på väggen.
Under tiden satte sig Margreth och Bossen utanför i skuggan, och satt och småpratade. Knegaren var tvungen att lämna arbetet ett par gånger för att köpa nya saker – exempelvis ett nytt värmeelement till duschen. Jag har nämligen varmdusch till och med; ett dusch-huvud som värmer vattnet när det kommer. Tyvärr är de inte ovanligt med att klåpiga “elektriker” kopplar såna fel så folk blir elektrifierade i duschen. Men det är risker man så gärna tar för en skön varmdusch, eller hur?
När det väl var klart flera timmar senare så var det dags för den längre mannen, han i skjorta som suttit och pratat med Margareth hela tiden, att göra en insats. Han var “elektrikern” som skulle fixa elproblemen. Jag förklarade att jag inte tyckte att det var så snyggt att sätta en kontakt mitt på väggen, i brösthöjd, eftersom det bara finns ett uttag i varje rum. Och att placera uttaget mitt på väggen var inte så estetiskt eller praktiskt, eftersom man då gärna vill ha en grendosa på golvet. Att dra sladden längs ett hörn är ett praktiskt och betydligt snyggare alternativ.
Han kliade sig först i huvudet och nickade instämmande, innan har frågade om jag verkligen ville att han skulle dra kabeln i hörnet. Jag insåg då att det mycket väl kan ha varit han som satt dit dosan från första början. Det såg ut som om han kommit till en insikt.
Så jag satte mig vid datorn i det rum där jag förvarar mina väskor och värdeföremål. Snart hörde jag ett bökande i det andra rummet – det var den långe som utan att fråga släpade ut min bokhylla i hallen för att använda som stege. Nu fick den korte hålla bokhyllan istället, för att den inte skulle vika sig under den långe mannens tyngd. Hyllan svajade betänkligt, men den höll.
Till sist var även elen fixad, det som återstod var vattenkranen i köket; den vägrade min värdinna göra något åt, och menade att det inte är hennes fel att det är så lågt tryck i vattenledningarna. Men jag sade att jag ska ge det tre dagar för att se hur det fungerar.
Sly kontaktade två kvinnor som kom och tvättade allt det jag hade lämnat kvar här, och eftersom jag har haft besök av flera kvinnor genom åren så har det samlats plagg som jag inte har så bra koll på; en bikini, en klänning, en underklänning, några par trosor och ett par strumpbyxor. Jag misstänker att jag nu har gett upphov till en väldig massa skvaller. En mzungu drar alltid uppmärksamhet här, i synnerhet när man flyttar in någonstans. Och allt man gör pratas det om, ibland känner jag mig som en alien när jag kommer till nya områden. Här exempelvis, där jag vet att alla iakttar och skvallrar om minsta sak jag gör. Så min tvättlina gav igår upphov till åtskilliga rykten, kan jag tänka mig. För att spä på det ska jag yla mot fullmånen nästa gång det är dags – sånt fick folk att prata i Line W har jag förstått.
“The crazy mzungu”, sade folk. Det är ett epitet att leva upp till, tycker jag.
Eftersom jag numera checkat ut från Sverige och försöker livnära mig som Swish-journalist. Det vill säga att jag gör ett vanligt journalistiskt arbete, huvudsakligen inom ett specialområde, men istället för att ha arbetsgivare – en tidning eller annan mediekanal – så har jag bara mig själv. De som följer mitt flöde på Facebook vet dock att jag tillhör dem som verkligen postar många intressanta inlägg och länkar till ännu fler intressanta artiklar.
Men trots att jag behärskar skrivandet rätt väl, är väl allmänbildad och oerhört produktiv så är det ingen arbetsgivare inom mediesfären i Sverige som visat intresse för mina utförsgåvor och arbetsinsats. Jag har ändå sökt minst tre hundra jobb under det förra året, och nu känner jag att det är dags att försöka något annat.
Så vill du vara med och stödja riktigt fri journalistik från en journalist som du inte kan köpa – för jag skriver vare sig du stödjer mig eller inte – så får du gärna Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.
Tack för att du läst så här långt. Det är för dig jag skriver.
