Med anledning av att min blogg Bonus på Banken blev rätt uppskattad, så fortsätter jag sprida tips om hur vi kan sprattla emot i kommersialismens fångstgarn.
Jag bifogar därför ett helt autentiskt fall ur mitt brokiga liv som rättshaverist:
Det började med att jag befann mig i ett trångmål, och därigenom handlade oförståndigt. Jag höll på med ett arbete som fordrade att jag kopplade upp mig mot Internet. Nu var saken den att jag någon vecka tidigare hade sagt upp mitt alltför dyra surf-abonnemang hos Telenor. Men jag hade kvar mitt USB-modem från dem, så jag var lättsinnig nog att använda det utan att kolla vad det skulle kosta. Tidigare hade jag betalat 499:-/månad, och då kunde jag tanka ned obegränsat med data från nätet.
Nu hade jag sagt upp det avtalet, men eftersom det bara handlade om att skicka och ta emot post så tänkte jag att det inte kunde kosta många kronor. Vad jag inte var medveten om var att datorn var inställd på att automatiskt hämta hem uppdateringar så snart jag kopplade upp mig.
När räkningen kom en månad senare fick jag en smärre chock: Jag hade omedvetet tankat ned 374 Mb – á 15 kronor! Min vanliga samtalskostnad låg som vanligt runt tusenlappen. Men ovanpå det hade jag således surfat för drygt fem tusen kronor!
Det här är några år sedan, och priserna var betydligt högre då. Men att surfa för fem tusen är ändå lite magstarkt. I synnerhet som jag månaden innan hade tankat ned över 13 Gb och endast betalat ett fast pris om 499:-.
Fem tusen kronor är mer än min ekonomi klarar av som ”oförutsedd” utgift på en månad, så räkningen gav mig ett huvudbry. Men jag kom då ihåg hur min far, som var av den gamla stammen, brukade yla: ”Ocker!” när han ansåg någonting var för dyrt. Jag hade således det ordet i min vokabulär, och när jag i min förtvivlan försökte finna en utväg ur mitt dilemma dök minnesbilden av hans protester upp. Så jag sökte efter ocker i Rixlex, detta utmärkta verktyg för alla som vill se vilka lagrum som definierar vårt samhälles gränser.
Jag fann snart den lagtext som brukar kallas ockerlagstiftningen. Brottsbalkens nionde kapitel, § 5 lyder:
Den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.
För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.
Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Lag (1986:123).
Döm om min glädje över att finna en lagtext som, enligt min tolkning av texten, uppenbarligen skulle rädda mig ur den prekära situationen. Jag skrev således ett brev till Telenor (Se nedan) där jag förklarade att jag betalat in det jag ansåg vara skäligt – den del av fakturan som utgjordes av den vanliga telefonin. Men jag förklarade också att jag inte avsåg att betala den del av räkningen som utgjordes av mitt surfande, med hänvisning till ockerlagstiftningen. När jag betalat 499 kronor för att tanka ned 13 Gb månaden innan, kan det inte betraktas som ett skäligt pris att ca 3% av den informationsmängden skulle kosta över 1000% mer nästa månad.
Dessutom gick jag in på närmaste polisstation med fakturan i högst hugg. Det blev ett visst rabalder innan jag fick göra någon polisanmälan alls – de menade att jag hade ingått ett avtal med Telenor och att jag därför fick skylla mig själv. Men när jag hotade med att polisanmäla dem för att jag inte fick göra en polisanmälan gav de upp och tog emot min polisanmälan.
Jag gjorde en rejäl researsh också – kontaktade Konsumentverket (som var mycket intresserade eftersom de polisanmält en smslånetjänst för ocker), jurister på Handelshögskolan, Jytte Guteland i SSU (som också polisanmält ett sms-låneföretag) samt riksåklagaren. Taggad till tänderna förberedde jag mig på en rättegång som jag insåg skulle göra mig skuldsatt i resten av mitt liv om jag förlorade.
Då kom det ett brev från Telenor där de bestämt hävdade att de hade rätten på sin sida, men att de – liksom för att vara schyssta – avskrev hela det aktuella beloppet: 5544,16.
Jojo.
De är ju kända för att låta nåd gå före rätt. Not.
Nå, det blev ett happy end för mig den här gången. Men för att förhindra att det blir Happy End för Telenor och andra skurkbolag i framtiden har jag tagit på mig uppgiften att missionera om ockerlagstiftningen.
Tyvärr finns det ännu smolk i bägaren.
Åklagare vill inte ta i fallen med sms-lånen, utan hänvisar till att det måste drivas som privatmål. Men man kan inte få rättshjälp för belopp på mindre än ett halvt basbelopp, så då riskerar man sin ekonomi för resten av livet om man skulle förlora.
Och att åklagaren vägrar ta i fallen beror på, anar jag, att de är livrädda för att behöva sätta en gräns för vad som är skäligt – det är mot den fria marknadens princip. Finns det en idiot som är beredd att betala ex 1000 % i ränta så är det väl ok enligt marknadsprincipen, men inte enligt ockerlagstiftningen. Så den lag som följt oss sedan vikingatiden har således satts ur spel, eller övergått från att vara ett skydd för vanliga människor till att skydda företag istället.
Vi måste alla gemensamt bekämpa det, och det är därför jag delar med mig av mina erfarenheter.
Jag hoppas att det kan inspirera just dig som läser det här, att börja jävlas tillbaka mot dem som bara ser oss som lättlurade konsumenter.
Här följer mitt brev till Telenor:
” Göteborg den 26 juli 2007
Bäste handläggare å Telenor.
Undertecknad bestrider härmed faktura nr: 5003263XXXX, utställd på Johan Löfquist, kundnummer: XXXXXXX-01. Fakturan bestrids på följande grunder:
Av den debiterade summan, 6521:-, anser jag att följande poster är rimliga:
– abonnemang 748,75
– samtal till mobil utomlands, 2 st 67,83
– särskilda samtal, 3 st 88,00
– SMS, in och utrikes, 3 st 22,50
Summa: 927,08
Den sista fakturaposten, GPRS/3G – 372,43 MB, till en summa av totalt 5 544,16 anser jag vara oskäligt. En del av kostnaderna kan jag förvisso se att jag är skyldig att betala, eftersom jag har utnyttjat en tjänst. Men majoriteten av kostnaden är debiterad för två tillfällen när jag kopplade upp min lap-top för att kolla min mail. Under den tiden skedde en uppdatering av något program som låg och tickade på utan att jag vare sig uppmärksammade det, eller på något sätt förvarnats av Er om att det var en orimligt kostsam uppkoppling. Jag uppskattar att nästan all volym tankats ned vid dessa två tillfällen.
Jag anser att Ni begagnat Er av mitt trångmål, oförstånd och lättsinne och beroende ställning till Er, och att Ni kräver ett vederlag som står i ett uppenbart missförhållande till motprestationen.
Ni och andra operatörer går ut i marknadsföring med att man kan få obegränsad nedladdning för ca 200 kronor i månaden, eller max 9 kronor per dygn. Den vara som i det ena fallet kan fås i obegränsad mängd till en kostnad av 199:-/månad eller 9:-/dygn, kan orimligen kosta nära sextusen för ett par timmars uppkoppling.
Jag ser således Er faktura som en kriminell akt i enlighet med Brottsbalken (1962:700), 9 kap., 5 §.
Vidare anser jag att Ni inte i tillräcklig grad informerat mig om de orimliga kostnaderna för att surfa genom mitt mobilabonnemang, och att ni således bryter mot konsumenttjänstlagen alt konsumentköplagen.
Jag är dock villig att förhandla om en rimlig prissättning av den ifrågasatta fakturaposten.
Jag kommer också att, å det snaraste, betala den del av fakturan som jag anser vara skälig.
Övrigt belopp kommer jag sätta in hos Länsstyrelsen i väntan på att ärendet avgörs.
Jag ber Er också notera att jag i fortsättningen kommer att debitera 1200:-/timme (minimidebitering 2 timmar) för all vidare korrespondens i ärendet, om Ni inte vill förhandla om priset.
Hälsningar
Johan B. Löfquist
“Ett litet tillägg:
Tack för alla uppmuntrande kommentarer.
Sprid gärna den här sidan; jag vill att folk känner till den här lagen och börjar protestera mot ett i grunden sjukt system, där vi degraderats från medborgare till konsumenter. Jag vill också visa att man inte behöver vara rädd för att ringa runt och tala med människor. Ljug och säg att ni är frilansjournalister och håller på att skirva en story – då pratar de flesta. Man kan vara ärlig också och säga att man bara är en nyfiken medborgare som har rätt att veta – men jag är inte säker på att ärlighet varar längst i det här fallet.
Med lite fräckhet kommer man långt.
Om man säger att man är journalist kommer man högre upp i hiarkierna, anar jag. Det är heller ingen skyddad titel, så man begår inget brott. Det är mer än vad man kan säga om alla dem som försöker undanhålla oss gräsrötter fakta om hur vårt land styrs.
Jag kan också tillägga att den lärare på Handelshögskolan i Göteborg, som sades vara den mest kunnige på området, Kristina Rammberg, är övertygad om att om ett sådant fall skulle drivas ända upp till HD så skulle domstolen komma fram till att lånet skulle förklaras ogiltigt, eller åtminstone räntan.
Så om nu staten anser att sms-lånen, som fört omkring 50 000 människor – främst unga – till Kronofogden, är ett så stort problem som man låtit göra gällande, varför har man då inte sett till att driva ett rättsfall? Nej, istället har åklagaren beslutat att lägga ned ärendet för att man bedömt att gärningen ej är ett brott, enligt en av de poliser jag talat med. Jag har också talat med personer på åklagarämbetet, och SSU-ordföranden Jytte Guteland sa att hon bara kunde beklaga att ärendet lagts ned: “Det är många unga som hamnar i skuldfälla, och sedan får en mycket lång uppförsbacke för att komma på fötter igen.”
Men ockerföretagen finns kvar, även om skärpt till lagen en smula.Vad det handlar om egentligen, tror jag, är helt enkelt att man inte vågar försöka definiera vad “som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.” Det går nämligen stick i stäv med vad “marknaden” vill. På den fria marknaden finns inget oskäligt pris, där handlar det om att lura av sina medmänniskor så mycket pengar som möjligt. Kan man få någon att betala så är det skäligt, enligt marknadstänket.
Men enligt den uråldriga ockerlagen, som bygger på någon form av sund handelstradition där två i förhandlingen jämbördiga parter möts för att komma överens, så finns det en gräns för hur mycket man får ta betalt för en produkt eller tjänst. En förvisso diskuterbar, men ändå moralisk, etisk gräns för vad som kan accepteras.Den gränsen har satts ur spel, anser jag.
Och som värdemätare på vilket samhälle vi skapat tycker jag att det är rätt tragiskt. Människan kommer inte i första hand, företagens – marknadens – väl och ve kommer alltid först.
Jag hoppas att jag får uppleva en bättre värld än så innan min tid är ute.