I går var det Valentine’s Day; något som firas även här i Kenya. Winnie och Doris, två unga kvinnor som bor i området, frågade om de kunde komma och besöka mig. Det är inte alls ovanligt att folk tittar in; jag har gäster mer eller mindre varje dag. Mitt vanliga liv i Sverige är rena eremitlivet förhållande till det här.
Winnie och Doris bor i området, är båda en bit över tjugo år och de går på en hotell och restaurangskola – fast olika linjer. Doris läser Hotel Management och Winnie utbildar sig till kock och bartender. De gillar att komma och “hänga” hos mig, småprata, lyssna på mitt orerande och bara vara. Fast de vet också att jag tar bra porträttbilder på dem, så det är en antagligen en bidragande orsak till att de kommer. Så kom Richie och Abu också, och det blev att vi blev sittande hela eftermiddagen och samtalade. Richie är boxningstränare som tränar rika barn och vuxna i Karen, men han bor i Kibera – i samma länga som jag, så vi är nästan grannar. Det var han som fixade mig den här lägenheten. Abu är en Uber-chaufför som känner igen mig sedan länge – men jag kunde först inte placera honom. Men det visade sig att han är en gammal vän till mina vänner och kollegor Ander och Unnur, som också bott här i Kibera i femton år eller nåt. (Abu hälsar till er!)
Richie gick och köpte en flaska vodka och en läsk som vi alla delade på medan jag väntade på mitt viktiga telefonsamtal från SVT, där de skulle svara på alla mina frågor som jag ställt till dem. De skulle ha ringt både torsdag och fredag och jag satt beredd med min telefon hela tiden. Det var ingen som ringde …
Mina gäster blev kvar till sju, innan de fortsatte till studion. Jag lovade komma efter, men det tog en stund eftersom jag insåg att jag glömt äta på hela dagen. Dessutom hade jag tagit några fina porträtt som jag ville kolla närmare på, och när jag väl sitter vid redigeringen försvinner tiden. Först vid halv tio gav jag mig till studion, men då hade Richie gått vidare någonstans. Det var stilla i studion, så jag fortsatte till Esther’s. Där satt några stammisar som jag aldrig minns vad de heter, men som jag haft många och långa samtal med. Inte sällan kommer samtalen att handla om religion, och jag brukar retas med de kristna. Exempelvis kan jag fråga om de tror att de skulle ha varit kristna om de fötts i Indien istället. Det är det nästan ingen som tror, men steget därifrån till att våga ifrågasätta Bibeln är långt. Det roliga är att jag möts av idel respekt, trots att jag kan vara rätt tuff i diskussionerna. En av mina vänner, en jovialisk man med ett femkronas-glapp mellan framtänderna, blir nästan pinsam när han börjar tjata; ”John, you’re a great man! You’re so wise.” Sånt kanske jag i Jantes namn inte borde nämna, men jag finner det smickrande att jag har ett sånt rykte. Jag har lovat min vän att följa med till den skola i Westlands där han arbetar, för att leka med barnen en dag. Han ville att jag skulle komma och undervisa dem en dag, men jag sade att jag bara skulle komma ifall barnen fick leka med mig hela dagen. Det är nämligen genom lek de lär sig mest, förklarade jag. Det var inga problem, jag fick styra upp dagen som jag vill. Han lovade att han skulle försöka fixa det nästa vecka, eller veckan därpå.
När jag bestämde mig för att bryta upp – eller rättare sagt när Esther bestämde sig för att stänga vid elva, var jag en aning berusad och uppe i varv efter kvällens heta diskussioner. Min glestandade vän och en kille till som jag diskuterat med under kvällen, frågade om de fick bjuda på en öl, och det tackade jag inte nej till. Så vi gick till en av nattklubbarna längs Kibera Drive där musiken pumpade ut genom de öppna fönstren. Det var hyfsat med gäster – men det gick antagligen tjugo killar på varje tjej. I baren låg en stor hög röda rosor – Valentine’s Day. Jag undrade i mitt stilla sinne om de någonsin skulle få rosorna sålda – om killarna skulle köpa dem till varandra?
Medelåldern gissar jag låg på mellan 25 – 30 år, så jag var definitivt i det övre åldersspannet. Men här tänker jag aldrig på sånt. Vi satte oss ned med våra öl och innan vi avslutat den var det plötsligt fullt av unga vackra kvinnor också. Tydligen har de sena vanor här också, för först närmare midnatt började kvinnorna komma. Dessutom var det säkert femton personer som kom fram till mig och hälsade, berättade att vi var vänner på Facebook och att de sett mina bilder. Jag börjar inse att jag är något av en lokal-kändis här. Alla känner apan, men apan känner ingen, ungefär. Men det är klart att jag som den enda vita väcker en del uppmärksamhet på ett sånt ställe, i synnerhet som jag är rätt lång och sticker upp ovanför alla andra huvuden.
En ung vacker kvinna kom och drog upp mig från stolen och bjöd upp till en dans, varunder hon försökte pressa alla upptänkliga kroppsdelar mot mig i något som måste betecknas som en parningsdans. Jag gör mig inga illusioner – det är bara min hudfärg och föreställningen om att alla vita är rika som lockar, så något självbedrägeri ägnar jag mig inte åt. Men visst är det kul att bli uppvaktad och att dansa …
Vid ettiden på natten drog jag mig hemåt. Ensam, men lycklig. Det är en speciell känsla att gå i Kibera om natten. Det är som en annan värld när denna annars så folkrika plats plötsligt ligger helt öde. Att det fortfarande inte är helt säkert, ger promenaden en extra krydda; Precis som i nationalparken i Rongai, där jag vet att det finns lejon i området när jag går genom natten, finns det också vilda djur i Kibera. Vi är alla primater.
I torsdags kom Elly på besök. Vi har inte setts sedan innan jul, men det är alltid lika roligt att träffa honom. Vi blev sittande och talade om hans företag, hur jag skulle kunna hjälpa honom lansera sina produkter. Jag kom upp med ett par idéer och han blev eld och lågor, och vill att jag skall hjälpa honom producera några ”reklamfilmer” – fast efter ett annat koncept som jag kom på medan vi pratade. Ibland är det så; idéerna bara poppar upp, men jag låtsas som om det är något jag funderat över länge. Vart dessa idéer kommer från vet jag inte – de bara kommer medan jag pratar. Men visst handlar det om kreativitet och fantasi – att man har ett stort ordförråd och en stor associationsförmåga. Så Elly var entusiastisk, lovade fundera över mina idéer och återkomma. Vi får väl se hur det går. Framåt eftermiddagen kom Richie och Winnie, och sedan kom Joe också (vars hus renoverades förra helgen) och tillsammans gick vi till Esther’s för en drink. Det blev både en och två drinkar, och livliga samtal. Ronics, som också är filmare och fotograf, frågade om jag ville komma med på en inspelning av en musikvideo samma natt. Jag tackade ja, det lät spännande, men i samma ögonblick ringde Joe och frågade vilken tid han skulle komma. Då mindes jag att jag bjudit honom och Inès, fransyskan, på middag – och jag hade inte förberett någonting! Jag sade att åtta skulle maten vara klar.
Jag bjöd över Richie och Winnie också, lämnade Esther’s och skyndade mig till bankomaten där jag kunde ta ut fem tusen shilling, tack vare några av mina trogna läsare (all heder till Er!). Jag köpte en halv kyckling, alla grönsaker jag behövde och skyndade mig hem. Jag marinerade kycklingen, skar upp grönsakerna och förberedda matlagningen innan jag sträckte ut mig på sängen ett ögonblick. Trodde jag. Jag vaknade av att telefonen ringde och jag var helt groggy. Jag visste inte om det var morgon eller kväll, och svarade sömndrucket. Det var Joe. Klockan var tio över åtta och han ringde och berättade att de var lite sena. Då insåg jag plötsligt att jag skulle ha haft maten klar för tio minuter sedan – och jag hade inte börjat ens! Jag försäkrade Joe om att det var lugnt, att jag fortfarande höll på i köket. I satte igång att fixa käk i rekordfart, och snart puttrade min kycklinggryta för fullt, och en kastrull med ris puttrade ikapp med den. Och tack och lov för African time. Richie kom vid halv tio, en och en halv timme efter utsatt tid. Och Joe kom ett par minuter senare, utan Inès. Hon hade blivit försenad, för hon var hos några andra vänner i Kibera.
Precis när Richie och Joe kommit började det ösregna; ett riktigt skyfall. Det är mitten på februari och short rains har ännu inte upphört. Joe bekräftade det ovanliga med vädret; det har aldrig varit så här tidigare, menade han. Så nog är det klimatförändringar på gång. Vad det kommer att innebära återstår att se, men det är klart att det påverkar bönderna i Kenya, när de inte alls vet när nederbörden skall komma.
Richie berättade att han mött en av mina grannar. Hon går på universitetet och var väldigt nyfiken på mig. “Den där mzungun – är han gay? “, hade hon frågat Richie. Orsaken var att hon hejat på mig fem gånger – och jag hade visst bara svarat en gång. Jag som försöker heja på alla i området som jag ser närmast dagligen, men henne har jag tydligen missat. Jag vet inte ens vem det är. Men jag börjar bli van vid att vara känd av för mig okända.
Förra veckan fick jag en förfrågan via Facebook där en Kenneth ville ha mitt telefonnummer, så jag skickade det. Han ringde upp, ursäktade sig ifall han störde och berättade att han följt mig via Facebook under ett par år. Det händer alltjämt att jag får förfrågningar om jag kan vara med och sponsra något barn, och jag svarar alltid att jag inte ens kan sponsra mig själv. Men denne Kenneth ville inte ha pengar, förklarade han snabbt. Däremot hade han sett hur jag arbetar med min kamera, och att jag även filmar och redigerar videos. Han undrade om jag ville hjälpa honom att filma en intervju med en ung föräldralös flicka i Lindi, den del som anses vara det farligaste området i Kibera. Och visst, att använda mina kunskaper för såna ändamål har ingenting emot. Vi bestämde att vi skulle ses på tisdagen, då han skulle ta mig med till flickan och hennes moster.
Men när jag arbetar gratis för välgörande ändamål, så måste jag se till att det är en seriös organisation. Så jag kollade förstås upp den NGO som han hänvisat till, Dream Again Foundation. Jag fann att såväl namn som hemsida verkade precis så amatörmässig som man kan förvänta sig av en seriös organisation här. För mig berättar sidan att det är en amatör som låtit göra den; de har inte lagt stora resurser av de insamlade medlen på en snygg hemsida. Att Kenneth även hänvisade till Maasai Mbili, och att han känner dem väl, stärkte också mitt förtroende för honom.
Så på tisdag morgon ringde han och berättade att han var i Ayany för att plocka upp mig med sin bil. Han körde oss till Lindi, parkerade och där väntade flickan vi skulle filma. Hon tog oss med rakt ned i det värsta området. Där luktar det sötsurt av sopor i hela området och det är betydligt mer skitigt än runt Bombolulu. För bara ett par år sedan hade det varit farligt att gå i det här området även på dagtid, förklarade Kenneth, men han har hjälpt till så mycket i området så han är välkänd nu. Då hade jag varit om inte rädd, så åtminstone orolig. Nu har jag lärt mig hur avväpnande det är att med ett leende hälsa på folk på swahili och gå med självsäkra steg. Då förstår de direkt att man är van vid miljön.
Längst nere vid bäcken med skitvatten bodde flickan med sin moster i ett pyttelitet rum. En våningssäng upptog en fjärdedel av ytan. Där var också en sliten fåtölj som jag erbjöds att slå mig ned i, ett litet bord framför den. Bakom fåtöljen var det plastkorgar staplade, fyllda med kläder. I hörnet bakom dörren stod ett bord som var överbelamrat med husgeråd och plastkärl av olika slag, och under det ett par gula vattendunkar. En naken glödlampa som hängde från taket var den enda belysningen, så det var nästan för mörkt för att ta några bilder.
Vilma heter flickan. Hon växte upp med en ensamstående mor som dog för tre år sedan, när Vilma var tretton år. Sedan dess har hon bott i Lindi, hos sin moster. Trots svåra omständigheter, för att uttrycka det milt, har det gått bra för henne i skolan fram tills nu. De har inte haft möjlighet att betala skolavgifter och liknande, så Vilma har inte kunnat gå tillbaka till skolan efter nyår. De plockade fram räkningar från skolan och visade att det var ett underskott på drygt 13 000 Kenyashilling, eller knappt 1300 svenska kronor. Men det är skulden – hon behöver någon som kan hjälpa henne framåt också. Så nu ville Kenneth att jag skulle spela in en kort intervju som han kan använda för att försöka finna någon som kan sponsra Vilma tills hon slutat skolan. Vi var tvungna att gå ut i gränden utanför, och det blev snart en smärre folksamling runt oss. När jag väl fått hyfsat tyst omkring oss, instruerat Kenneth hur han skulle hålla mikrofonen så började jag filma. Det visade sig att Vilma var verbal och vältalig, och talade bra engelska, så jag förstår att det är en ambitiös flicka. Jag passade på att ta bilder på folk omkring mig och det var ingen som invände. Tvärt om var det en man som på skoj tog Vilmas röda slips och flinade upp sig. När vi var klara så gick jag med kameran och tog några bilder längs stigen, och det var ingen som invände. Det är annars ovanligt.
När vi kom till bilen passade jag på att ta några bilder på killarna som spelade ”Ludo” – eller Fia med knuff, som vi kallade det. En kille som presenterade sig som Fredrick hade en mjölkbar där vi parkerat, och han poserade villigt. Så nu har jag nya vänner i Lindi också. När jag senare berättade för Gomba var jag varit, kommenterade han: ”Man, you been to more places in Kibera than me!”
Nå, nu är det lördag eftermiddag, och jag ska redigera intervjun med Vilma. Jag ska se om jag får lägga upp den här på min blogg, när jag är klar.
Jag förstod på Kenneth att de i första hand söker lokala sponsorer, men om det är någon som vill bidra till hans organisation så är det säkert inga problem. Jag kan förmedla kontakten till honom och hans organisation, men jag vill inte förmedla några pengar.
Det går däremot utmärkt att sända pengar via World Remit, direkt till såväl Kennets organisation som till mig. Om det är så att någon vill stödja fri journalistik, sann berättarglädje och en fattig dokumentärfotograf så är mitt Swishnummer: 0723 68 00 54.
Mitt Kenyanska nummer är +254 740 727 074, om någon vill skicka pengar via World Remit till mitt M-Pesa-konto (den kenyanska varianten av Swish).
Naturligtvis går det också att köpa mina fotografier och teckningar, skicka ett p.m. om ni är intresserade.
Om jag har norska läsare som vill vara med och bidraga med en slant så går det utmärkt att skicka den till mitt norska konto; Sparebank 1, Kontonummer: 9001.14.07608.
Tack till alla er som hjälper till att hålla mig och min blogg vid liv!
