1.
November.
Det är ännu bara november, men överallt på stan är det julpyntat redan, och julhandeln förväntas öka ännu ett år. Ekonomiska kriser är relativt, och nu har den senaste redan glömts, tycks det. Hushållen lånar återigen upp så att försiktiga ekonomer börjar varna för en ny lånebubbla.
65 miljarder: Det är den summa som vi förväntas lägga på julklappar i år. Eller drygt 6500 per person som bor i landet. Med tanke på hur många det blivit som är arbetslösa, sjukskriva och som går på socialbidrag – för vilka dessa 6500 i julklappsinköp är en ren utopi – blir det rejält med klappar för alla de barn som har välbeställda föräldrar. Det kan vara på sin plats att påpeka att våra barn redan nu har dubbelt så mycket leksaker som barnen på 90-talet hade.
Har man vistats en tid i ett slumområde i något av världens mindre lyckligt lottade länder, är det inte lika lätt att se en sådan köpfest med blida ögon. I synnerhet som en majoritet av de produkter vi konsumerar bygger på utnyttjande av arbetskraft i fattiga länder; ett gigantiskt överuttag av naturresurser, samt förödande föroreningar av vår gemensamma natur.
Antagligen är det få personer i vårt land som inte känner till att sånt förekommer, men majoriteten anar antagligen vare sig omfattningen av det, eller de kort- respektive långsiktiga konsekvenserna, för då skulle det krävas ren ondska att fortsätta konsumera som vanligt.
På något sätt blir därför julen som en jättelik symbol för människors strutsmentalitet: ”Det är ju så fint med julen, barnen blir så glada, och visst är det hemskt med alla som far illa i u-länderna men det är ju så långt borta och dessutom så kan ju inte lilla jag göra något… Men vi spelar faktiskt på Postkodlotteriet, och brukar skänka en slant till Greenpeace …”
Jordbävningar, översvämningar och andra naturkatastrofer – sånt som händer andra, där borta, på behörigt avstånd – är påminnelser som får oss att köpa ett avlatsbrev genom att skänka en slant och döva vårt gnagande samvete. Tsunamin kom bara för nära, blev en verklighet för oss också, en verklighet som annars bara drabbar där borta.
Låter jag cynisk?
Det är jag inte, men kanske lite krass. Och jag känner andra genom mig själv; de fel och brister jag pekar ut hos andra känner jag väl igen hos mig själv, så därför kan jag kosta på mig att vara hård i mina omdömen – udden är ständigt riktad mot mig själv också.
2.
December.
Jag har inte alltid varit julhatare.
Det var en gång när jag också med förväntan såg fram mot julen, när jag som liten knatte med tindrande ögon gick från fönster till fönster på julskyltningen, som alltid inföll den första advent och kallades Skyltsöndagen.
Skyltsöndagen. Jag tyckte som barn att det lät sakralt; som något kyrkligt likt Palmsöndagen eller Bönsöndagen. Det var inte så långsökt som det kanske kan förefalla yngre läsare, då julen på den tiden var en kristen högtid. Den föregicks av fyra adventssöndagar, och i min familj var det självklart att minst en skulle genomlidas vid ett besök i kyrkan. Och i åtminstone en handfull skyltfönster stod det en julkrubba uppställd. (Jag vill minnas att den lokale järnhandlaren ett år hade tillverkat en julkrubba i naturlig storlek av de saker han saluförde, med sopar, skyfflar och andra varor strategiskt placerat i scenografin. Men det kan också vara ett utslag av det dåliga minne jag tidigare beskrivit: Pö om pö bleknar minnesbilderna. ) Det var således ganska logiskt att tro att också skyltsöndagen var en religiös högtid. Hur rätt jag hade, på sätt och vis, skulle jag dock inte förstå förrän många år senare, när det blivit uppenbart att Mammon blivit vår nya Gud.
Advent var något jag som barn såg fram emot. Dels blev det så mysig stämning när vi i familjen tände ljus till frukosten och kvällsfikat, och dels var det en så praktisk nedräkning mot årets höjdpunkt: Julafton.
I skolan satte fröken fram julkrubban fredagen före första advent, tände ljus och läste valda delar ur bibeln. Så fick vi fick sjunga julsånger och psalmer ackompanjerade av tramporgeln som stod på podiet, bredvid katedern.
På den tiden julen var jul. |
Kristendomskunskapen i skolan var för övrigt en ren propagandakampanj för kyrkan och något ifrågasättande av auktoriteter ingick inte i utbildningen på den tiden. Sekulariseringen hade förvisso börjat få grepp om Sverige, men mer som en välfärdseffekt – att folk söker sig till högre makter i svåra tider när de behöver hjälp, inte när allt är som det ska – än som ett aktivt ifrågasättande av det kristna samhället. Min fröken de första två åren var en äldre kvinna som jag av någon orsak kommer att tänka på när jag ser damen i barnprogrammet Babar et de la vieille dame, eller kanske lite som Fru Prussiluskan i Pippi Långstrump – fast mycket snällare och lite längre. Men det där sista kan ju bero på att jag var kortare då, och med mina nära två meter är totalt sett inte många år i mitt liv som jag har tvingats se upp till folk, rent bokstavligt.
Min fröken hade ett milt och vänligt ansikte, om är rätt fårat, som också var en avspegling av hennes sinnelag. Men hennes namn, som jag så många gånger som barn uttalat, är nu förpassat till glömskans arkiv. Jag har inte många minnen från dessa två första skolår egentligen, men fröken var snäll och så gjorde hon smör en gång, av riktig bonnagrädde som hon vispade för hand i en evighet innan hon kunde bjuda på Mariekex med det hemgjorda smöret på. De är fortfarande en favorit – även om jag inte gör smör så ofta.
Jag kommer också ihåg att varje skoldag inleddes med att fröken trampade igång en psalm på tramporgeln, och vi fick sjunga som en godmorgonhälsning. Om man bortser från musikvalet på den tiden kan jag inte låta bli att tänka att det var en fin start på dagen, som borde införas på alla skolor och arbetsplatser: En gemensam morgonsång, för att påminna oss om att vi faktiskt hör ihop och ska arbeta för en bättre värld för våra barn och barnbarn. Men sånt är ju flumpedagogik, anar jag att Björklund skulle säga.
Nå, kristendomens påverkan på samhället var vid den här tiden fortfarande stor, och att vi alls fick läsa om andra religioner var antagligen mest för att vi skulle få veta hur konstigt ”de andra” betedde sig. För oss barn var det givetvis rätt svårt att värja sig. Ett år gick jag till och med i söndagsskola, anmäld av välmenande men okritiska föräldrar. Antagligen var jag alltför ogudaktig, för det enda resultatet av all kristen propaganda blev att jag – tio år senare – började läsa om alla andra religioner istället.
Men det är en annan historia.
När skyltsöndagen äntligen infann sig var den efterlängtad. Alla skyltfönstren i hela samhället hade förvandlats över en natt; från vardag till en kittlande påminnelse om vad julaftonen skulle kunna komma att medföra. (Egentligen var det över en eftermiddag och en natt, för på den tiden stängde affärerna klockan ett på lördag, och då gällde det att man hade det man behövde för helgen.)
Järpen hade på den tiden en bygata där i huvudsak alla butiker fanns, likt en stad i någon av alla de amerikanska westernfilmer som visades i den statskontrollerade televisionens enda svart-vita kanal. Fast Järpen var inte lika dramatisk förstås, även om vi några år senare som mopedburen ungdom kom att hävda att Järpen låg väster om lagen. (Snutarna från Östersund som emellanåt kom och såg sig om i provinsen var betydligt mer fruktade än Järpens motsvarighet till Kling & Klang – Aspholm och Hallebratt.)
Järpens alla butiksinnehavare tog julskyltningen på fullaste allvar, och lördagen innan var det gardiner och målarpapp för alla fönster, och det var stort hemlighetsmakeri kring hur skyltningen skulle se ut. Skyltsöndagen var årets höjdpunkt för alla landets dekoratörer, men jag betvivlar att det fanns några utbildade sådana i Järpen. Istället var det personalen, eller chefen själv, som efter bästa förmåga och fantasi komponerade något som de trodde skulle framkalla ahhh:n och ohhh:n hos betraktarna.
Vad jag då inte visste, var att Skyltsöndagen var en tämligen färsk tradition. Den första julskyltningen i Sverige skedde i Stockholm 1953, men eftersom det var en så brilliant, säljande idé blev det genast succé, och kopierades och spreds med en för den tiden imponerande snabbhet. Man ska komma ihåg att det här var på den tiden människor fortfarande skrev brev för hand, stoppade dem i kuvert som förseglades, försågs med en mottagaradress, frankerades och lades på brevlådan. Tänk så många moment för att skicka ett mail! Och trots allt arbete kunde det ta dagar innan brevet nådde sin mottagare.
(Men det kanske märkligaste av allt är att på den tiden kunde avsändaren vara förvissad om att ingen i transportledet fram till adressaten någonsin skulle komma på tanken att öppna brevet och ta del av dess innehåll: Tänka sig – en tid när staten inte skyllde på terrorister och pedofiler för att få en orsak att spionera på folket!)
Eftersom jag är en sann Löfquistare har jag faktiskt inte en aning om när julskyltningen började. Det var antagligen en officiell öppning, med blåsorkester och kommunfullmäktiges ordförande som höll tal eller möjligen någon präst som fick påminna oss om julens egentliga syfte och mening; att vi borde ägna de svältande barnen i Biafra en tanke, och stoppa en peng i Lutherhjälpens sparbössa i papp som stod på köksbordet i snart sagt vart och vartannat hem, med bilder på bruna barn med uppsvällda magar och flugor parkerade i hela ansiktet – bilder som gav oss barn dåligt samvete på något märkligt sätt när vi åt frukost. Men all sådan eventuell underhållning missade jag, för Löfquistarna är kända, med enstaka undantag – genetiska ”mishaps” eller mutationer? – för att ligga i osynk med allt vad mätbar tid heter.
Mina minnesbilder av Skyltsöndagen är att det var mörkt och kallt, oftast rätt höga snödrivor så tidigt på vintern, och ofta stjärnklart. Hela byn pulserade av ”good vibrations”, människor var uppklädda, rosenkindade och glada, stannade mest varannan meter för att byta några kommentarer med vänner och bekanta. Utanför alla butiker och skyltfönster brann det marschaller, och andedräkterna stod som ljusa plymer ut från folks munnar.
Så där gick vi, hela familjen, genom hela byn och tittade i fönster efter fönster, hejade på vänner, pratade om julklappar och önskelistor. Vi barn kunde ibland hinna med ett smärre snöbollskrig med klasskamrater och andra, medan våra föräldrar kallpratade i kylan.
Naturligtvis var hemvärnet med – det var en av årets stora manövrar, och ett gyllene tillfälle få visa upp sig och att rekrytera nya medlemmar. De hade smällt upp ett stort militärtält, tänt upp i kaminen och serverade korv och glögg – alkoholfri till barnen och starkglögg till de vuxna. Det var inte heller ovanligt att man också kunde få en sup ljumsktempererad Renat eller Explorer ur någon medhavd fickplunta, men det var förbehållet de vuxna. Naturligtvis var det Lottakåren som stod för trakteringen, medan männen förevisade vapen, bandvagnar och annat. Och bjöd på en sup.
Jag hoppas nu att ni kan föreställa er det här doftriket som man möttes av när man från det snökalla vintermörkret steg in i ett varmt, vedeldat tält. Först är det militärlukt från tältet; den tunga, bruna, lätt mögliga doften av välanvända maskeringsnät och kraftigt rökimpregnerad tältduk; kåddoft från det täta lagret av nybrutet granris på den snötäckta marken; den inbjudande doften av björkved och näver; de varma dunsterna från serveringen – kaffe, glögg, saft; icke att förglömma de långa, bleka, kokta varmkorvarna, nedkladdade med senap och ketchup och serverade au naturell i ett glättigt smörpapper. Och med alla andra dofter blandade sig då och då små moln av alkohol, utskickade med andedräktsplymer från munnarna på rödkindade herrar, och en och annan dam som huttat i smyg – men då med en lite sötare, mildare dunst.
Nog ger doftminnet de starkaste minnesbilderna. Långt efter det att de riktiga bilderna bleknat bort och ersatts av idylliserade skenbilder, sitter dofterna ännu kvar i näsan och kolorerar minnena.
3.
Eftertanke.
Mina så starka julminnen hänger starkt ihop med alla dofterna, och så fungerar vi nog alla. Doftminnet ger de starkaste bilderna.
Jag tänker på dagens barn, och sörjer den doftskatt de går miste om i halvfabrikatens tidevarv.
Alla veckorna före jul som förr var fyllda av vardagsbestyr inför julen som alla doftade på olika sätt. Visst är det bekvämt och ”sparar” mycket tid att köpa halvfabrikat och färdiglagat. Men den tid vi sparar måste betalas med arbete, så i slutändan är den köpta inlagda sillen, den färdiglagade Janssons frestelsen och alla de andra färdigrätterna vi ställer fram på julbordet en ren förlust – framför allt ur ett doftperspektiv. På samma sätt förhåller det sig med bullarna, kakorna och brödet; med köttbullarna och julkorven, med skinkan, revbensspjällen – ja, kort sagt allt vi äter till jul. Vi offrar en värld av dofter när vi i vår ambition att spara tid och förenkla julstöket.
Om man nu vill ge sina barn en riktigt minnesvärd jul, så tror jag att det enklaste sättet är att bjuda dem på en helt fantastisk doftvärld genom att laga all maten själv, med riktiga råvaror. Och helst ekologiskt, förstås. Samtidigt kan man lära sina barn hur man lagar mat från grunden, och därigenom visa dem hur gott det egentligen ska smaka. Och att lära dem att man ska laga mat med kärlek – det är alltid den bästa kryddan.
Kan man ge sina barn en bättre julklapp?
Nå, nu ska jag återigen erkänna att jag själv inte varit den bästa på det här. Det har tagit mig mycket filosoferande och egna erfarenheter att komma fram till dessa självklarheter. Och kanske är gör jag mig bara skyldig till ett fåfängt romantiserande – minnet är ett dåligt sanningsvittne.
Det skulle vara kul att höra om någon i min generation känner igen sig, eller är det bara mina minnesier (en blandning av minnen och fantasier)?
Storsola och Templet av Sture Kjellström (foto från julkort) |