Skärtorsdag. Någon gång under natten gick strömmen i hela området. Som vanligt gjorde den det just när jag börjat ladda dator och telefon, så de är båda nästan urladdade. Och strömmen verkar förbli borta. Samtidigt har jag städhjälp här idag, så jag kan inte lämna huset. Monica, den kvinna som städade för mig i min förra lägenhet, kom på besök igår – givetvis för att höra om jag har något jobb för henne. Hon är, gissar jag, i fyrtioårs-åldern och har med sig sin äldsta dotter som skall hjälpa henne. Den yngre dottern var bara fjorton år när hon födde en dotter förra gången jag var här, och har således missat stora delar av sin utbildning. Så framtiden ser lite dyster ut för flickstackarn; att växa upp i ett slumområde med försörjningsplikt för ett litet barn när man själv inte är mer än ett barn, och man har en mor som är arbetslös och hankar sig fram med tillfälliga jobb – nej det är inga goda framtidsutsikter direkt. Och så är det för många unga flickor i Kibera. Som medmänniska är det svårt att värja sig för alla öden man stöter på här. Nu kom Monica med sin tredje dotter, en ung kvinna i övre tonåren som jag inte träffat förr, och de har tillbringat fyra timmar här hittills. De gör ett mycket bra jobb, även om det går långsamt. Annars är det en för mig mycket ovan och obehaglig roll att vara arbetsgivare. Jag skulle ju vilja betala dem så mycket mer, och jag tycker fortfarande att det är skämmigt att ha folk som ”jobbar” medan jag ”bara skriver”. Jag är ovan vid dels att ge folk order – berätta vad jag vill att de skall göra, och dels ovan att se mitt eget skrivande som ett arbete. Skriva måste jag ju göra ändå, för att hålla ordning på mina tankar. Dessutom vore det lite egoistiskt att behålla alla goda tankar för sig sjlv, eller hur? Men jag har en vän här i Nairobi som har ännu svårare för det där med att ge order; Tim, en engelsman med en överklassbakgrund som han aldrig trivts med, men som givit honom vanor och privilegier. I själ och hjärta tar han avstånd från allt vad brittisk imperialism betyder, och hans hjärta är med det folk han aldrig tillhört. Det gör att han inte kan med att ge order alls, tror jag. Han har anställt en hushållerska som kommer och sköter disk och städning, och en medhjälpare som kan ta hand om både det ena och det andra. Men huset som han hyrde höll på att förfalla eftersom han inte hade ”hjärta” att ge några order om vad som måste ses till eller åtgärdas. Eller så är han så ohändig att han inte ser sånt? Tim är i alla fall en fin människa med hjärtat på det rätta stället, och hur vi träffades är bara det värt ett kapitel i min bok.Igår träffade jag Dallas när jag kom till studion. Studion är naturligtvis Maasai Mbilis studio, och den är samlingspunkt för alla möjliga människor. Och Dallas är en journalist som har en radioshow mellan tio och midnatt varje kväll på Radio Pamoja, den lokala radiostationen i Kibera. Dallas berättade att han egentligen kommer från en rik familj, men att han valt att jobba som journalist i Kibera. Han arbetar med “public journalism” – även om han inte visste att det kallas så. När politikerna kommer till Kibera för att göra reklam för sig själva, berättade Dallas, så är han aldrig där. Istället går han ut bland vanligt folk och frågar dem vad de tycker är viktiga frågor. Sedan tar han upp dessa i sin radioshow på kvällen. Det är public journalism, och det borde vara det självklara sättet att arbeta för många fler journalister. Första gången jag besökte radiostationen Pamoja var 2008, när de precis startat sin verksamhet i en liten studio i Line X i Ayany. Den gången skulle jag egentligen träffa Gor Soudan, som då just slagit igenom med dunder och brak som konstnär. Han hade sin studio granne med radiostationen, så jag passade på att titta in där också. Sedan dess har jag besökt radiostationen flera gånger till, fastän den idag ligger i Olympic. Men nu fick jag en inbjudan av Dallas att komma som gäst till programmet, för att berätta om hur en mzungu upplever livet i Kibera. Någon gång nästa vecka skulle passa bra, sade han. Eftersom folk kan ringa in till programmet lär det kunna bli intressanta kommentarer och frågor.Nu har jag gjort färdigt den film som skall visas på Goethe, och som också skall vara promotionfilm för Naijographia – den grupp som består av Rose, Mbuthia och Bethuel, eller MB som han också kallas. Det är också en promotionfilm för mig själv, för jag hoppas att den kommer att kunna ge mig fler motsvarande uppdrag. För även om det är en ständig ångest med en dator som överhettas, med deadlines och inställda intervjuer, ständigt kaos i planeringen och medarbetare som sviker när de bäst behövs, så är det ändå bland det roligaste och mest kreativa jag vet. I synnerhet när jag får full frihet att göra saker efter mitt eget huvud. Och det har jag verkligen gjort den här gången. Jag satt och gick igenom den i natt när jag kom hem, och jag kände mig mycket nöjd med delar av den. Nu återstår det bara att se om den blir godkänd av mina arbetsgivare.Men det innebär också att jag är arbetslös över helgen. Förutom skrivandet, förstås. En oväntad tusenlapp fick mig att känna övermod, så jag bjöd ut Mbuthia på en öl. Som vi drack den frågade Mbuthia vad det skulle vara värt för mig att bli av med honom över påskhelgen. Jag gav honom två tusen av de sju jag har kvar. Det var oansvarigt förstod jag senare ikväll, när samme Mbuthia kom hem full och skällde på mig för att jag arbetar fastän det är helg. Han lovade dock att han lämnar mig tidigt i morgon bitti, men så säger han ofta. Varför han håller på med dessa dumheter förstår jag inte – han har ju sin nyckel och kan komma och gå som han vill. Jag firar ju inte påsk så den här helgen skiljer sig säkert inte från andra för mig. Just nu funderar jag bara på om jag skall äta något ikväll, eller om jag ska vänta till frukost. Jag hemfaller inte till något frosseri bara för att det är helg. Jag studerar forskning inom alla möjliga områden, och när jag läse att råttor lever dubbel så länge om de bara får hälften så mycket mat som de äter när det finns obegränsat med mat. Sedan såg jag hur de gjort motsvarande forskning på apor. Det var bilder på aporna, och den som fått käka obgränsat var gammal, gråhårig och rynkig. Den andra såg ut som en ung apa. Så det är ännu en vetenskaplig insikt som jag tagit till mig. Som barn fick jag lära mig hur viktigt det var med tre mål mat om dagen, och mellanmål där emellan. Här har jag fått lära mig att jag mår utmärkt av en frukost bestående av yoghurt och färsk frukt, en balja kaffe och en äggmacka ibland. Sedan blir det ingen mat innan middagen som brukar bli klar framåt åtta, nio på kvällen. Så två mål räcker gott för att hålla mig på benen. Minns att det är runt trettio grader varmt om dagarna, så aptiten hämmas något. Så kilona rasar förstås.Så plötsligt är det måndag, annandag påsk, och jag sitter i Nairobi National Park, hemma hos Tim, min brittiske vän. Mbuthia höll sitt löfte och lämnade Kibera för ”the bush”. Det är alltså i utkanten av Rongai och inne i nationalparken. Han var hos Noel, en konstnär som lånat Gor’s hus, ”The Hut”, som denne tagit över efter Damaris. Gor var dock kvar på Lamu, där han firat påsk, och Damaris har dragit till sin arvslott på landet, nära Kisumu, vid Lake Viktoria. De som följt mina tidigare resor har stött på dessa personer i mina berättelser, och i den bok jag skriver kommer jag att beskriva alla dessa vänner lite närmare. Nå, Mbuthia skickade ett meddelande på Långfredagen att han befann sig ”in the bush” och att det var tyst och en svalkande bris, samt att Tim var tillbaka från England. Jag borde kontakta denne och ta en paus från Kibera, rekommenderade Mbuthia. Jag följde hans råd och ringde Tim som genast bjöd ut mig dagen efter. Vi har genom åren blivit goda vänner och vi har alltid så mycket att tala om, inte minst när det gäller utbildning och forskning. Han är ett par år äldre än mig, och själsligen en broder; vi har många gemensamma drag och beröringspunkter.Tim hyr sedan flera år ett hus i Rongai, inne i nationalparken, och han drömmer om att kunna köpa hela tomten som är på totalt elva ”acres”, eller 4,5 hektar. Det är också tre hus på tomten, alla gamla ”kolonialvillor” från den tid då britterna förslavade lokalbefolkningen. Jag erkänner villigt att det är med blandade känslor jag är där, för jag har läst och lärt mycket om det vidriga förtryck britterna stod för. Samtidigt är jag färgad av Hemingway’s, Karen Blixens och Joseph Conrad och andra författares Afrikaskildringar, och de ger sammantaget den vite mannens bild av Afrika. (Och den vita kvinnans? Var Karen Blixen representativ för den tidens kvinnor? För de få vita kvinnor som kom till Afrika?) Därtill kommer Johnny Weismüller’s Tarzan som kanske gav mig den första bilden av Afrika. Sedermera såg jag Afrikas Drottning med Humphrey Bogart, en av mina stora filmhjältar. Och så kommer mina egna resor hit. Jag har vid det här laget varit ute på minst fem safaris i olika delar av Maasai Mara, och jag har besökt kusten minst lika många gånger, så jag har också mina egna bilder av Kenya. Sammantaget blir det en kognitiv dissonans när jag kommer till Tims ställe. Bortsett från våra datorer, mobiler, laddare, power banks, kameror och annan teknik som ligger framme, så skulle det lika gärna kunnat vara för hundra år sedan. Det är lätt att tänka sig personer i vita tropikhjälmar, med kraftiga gevär hängande på krokar på väggarna. Det saknas, tack och lov, jägartroféer i form av uppstoppade djurhuvuden. Det är en mycket bisarr vana, om man är djurälskare.Det kunde nästan vara förhundra år sedan. För var tionde minut kommer det ett flygplan till antingen Kenyatta Airport eller till den mindre, Wilson Airport, och brummandet från flygmotorer färdas långt och stör illusionen. Däremellan kan det vara en fantastisk ljudmiljö med många tiotals exotiska fågelläten; samtal mellan apor; skri från djur som blir fångade av rovdjur, och ibland det blodisande ljudet av slagsmål mellan babianer. Nedanför husen ligger en ravin där det flyter en stril, bäck eller flod, beroende när på året det är. Nu i april är det bara en stril; det har varit en långvarig torka och nästan allt på andra sidan ravinen är brunbränt av solen. Tittar man noga ser man nästan alltid några vilda djur på andra sidan; giraffer, vildsvin, antiloper och ibland en noshörning. Rovdjuren ser man inte så lätt, men i fredags var det två lejon som strök runt husen, så de finns här. Och hyenor. Redan när man kommer körande hit på en ”dirt road” kan man se vilda djur, och på natten kan man se hyenornas ögon lysa i strålkastarskenet när man kommer körande. Och ändå är det bara en halvtimmes bilresa till centrum av Nairobi – när det inte är någon trafik att tala om förstås. Det kan under rusningstrafik ta både två och tre timmar om man väljer fel väg. Jag har kört bil här i Kenya, men det är inget jag gärna gör för det råder anarki i trafiken. De flesta chaufförer har antagligen köpt sitt körkort, mer eller mindre, och kunskapen om vilka regler som gäller är nog skiftande. Men det gör att alla kör i nuet. Man anpassar sig och släpper fram dem som inte verkar vilja stanna och man kör före dem som tvekar. Och på något sätt fungerar det.I förmiddags kom Mbuthia och Noel knatande. Det är väl en tjugo minuters promenad mellan husen, och med tanke på hur många vilddjur det finns i området, är åtminstone jag på min vakt när jag går i området. Men Mbuthia gick en gång vid midnatt den sträckan själv – trots att vi tidigare sett hyenor längs samma väg. Det bekymrade inte Mbuthia – han tog en träklubba liknande en bandyklubba och gick mitt i natten. Orsaken var att Tim väntade på besök av en av toppolitikernas talskrivare, och en berusad Mbuthia konstaterade att han hellre slogs med hyenor än att supera med en haj … Själv är jag så tacksam att jag har fått så många vänner runt om i Nairobi. Förutom mitt stora nätverk i Kibera har jag lärt känna massor med konstnärer och musiker som bor i Karen och Rongai – och till och med inne i nationalparken. Så jag kan alltså växla mellan att bo i den oerhört täta sociala samvaron slummen, eller i ödemarken, tillsammans med helsköna människor. Jag har verkligen haft tur.Mötet med Tim var minst sagt inspirerande. Här vill han tillsammans med mig starta ett center för att rädda världen, no more no less. Vad det handlar om är att Tim har under sitt liv kommit fram till samma sanning som jag – vi är alla intellektuellt och känslomässigt hämmade genom det liv vi lever, den uppfostran och inte minst utbildning vi fått. Jag har i över två år arbetat på en artikel om skolan och den utbildningsrevolution vi står inför idag – globalt. Men jag har aldrig kommit till slutet på den – och jag är redan uppe i sextio tusen nedslag. Det är alltså en essä. Men genom långa samtal med Tim om den kris världen står inför idag, och hur hela vårt utbildningssystem måste förändras, har jag nu fått energi att avsluta essän och börja arbeta på planer för att förverkliga genomförandet av en plan som – om vi lyckas – förmodligen kommer att ge eko över hela världen. Åtminstone i Kenya. Vi har en vetenskaplig grund bakom allt vi påstår, och kan vi få med oss rätt sorts människor på det här idén finns det en chans att lyckas starta en rörelse. Det känns egentligen rätt otroligt att tänka sig att jag skulle vara delaktig i ett så stort projekt, så det är med tvekan jag skriver dessa rader. Samtidigt förstår jag att de flesta andra som lyckas med stora projekt också är vanliga människor, men med beslutsamhet och inte sällan tur, eller åtminstone timing; att komma med idén i rättan tid. Och om jag nu råkar hamna i sällskap med människor med idéer och pengar att göra em skillnad så kan jag ju inte tacka nej, eller hur? Jag kan förvisso luta mig tillbaka och säga att världsproblemen är för stora för mig, så jag kan bara slappna av och njuta dystopierna somkommer att uppfyllas. Eller så kan jag kasta mig in i ännu ett galet projekt i mitt liv som kanske kan förändra något. Misslyckas jag så får jag åtminstone höra ljudet av ännu en sträng som brister.Jag har inga andra ambitioner än att försöka göra något gott med den kunskap och de talanger jag har. Jag har ingen direkt strävan efter pengar, men jag vill naturligtvis kunna leva ett gott liv. Det kan jag göra här, för så lite som fem, sex tusen svenska i månaden – även om det inte gör ont att ha lite mer än så. Så om jag har en chans att flytta hit och kunna jobba med den här idén skulle jag bli överlycklig – och det är precis mitt område. Det är som om mitt livs brokiga vägval har fört mig till en punkt och plats där jag skall kunna betala tillbaka till livet; för det är vad det handlar om för mig. Hur jag skall kunna leva på det vet jag inte ännu, men Tim låter övertygad om att vi skall kunna genomföra det här under det kommande året. Exakt vad det handlar om kan jag inte avslöja ännu, men utbildning är en stor del i det. Vi bestämde oss för att försöka ha ett första brainstormsmöte redan nästa helg med några personer i vårt nätverk, för att höra om vi är helt ute i det blå eller om det finns fler som tänder på idén. Det blir intressant, men också nervöst.Men det finns andra saker att tänka på innan dess. Idag skulle jag ha teckningskurs igen, men studion var utlånad till ett par konstnärer från Kuona Trust som använde tryckpressen för att göra grafiska blad. Så jag var tvungen att skjuta på teckningskursen till på onsdag. I morgon kväll är det nämligen avslutning på utställningen på Goethe- Institut, och då skall min färdiga film visas. Den är nästan färdig, för jag har inte fått respons på den ännu, och jag vet att det är några ändringar som måste göras. Sedan skall den renderas och exporteras, och eftersom datorn blir överhettad på dagarna här, så blir det väl som sist – att jag får ställa den i kylen medan jag exporterar. Så jag anar att det blir samma galna stress som förra gången – när jag kom för sent men i tid för att förhindra katastrofen.Men jag har fler uppdrag. Barnaba är en ung charmör som talar utsökt franska och som har spelat in en poplåt i en ljudstudio, och han vill att jag skall filma en musikvideo för honom. Jag vet ju hur mycket jobb det är, men samtidigt är det kul, och jag vill ju synas i såna sammanhang så det är bra reklam för mig själv också – musikvideos, reportage, konstfilmer, intervjuer; jag vill ju gärna jobba med sånt. Dessutom blir det möjlighet att filma på helt nya platser i Kibera om jag drar ihop ett litet team. Men nu är klockan tre på morgonen och det är dags att klippa ihop för idag.Om du gillar mina berättelser från Kenya så kanske du vill stödja min okynniga penna. Det gör du i så fall lättast genom att Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054. Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik och berättarglädje, för jag skriver och fotograferar vare sig du tycker om det eller inte.