Jag är återigen i Karen. Det är en onsdag i mitten av oktober och jag sitter ute på altanen och skriver. Runt mig ligger tjugo hundar i olika storlekar och sover. Bara tjugo, för att Fahruq har skänkt bort en valp.
Inne i Fahruq’s studio repar reggaebandet Mystic Redemption. Solen skiner igen efter ett par dagars regn och gråväder – sånt väder som jag ofta glömmer bort existerar här i Kenya. Men nu bränner solen från en blå himmel och fågelsången är intensiv; blandar sig med de lugna reggaetonerna. Jag njuter. Allt som saknas mig är en drink. Och lite mat. Här är kylskåpet tomt för det mesta när inte jag är här. Fahruq brukar äta lunch ute och äter sällan något på kvällen, tycks det. På morgonen tar han en kaffe innan han försvinner på något möte med Thirdway Alliance. Jag är ju mer van vid frukost så jag brukar försöka ha lite yoghurt och frukt hemma, mjölk och några ägg så jag kan svänga ihop lite pannkakor. De är förresten väldigt populära – Milly bad mig göra några pannkakor till hennes son, så jag stekte upp en hög och skickade med henne när hon gick för den dagen. Men just nu har jag inte hunnit handla och fylla upp kylen; jag väntar på Fahruq så vi kan åka och handla. Jag får låna den ena bilen om jag vill, men dels är mitt lokalsinne omvittnat uselt och dessutom är trafiken här lite mer intensiv och närgången än i Sverige. Det gäller att veta precis var man har hörnen och hjulen när man kör här. När det inte ens är min bil och jag saknar försäkring, vill jag inte riskera att råka ut för något i onödan.
Igår kom Elly förbi för att diskutera det projekt som han håller på med. Det är en kampanj för att boda boda-förare skall bära hjälm, och även ha en för sina passagerare. I grunden en väldigt bra kampanj – men den saknar ännu finansiering. Jag och Fahruq talade med honom om möjligheterna att köra en nationell kampanj. Vi kom överens om att ge det en chans, så nu sitter jag och försöker skriva en projektbeskrivning. Först ska vi börja med en crowd funding, kanske Kickstarter. Men samtidigt skall vi söka pengar för hela projektet hos ett par stora stiftelser, där Fahruq och även jag redan har kontakter. Och vi ska söka sponsorpengar. Lyckas det kan det generera en stadig inkomst under det närmaste året, för det är en kul och genomtänkt idé redan från början. Allt som behövs är bara en bra trailer.
Som vanligt är jag lika optimistisk som vid varenda ett av alla mina tidigare projekt som inte lyckats. Det är vad som kännetecknar en sann optimist, sägs det; en som aldrig låter tidigare negativa erfarenheter grumla entusiasmen inför nästa projekt.
Å andra sidan; här sitter jag i Afrika och får vara med om saker och möten som de flesta bara kan drömma om. Och det som på något vis fört mig hit är ju just dessa ständiga försök – eller misslyckanden, som pessimister förmodligen skulle uttrycka det. Hade jag lyckats i mina yngre dagar så hade jag förmodligen blivit en odräglig typ som aldrig skulle kunna tänka sig att bo i ett slumområde – och tänk så mycket kul jag hade gått miste om då.
Pengar har en tendens att förstöra med människor som inte har tillräckligt stark övertygelse och moral. Idag ser jag mig som mer eller mindre omutbar, så till vida att jag inte längre förförs av pengar – har jag bara ett gott liv och slipper oroa mig för morgondagen, så behöver jag inte mer. Just nu lever jag så.
Jag fortsätter också jobba med min vän Tim med projektet Imagine Africa. Vi hoppas kunna lansera det snart – om han bara lyckas finna finansiering. Förhandlingar är på gång, och nästa vecka kommer nästa besked. Annars är vi alla rätt panka, och det är risk att han blir vräkt från det unika huset i nationalparken om han inte kan hosta upp till hyran. Tim har arbetat med den här idén i olika former under flera år, så det vore välförtjänt om han fann den finansiering som krävs. Fast i hans mest expansiva planer ingår att köpa marken med husen, cirka fyra och en halv hektar, för omkring en miljon dollar, om jag inte missminner mig. Det är så astronomiska summor att jag slutar lyssna när folk talar om sånt. Jag är ju van att betala ett par tusen i månaden för att bo i Kibera där jag trivs så bra, så varför sträva efter miljonbyggen? Jag kanske tar Fahruq på allvar, och bygger mig ett skjul i bushen på hans mark. Det verkar trots allt mer tilltalande att få sluta sina dagar som lejonmat istället för att tyna bort i stillhet i Sverige, vanvårdad till döds av något välfärdsparasiterande globalt företag.
Elly och Mbuthia har varit där många gånger hos Tim i nationalparken när jag varit där, så det har blivit en mötesplats där vi samtalar om livet, politik – och olika idéer. Jag kommer att sakna det stället om Tim inte kan ha det kvar. Men tack o lov är jag en välkommen gäst hos Fahruq och Camilla, så jag har någonstans att bo en tid framåt.
Jag sitter och redigerar intervjun med Kingwa Kamencu mellan varven. Eller Madame President, som hon kallas. Den blev hyfsad; jag tror jag ska kunna klippa ihop den snyggt. Kanske får ni se den i Svensk TV? Kulturnyheterna, eller liknande? Jag hoppas det åtminstone – ska skicka det till dem när jag är klar. Medieintresset för Afrika är ju minimalt, så jag är väl optimist där också …
Fast sex säljer, så en intervju med Madame President, ledaren av the Kenya Sex Party, borde väl ändå gå att sälja till TV3 eller liknande skräpkanal, om inte annat? Varje krona räknas, när man tvingas prostituera sig. Men om några av mina läsare pröjsar för det så lägger jag upp den här istället, och ger kommersiell TV ett finger! Det vore rätt skönt, på många sätt.
Efter intervjun skickade Kingwa Kamencu en förfrågan till mig, om jag kunde skriva en officiell rapport åt henne. 25 – 30 sidor inom ett område där mina egna kunskaper är särskilt djupa, om än befintliga. Som engelska inte är mitt förstaspråk var jag lite tveksam först, men så tänkte jag – what the heck! Det är klart att jag kan det. Det finns alltid folk omkring mig som kan hjälpa mig med grammatiken. Men det besvärligaste var att hon också undrade vad jag skulle ta för arbetet. Hur fasen ska jag kunna veta det? Jag vet inte ens vad jag skulle säga i Sverige, och här är lönenivåerna smärtsamt låga. Samtidigt säger Madame President att hon vill betala bra till duktiga människor. Mig kallar hon mig för ”genius” gång efter annan – så jag förstår att hon väl vet hur hon ska smörja och charma män omkring henne. Och kvinnor också, kanske? Jag är naturligtvis lättsmickrad och faller för det: Hon är charmig. Och minner lite om den svarta änkan, så det gäller att inte komma för nära, anar jag. Men det skulle vara kul att arbeta för en president, om det så är en inofficiell titel.
Idag framträdde Kingwa på Facebook, live, med halvkass kvalitet. Så jag skickade ett meddelande om att hon behöver medieproffs omkring sig; så att hon när hon framträder i media, gör det på sina villkor. Hon svarade genast att vi borde träffas för att diskutera mitt och Fahruq’s förslag.
Fast egentligen är det tre förslag. Jag kommer att föreslå en podcast också, som är lättare att spela in på olika platser. Den skulle hon kunna varva med streamingen, för att ständigt vara ”aktuell”.
Men jag vill också försöka få med Kingwa på Elly’s projekt med hjälmarna. Hon skulle kunna bli en ”sidekick” och vara med via en länk. En sidekick som hela tiden talar om andra skydd: kondomer? Eller som driver frågan om public journalism? Jag ska försiktigt dryfta olika förslag med henne. Hon har ett företag som sysslar med sociala frågor, och det kan vara en bra PR-grej för henne att vara med på hjälm-projektet också; för att visa på sitt sociala engagemang och kulturella habitus. Jag tänker hela tiden i nätverk; hur olika människor jag träffat kan ha nytta av varandra. Dessvärre tenderar jag göra mig själv överflödig på kuppen, för flera projekt som jag engagerat mig i har fortsatt – fast utan mig. Men även där är jag optimist. Samtidigt; att vara optimist i det här landet och lita på människor som man åtminstone kunnat göra i Sverige förr, är nog att tigga om att bli blåst.
Elly ville att vi skulle skriva kontrakt, och min första tanke var att spjärna emot; jag är uppvuxen i ett samhälle där ett handslag var nog för att besegla ett avtal. Min andra tanke var förnuftig; det är klart att det skall skrivas avtal. Ett avtal som dock inget är värt om vi inte får in några pengar, så allt mitt arbete är en chanstagning. Men jag har ju kul för det mesta, så varför inte? Dessutom får jag så mycket bekräftelse här, för mina idéer och sätt att vända på perspektiv, så att bara det gör det roligt för mig att engagera mig i olika projekt. Efter åratal av arbetslöshet i Sverige är det värdefullt att få bekräftat att mina kunskaper ändå är något värt för andra.
Jag saknar Kibera dock. Livet där är så mycket mer intensivt, så socialt och så hjärtligt. Där möter jag vänner och bekanta var tionde meter; alla hälsar och stannar gärna och byter ett par meningar. Det behöver inte vara många ord, men det är bara det att man blir sedd. Tänk så mycket vi i Sverige har att lära av livet i Kibera, tänker jag. En psykolog konstaterade att ett enkelt hej när man stiger in bland obekanta människor i en hiss, kan förhindra ett självmord. Det handlar om att vi måste få bekräftelse på att vi verkligen existerar, och det gör vi när vi umgås med andra. Eller åtminstone säger hej.
Att vara ensam i en stad; i ett hav av människor, är förmodligen som den värsta tortyr, anar jag. I Kibera slipper människor oroa sig för att inte bli sedda; där lever folk så nära varandra att det är omöjligt att inte bli sedd.
Så har vi det där med tiden. Så sönderstressade människor är i Sverige. Jag ser det och plågas av det varje gång jag kommer från Kenya. Alla vet ständigt vad klockan är, och de har alltid en massa saker som de måste göra. Nästan ingen har tid att bara vara. Att bara sitta under ett träd och se sin boskap beta.
I Kibera är det annorlunda. Tiden finns inte på samma sätt. Bara en så enkel sak som när man skall till ett möte någonstans. Man sätter sig i en nästan full matatu, en lokal buss, och förväntar sig att den skall börja rulla snart. Men bara för att finna att den andra nästan tomma matatun som stod bakom, ändå blev full först och därför körde före den man själv valt. Så kan man bli stående i upp till en kvart utan att kunna göra något åt det. Och det spelar ingen roll hur bråttom man har; förarna har sin tid, och trafikstockningarna har sin. På någon sätt är det avstressande när man väl lärt sig att det inte spelar någon roll hur mycket man stressar, för allt har sin egen tid här.
Att driva företag här? Nej tack.
Men
att kunna hoppa in som skribent, fotograf, filmare, företagskonsult
eller liknande, och kunna ha mycket fri tid – det är vad jag
siktar på. Eller om jag kan hålla min första soloutställning som
fotograf och sälja fotografier till fantasipriser. Fantasi, för att
jag har nämligen ingen som helst aning om vad jag ska ta för en
bild. Jag blir mest glad om någon tycker om mina bilder. Fast ni som
läser det här och ni ser en bild som ni tycker om så får ni gärna
föreslå ett pris. Med dagens teknik kan jag skicka bilden härifrån,
utskriven på papper eller canvas i önskad storlek, och levererad
till din dörr.
Och passa på nu, just nu letar jag efter fyra
till sju bilder som skall bifogas en ansökan som jag skall skicka
till Goethe Institut i kväll, för en workshop de har i början av
november: ”Marketing – or How To Get Out There”. Blir jag antagen
till en av de åtta platserna så får jag väl lära mig prissätta
mina bilder. Ännu så länge kan ni lura skjortan av mig.
Ni som bara vill ha mina texter och nöjer er med bilderna på skärmen får gärna hjälpa till att hålla mig vid liv och på gott humör genom att Swisha en slant, valfri storlek, till mitt konto (mitt svenska konto, så att ingen tror att ni finansierar al-Shabaab eller liknande här i Kenya): 0723 680054
Ett stort tack på förhand. Din omtanke håller mig flytande.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende berättarglädje, för jag skriver och berättar vare sig du gillar det eller inte.
