Att bygga ett hus av lera.

Det finns flera olika sätt att känna en människa på. Här i Kibera är jag omgiven av människor som kallar mig vän, fastän jag inte vet deras namn. Jag har hört det, naturligtvis, men glömt det. Och det är verkligen inte konstigt. Bara denna dag har jag träffat och blivit presenterad för minst ett tjugotal personer – men jag minns faktiskt bara två; Kenneth och Timothy.

Men det hindrar inte att dessa människor inte kan vara mina vänner, för jag kan ha träffat dem och vi kan ha samtalat om högt och lågt i många timmar. Tillräckligt länge för att veta att man tycker om personen ifråga, om än det inte är så nära vänner. Att försöka mäta vänskap låter sig inte göras. Jag har alltid tyckt illa om uttrycket ”han/hon är min bästa vän”. (”Hen” passar inte här, eftersom så många skulle tro att det var ordet ”hen” jag hakar upp mig på.) Orsaken är att jag aldrig kunnat värdera mina vänner på det sättet. Alla människor är unika, och alla mina vänner kan vara min bästa vän i just ett visst ögonblick, därför att de är där när det behövs.

En av dessa vänner som jag känt länge, många år vid det här laget, och som jag har samtalat med ibland – men aldrig lärt känna närmare, är Joe Gathecha, eller Dheshoo som han också kallas. Det slår mig nu att jag inte ens har en aning om hur gammal han är, men jag anar att han är mellan 30 och 35. Vi träffades över en lunch i höstas när jag först kom hit, men efter det har jag inte sett honom innan jag flyttade tillbaka till Kibera för en månad sedan. Men då sågs vi igen och han bjöd hem mig till sig. För snart två veckor sedan ringde han och berättade att han hade en fransk kvinna på besök som han ville att jag skulle träffa. Vi bestämde ett par tillfällen, men råkade gå om varandra så det blev inte av att vi träffades.

Men så på lördag morgon ringde Joe och frågade om jag ville komma och ta några bilder när han renoverade ett hus. Fransyskan ville vara med och se hur det gick till, berättade han, så jag kanske ville ta min kamera och komma, om jag inte var inbokad på annat. Jag förklarade att jag agerar minut-för-minut-operativt, så jag undviker framtidsplaner i det längsta: Givetvis skulle jag komma.

Så jag tog kameran och begav mig till studion. Huset som skulle förstärkas låg längst nere vid bäcken med skitvatten, och man måste gå förbi fotbollsplanen i Gaza för att komma dit. Ni som följt mitt berättande från området vet redan att det är ett av de tuffare områdena i Kianda, den del av Kibera vi befann oss i. Arap T stod beredd vid studion för att guida mig till rätt ställe. De trånga gångarna i kibera är som en labyrint på sina ställen; känner man inte till gångarna är det lätt att komma fel.

Väl framme längst nere vid bäcken var huset. Två små rum, är det ena rummet saknade två väggar; de som nu skulle återuppbyggas. Det var tre fundis – hantverkare – där; en var på taket och bytte mabati – de korrugerade plåtar som utgör tak i hela slummen. En stod inne i rummet och gräde i leran på golvet och den andre hämtade skitigt vatten och hällde över leran. Men där var också Ines, den franska unga kvinna som var på besök. Hon stod i lervällingen och geggade med händerna ihop lera att fylla väggarna med, som om det vore den naturligaste sak i världen. Här kommer denna unga dam, endast 21 år, från Frankrike direkt till slummen i Kibera. Hon går utan att blinka ned i den värsta delen av slummen och sätter igång att arbeta som hon aldrig gjort annat. Sånt imponerar jäkligt starkt på mig. Jag hade dragit mig i det längsta innan jag hade kastat mig in i det som hon gjorde. Man kan bara ana vilken bakterie-cocktail det är i den leran …

För mig var det ett guldläge att dokumentera hur husen är byggda, och det kan jag redovisa här. Samtidigt var det barn som lekte längs bäcken, och jag fick några fina bilder på dem också. Två killar i nio, tioårsåldern satt i dörröppningen till ett av grannhusen och tittade på renoveringsarbetet.

De satt där länge och bara tittade. De pekade och kommenterade ibland, annars satt de tysta och studerade arbetet i säkert en halvtimme. Det fick mig att tänka på min far och hans vän Olle, båda pensionärer vid den tiden, som tog med sig varsin fällstol och satt i ett par dagar och studerade hur banverket lade ny järnvägsräls i Västjämtland för tjugofem år sedan. De satt i timmar och studerade hur gamla slipers av impregnerat trä revs upp och hur nya betong-slipers lades i dess ställe, och kommenterade emellanåt proceduren i eftertänksamma ordalag. Jag tänkte då att det såg ut att vara ett stillsamt och kontemplativt sätt att tillbringa sin pension på.
Småningom började killarna spela kula, men när väggarna började fyllas upp med lera blev det snart mer intressant. Ines berättade senare att hon stod inne i rummet och packade lera när hon plötsligt såg ett par barnahänder klappa på lera utifrån. Killarna hade flyttat sig till utsidan och deltog med liv och lust i byggandet. Jag tänkte att det är kunskaper som de kommer att kunna ha nytta av, till skillnad från mycket av det som de tvingas memorera i skolan.

Samtidigt som det är helt åt helvete att folk ska behöva bo så fattigt och skitigt, så är det ändå fantastiskt att se hur barn fungerar i alla miljöer. De leker och har roligt på platser som de flesta vuxna människor i Sverige knappt skulle våga beträda av skräck för bakterier och skit. Jag var själv sån när jag kom till Kibera för första gången för tretton år sedan. Men det blir folk av dem också. Joe är själv född och uppvuxen i det här huset, berättade han. Jag har tidigare trott att husen varit mycket skörare än de i själva verket är. Det här huset var ett av de sista som byggdes på nittiotalet, så det har alltså stått i nästan trettio år. Med tanke på att det är hus i Sverige som rivs efter kortare tid än så, är det inte så illa.

Jag tog en massa bilder under arbetet och omgivningarna under ett par timmar. Även mitt fotograferande är ett arbete. Normalt sett använder hjärnan cirka 20-25 % av vår energi. När jag fotograferar så blir jag så koncentrerad och fokuserad på min uppgift att jag genast börjar svettas, även om det inte är varmt. Snart rinner svetten ur min panna och under armarna, trots att jag knappt rör mig. Det tycker jag är en utmärkt illustration av hur orättvist folk ser på fotografer; ”Det är ju bara att höja kameran och knäppa en bild”, har jag hört folk säga. Om de bara visste …
Nu verkar det som om regnen äntligen har upphört så nu blir det stekande hett mitt på dagen. Man håller sig gärna i skuggan. Men nu hade jag en uppgift och då blir jag fokuserad på det istället, och glömmer att skydda mig. Jag borde naturligtvis ha något på huvudet, men keps har jag aldrig gillat. Dessutom är skärmen på en keps i vägen när man fotograferar. En Humphrey Bogart-hatt hade jag gärna burit. Jag gick omkring med en sådan under ett par år, och den gillade jag. Men jag förlade den väl, glömde den hos någon älskarinna eller liknande. Efter det har jag endast burit mitt alltmer glesnande hår. Jag brukar blasfemiskt förbanna Guds humor, om det finns någon, för det här med hårväxten. För av vilken annan orsak i världen glesnar håret på huvudet för att istället börja spruta ut ur öronen och näsan? Det är som om hårrötterna satt längre ned i kroppen, och när man är så lång som jag blir hårstråna lata med åren, så de orkar inte ända upp till hjässan utan försöker smita ut längre ner. Nå, min glömska ledde till att jag plötsligt kände det hetta på huvudet och jag förstod att det var dags att dra mig in i skuggan.

Jag lämnade Joe, Ines, barnen och hantverkarna och började leta mig upp genom gränderna. På vägen upp satt det tre barn utanför en dörr. De var så söta där de satt så jag stannade och tog några bilder och visade dem. Det är alltid uppskattat när jag visar de bilder jag tar, särskilt barn blir överförtjusta. Andra barn kom och ville också bli fotograferade, och en tjej stack fram huvudet så lägligt.

Men snart dök det upp en lång kraftig man som röt; ”Varför tar du bilder på mina barn?!”
Jag är rätt van att folk vill ha pengar för att jag tar bilder, och jag vägrar alltid. Jag förklarade lugnt och stilla att jag har all rätt i världen ta bilder utomhus på offentlig mark, att jag tyckte att det var en så fin bild och jag erbjöd mig att visa dem. Men han fortsatte gå på mig, aggressivt. Jag tänkte på att ha ett lågaffektivt bemötande, så jag förklarade att jag bor i Ayany och att jag har dokumenterat Kibera sedan 2008 och att jag är medlem av Maasai Mbili. Då kom det två män till, och den ena muttrade; ”Make him pay a thou!”. Jag stod på mig och när den förste grep min kamerarem ryckte jag till mig den och fräste; ”Rör inte min kamera! Makende!”

Makende är bland de fulaste ord man kan yttra här har jag lärt mig, och det syftar till pungkulorna på en apa eller gorilla. Men det är också ytterst effektfullt i munnen på en mzungu som mig. För att avsluta käbblet, erbjöd jag mig vänligt; ”Om du vill så kan jag radera alla bilder med dina barn.” En av de andra männen sade något på sheng och plötsligt förändrades den nyss så hotfulla stämningen.
”No, don’t delete them. I know Maasai Mbili. They are my friends. It’s ok. Just forget it.” Vi skakade hand och jag presenterade mig. David hette han, och plötsligt var vi vänner. Han upprepade att jag bara skulle glömma incidenten och att det var ok.
Skönt, tänkte jag, att det gick så lätt. Jag är inte övertygad om att utgången hade varit densamma om jag bara varit en vanlig turist som irrat sig in i området.

Jag fortsatte upp till studion där allt var lugnt. Jag passerade slaktaren vid Bombolulu eftersom det var lördag och en av mina vänner skickat pengar; på lördagar får de alltid in ett par djurkroppar och är man där i tid kan man köpa en filé för sjuttio kronor kilot. Jag hade tur och fick en filé på 1,2 kilo. Det var egentligen mer än jag hade råd med, men en sån köttbit varar hela veckan för mig – om jag inte får många gäster. Dyker det upp någon när jag lagat mat så delar jag lika, det är så man gör här.

När jag väl kommit hem och passerade en spegel såg jag hur bränd jag blivit i ansiktet; jag var högröd och genomsvettig. Efter så många månader i Kenya har min hud ännu inte fått tillräcklig färg för att skydda mig.
Jag satte mig att redigera bilderna. Jag hade tagit närmare sju hundra bilder under de tre timmar jag varit ute. Naturligtvis blir det många ”skräpbilder” när jag tar så många. Killarna i dörröppningen tog jag minst femton olika varianter på, med olika utsnitt och skärpedjup, för att ha maximalt att välja på. Av dessa bilder var det två som jag valde ut, som jag tycker berättar en historia. Så när jag säger att jag har omkring 50 000 bilder från Kibera så är det inte lika många motiv som jag talar om.

Vid niotiden på kvällen hade jag gått igenom alla bilderna och valt ut och redigerat 62 av dem. Cirka sex timmars arbete, eller drygt tio bilder i timmen. Den här bloggen hade jag tänkt skriva färdigt då redan, men då ringde Joe och berättade att de hade gjort färdigt huset, tvättat av sig leran och nu hade de fixat käk som jag var välkommen att dela med dem. Jag hade inte ätit något så det passade utmärkt. Joe bor också i Ayany, men i Line K, på andra sidan Ayany. För att komma dit måste man gå runt hela området. Det fanns tidigare en genväg rakt igenom områden, genom en trång gång. Men där var det så många som blev rånade om nätterna så att de lät stänga den.
Jag bodde i Line K för sex år sedan, då jag hyrde in mig hos Joe’s svekfulla granne, Tony. Denne osympatiske typ anmälde mig bland annat till polisen. Men det är en historia som kommer i min bok om mitt liv här i Kibera, för det är en historia som inte tål att berättas så länge jag bor kvar här.
(Så gör man reklam för en produkt som ännu inte existerar. En cliffhanger …)

När jag väl kom till Joe fick jag tillfälle att prata med Ines, den unga fransyska som var på besök hos Joe. Under dagen hade vi varit fullt upptagna med att jobba så vi hade inte sagt så mycket. Nu visade det sig vara en mycket skärpt ung kvinna som tagit ett avbrott i sina antropologi-studier för att resa runt och se sig omkring. Hon hade inga egentliga planer, men som vi satt och diskuterade så tog hon då och då upp sitt anteckningsblock och skrev ned saker som hon fann intressanta. Hon hade skjutit på sin avresa dag efter dag, för att det hela tiden dök upp intressanta tillfällen att studera livet här. En ytterst öppen och klok inställning, vill jag säga. Jag frågade hur de träffats och Joe berättade att han öppnar sitt hem för couch surfers – ”soffsurfare”; människor som reser runt och bor gratis hos nya vänner över hela världen. Det är ett utmärkt sätt att skapa kontakter för främst unga människor som är sugna på att resa runt i världen men har en begränsad budget. Ines är alltså en av dem, och hon visade sig vara en ypperlig gäst som hjälpte till med arbetet.

Joe hade fixat en festmåltid med nile perch – nil-abborre – med ugali och sukuma wiki, och jag inser att jag börjar vänja mig till och med vid ugali, den stabbiga majsgröt som är stapelföda i Kenya. Det var riktigt gott. Jag blev kvar till halv tolv på kvällen innan jag lämnade dem, men då med ett löfte om att lära Ines grunderna i fotografi. Hon hade en enkel kamera och ville lära sig hur man bäst använder den. Såna gånger är det inte svårt att vara lärare – när man har studenter som är uppriktigt intresserade av att lära sig fotografera. På vägen hem valde jag att gå längs Kibera Drive. Det är en helt annan sak att gå den gatan fram på nätterna, för nästan allt är tillbommat – utom barer där musiken pumpar ut på gatan. Det är också många som ännu förvånas över att se en mzungu gå ensam längs gatan vid den tiden, så det är många som kommer med glada tillrop. Jag tittade in till studion på vägen hem, och där är det nästan alltid någon form av aktivitet – och alltid någon eller några som ligger och sover vid olika tider på dygnet. Jag delade en joint med ett par av mina vänner innan jag beslutade mig för att uppsöka sängen.

I går var det tisdag och jag var och besökte Lindi, det farligaste området i Kibera. Nu är det onsdag eftermiddag och jag väntar på Gomba som skall komma till mig för att läsa in några dikter. Sedan kommer min vän Anki hit tillsammans med ett gäng svenska damer som vill se hur jag bor och som är sugna på att ta en öl. Jag skall visa dem mitt enkla hem och sedan ta dem med till först studion så att de får en chans att träffa mina vänner där och kanske köpa någon konst. Sedan blir det förmodligen ett besök på The Annex, baren vid Bombolulu.
Men om allt detta berättar jag i min nästa blogg.

Den här bloggen bygger på många års erfarenhet från Kibera, tre timmars fotograferande, sex timmars redigerande samt fem timmars skrivande. Sammanlagt cirka fjorton timmar. Om du tycker om mitt arbet och kan och vill stödja fri journalistik, så gör du det lättast genom att Swisha en slant till: 0723 680054. Var inte blyg för att Swisha små belopp som en tia eller tjuga – varje krona är värdefull för mig.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik och berättarglädje, för jag skriver och fotograferar vare sig du tycker om det eller inte.