Jo, just idag är det 58 solvarv sedan jag föddes.
Det finns en massa människor som lägger in allt möjligt i siffror, numerologi, men jag nöjer mig med att konstatera att 58 (femtioåtta) är det naturliga talet som följer 57 och som följs av 59. Binärt skrivs det 00111010.
Hexadecimalt skriver man det A3, och för er som aldrig hört talas om det kan jag berätta att det hexadecimala talsystemet (sedecimala) är ett talsystem med basen 16. Hade någon frågat mig för tio minuter sedan hade jag också varit fullständigt okunnig om det. Och vad det nu har med min ålder att göra är lika obegripligt, för ålder kan inte mätas i tid. Men så är tiden också det största bedrägeri vi någonsin utsatts för.
Här i Kenya blir det väldigt påtagligt. Medelåldern i Kenya ligger på 19,5 år jämfört med 41,2 år i Sverige, och den förväntade livslängden vid födseln är för män 62,6 år, och för kvinnor 65,5 år. I Sverige är motsvarande siffror 78,9 för män och 83,6 för kvinnor. Så som svensk man kan jag alltså förvänta mig att leva drygt femton år längre än kenyanska män. Femton år – det blir nästan tjugofem procent längre levnadstid för mig, rent statistiskt.
Men vad säger det egentligen? Vad säger det att man lever ett längre liv, om det är ett miserabelt liv? En vän berättade en gång om en kvinna som på fyrtiotalet reste till Bhutan – av gammal hävd ett av världens mest slutna samhällena i världen. Det var på den tiden helt förbjudet för kvinnor att resa in i landet, men denna äventyrerska – vars namn fallit ur minnet – tog sig ändå in, förklädd till man. Hon skall sedan ha rest runt i Bhutan under ett par års tid, lärt känna folket, språket och sederna. När hon flera år senare återvände till väst och skrev en bok om sina äventyr, sammanfattade hon sin tid där med att konstatera att det måste vara något fel på vårt sätt att mäta livet. Bhutan ligger bland de fattigaste länderna i världen med väldigt kort förväntad livslängd, konstaterade hon, och ändå måste det vara jordens lyckligaste folk. Hon hade under sin tid i landet inte träffat en enda olycklig människa, och sinnessjukdomar hade de inte hört talas om. Det närmaste hon kommit var en man som ibland kunde sitta och skratta ljudligt för sig själv i ett hörn.
Blir sinnessjukdomar inte värre än så, är det klart uthärdligt.
Bhutan förblir dock nästan lika isolerat idag, så det är svårt att veta om lyckan står sig.
Här i Kibera upplever jag en större lycka än i Sverige, och jag tror att folk i allmänhet gör det – även om det är för djävligt för dem som har det värst. Men på något sätt är folk “mer levande” här än i Sverige, upplever jag det som.
Men även här blir det tradigt ibland. Jag sitter och skriver, förbereder projektet och blir helt isolerad i mitt arbete somliga dagar. Igår var en sån dag när allt gick långsamt.
Då kom Mbuthia och sade:
“Jag har sett på dina bilder att det är för många från det här området. Kom så tar vi en promenad till skolan. Så går vi förbi Pinchez på vägen.”
Det var ett utmärkt förslag. Jag tog min kamera och tog mig tid att stanna och fotografera överallt – jag blir ju så lycklig när jag kommer hem och vet att jag har några bra bilder.
Vi gick ned längs Kiberas berömda järnväg, och Mbuthia stannade till och pekade:
“Där! Ser du där! Där är det de brukar bära bort rälsen när det är upplopp, eller när de är förbannade på Uganda av någon orsak.”
Det han talar om är hur folket i Kibera använder järnvägen som vapen för att agera politiskt. När det är upplopp kring valen så brukar folk helt enkelt lyfta bort rälsen så att tågen till Uganda inte kan passera. Och som Kibera inte är ett säkert område ens för polisen eller militären, så brukar staten/staden tvingas betala samma människor för att lyfta tillbaka rälsen.
(Nu ska ni veta att jag inte alls kan garantera sanningshalten i alla berättelser, men i huvudsak stämmer det. Jag har fått dessa berättelser från många håll.)
De har redan rivit en skola och en mängd skjul längs vägen vi gick; där planeras en ny genomfart genom Kibera. I ett av de skjul som ännu står kvar satt en skomakare som ropade på oss. James hette han, och han berättade en riktigt rörande historia om hur han bekostat en konstutbildning för sin son. Men han hade inte haft råd att betala hela kursen, så nu ville han ha råd om hur sonen skulle kunna komma vidare.
En fattig skomakare som betalar en konstutbildning för sin son – i ett land där konstnärer ses som luffare och där få kan leva på sitt yrke! Det måste vara rätt unikt!
Vi hänvisade honom till Maasai Mbili, och jag lovade att titta på hans tavlor och ta bilder på dem. Kanske är det någon av er som vill investera i en ung konstnär från Kibera?
Nå, vad gör man då på sin födelsedag när man befinner sig i Nairobi? Jo, just idag är det en stor konsttävling i Village Market, där konstnärer från hela Nairobi sänt in sina verk. Om ett par timmar kommer vinnarna att utses, och det kommer att ge stora rubriker i morgondagens tidningar.
Det delas bara ut två priser; ett för bästa konstnär, och ett för bästa ungdom/amatör. Inga andra priser premieras.
Och prissumman är på svindlande en miljon kenyashilling. Omräknat i svenska kronor blir det cirka 95000.
Men hur mycket det är egentligen är lika svårt att räkna på som det där med ålder. I ett land där en polislön ligger på runt tvåtusen svenska i månaden och där de måste ta mutor för att kunna få en dräglig levnadsstandard, och där det kostar runt fem hundra kronor att få någon mördad, är nittiofem tusen mycket pengar.
Maasai Mbili (M2) har sju konstnärer representerade, av drygt tjugo utvalda, enligt de förhandsrapporter jag fått. Det är alltså nästan en tredjedel av konstnärerna. Mbuthia är bland dem, så det är klart att vi måste dit och titta.
När jag undrar vad som händer ifall någon från M2 vinner, svarar Mbuthia:
“Då kommer studion att föra ett jävla liv för att få sina femton procent. Men den som vinner kommer att ge alla andra i M2 fem tusen var, och sedan försvinna snabbt som ögat!”
“Försvinna? Varför då?”
“För att det är farligt att stanna. Man kommer på förstasidan i tidningen. Alla kommer att vara på en och vilja “äta” på en. Och det är farligt att stanna! Thugs (kriminella) kan tortera och mörda en för den summan!”
Mbuthia själv säger att han hoppas att han inte vinner, men att någon köper hans sex verk. De kostar fyrtio tusen shilling styck, och om någon köper dem alla skulle han få nästan en kvarts miljon, och slippa uppmärksamhet.
Så nu sitter jag här och väntar på att Mbuthia ska komma förbi och plocka upp mig, för en lång resa med matatu till Village Market. Själv sitter han och värmer upp på Esther’s.
Efter utställningen ska vi fortsätta till en annan konstnär som bor i närheten, och sedan blir det nattvaka i väntan på en annan konstutställning som har vernissage i morgon.
Jag är helt faschinerad över att det händer så mycket, och att jag får en möjlighet att berätta om allt det här i ord och bild.
Så nu tänker jag byta om, ta en drink och förbereda min kamerautrustning. Jag går omkring med åtskilliga kilo kamerautrustning i ryggsäcken varje dag, men jag kan inte lämna kameran hemma – då skulle jag känna mig som en katt bland hermelinerna. Jag har ännu inte funnit mig i rollen som konstnär, och frågan är om jag någonsin kommer att finna mig i någon annan roll än i mig själv. Jag bara är, och följer med i det som händer runt omkring mig. Men genom min kamera har jag någon form av alibi, känns det som.
Mbuthia försöker peppa mig. I går sade han att jag borde ställa upp på PechaKucha Nairobi, visa tjugo bilder i tjugo minuter vardera, och försöka ragga spons på det sättet för min första soloutställning som fotograf. Mbuthia är min curator och vän, och han peppar mig stenhårt.
PecheKucha körs i Westlands, där det finns många expat’s och NGO-workers med feta plånböcker, menar Mbuthia, som skulle älska att kunna stoltsera med några av mina fotografier på canvas i sina hem.
Sånt kan betala sig, menar Mbuthia.
Så, jag får väl försöka gaska upp mitt självförtroende och sätta ihop någonting att anmäla.
Under tiden, ni som tror på mig, eller som bara tycker om att läsa mina rapporter från främmande ort, får gärna stödja mina gärningar genom att Swisha en slant till min svenska telefon: 0723 680054.
Kom ihåg: Jag står för sant oberoende journalistik och berättarglädje, för jag skriver och fotograferar vare sig du tycker om det eller inte.
