2000 meter över havet.

Jag har flyttat.
Det vill säga Fahruq och Camilla har flyttat, och jag har flyttat med dem. De har hyrt ett vackert stenhus med ett stort vardagsrum, fyra sovrum och kök. Därtill är det ett litet hus bakom, en enkel tjänstebostad, samt ett garage med ett rum innanför. Omkring en acre, eller ett halvt tunnland stor tomt, där det redan är planterat majs och tomater, plus en massa grönt som jag inte känner till. Vad kostar då ett sånt hus att hyra? Jo, 45 000 KSH! Eller knappt 4300 kronor i månaden!
Nu ligger inte huset i överklassområdet Karen utan ytterligare ett en mil ifrån Nairobi, i Ngong.

Jag har de senaste veckan delat min tid mellan att vara förkyld och låg till sinnes och att packa ihop mina saker. Eller rättare sagt försöka identifiera dem. Mbuthia, som flyttade sakerna från mitt hus i Kibera sedan jag fått besked om att jag blivit vräkt, körde den enkla flyttmetoden: Bred ut ett lakan på golvet i varje rum, lägg dit alla lösa föremål och knyt sedan ihop hörnen på lakanet. Snabbt och effektivt när man skall flytta ut; mindre rekommendabelt när man skall packa upp. Dessutom har Mbuthia lämnat en del av sina egna saker. Kläder, sladdar, kontakter och en mängd oidentifierbara saker. Men också ett antal konstverk, så det blir enkelt att pynta väggarna i mitt lilla krypin. Jag har valt att ta rummet bakom garaget för att få lite privat yta – men även för att inte fresta på mitt värdfolks tålamod för mycket. Jag är liksom inte gift med någon av dem så det känns lite för närgånget för mig att bo under samma tak, även om de bedyrar att jag får stanna så länge jag vill.

Nu när vi flyttat och Fahruq börjat inreda sin ljudstudio verkar han ha fått tillbaka lågan för att producera musikvideos och annat. Han frågade mig vad det skulle kosta att boka om flygbiljetten och förlänga visumet, och menade att vi måste få in de cirka 35000 Ksh det rör sig om. I så fall blir det ännu en jul i Kenya.
Jag tror att det är tre, fyra jular jag firat i Kibera, och det passar mig betydligt bättre än det svenska överkonsumtions-julfirandet. Det gör mig närmast illamående när jag tänker på hur mycket folk spenderar på skit som kommer att vara passé inom några veckor in på det nya året. I synnerhet när jag tänker på hur mycket nytta som skulle kunna göras i ett område som Kibera; hur mycket glädje en bråkdel av dessa pengar skulle kunna ge så många fler barn i slummen. Om jag kan stanna skall jag också se till att fixa någon form av julfest för barn i Kibera.

Området där vi nu bor, Ngong, ligger ännu längre från Nairobi i sydvästlig rikning. I slutet av Ngong road, helt enkelt. Namnet Ngong är från början ett maasai-ord; “enkong’u emuny” som betyder “noshörningarnas källa”, och syftar på en källa nära staden Ngong.
Ngong Hills består av fyra gröna rundade kullar som ligger sydväst om Nairobi. I filmen Out of Africa från 1985 kan man se de fyra kullarna i bakgrunden i flera scener med Karen Blixens hus. Åt väster vetter Ngong Hills åt Rift Valley, den plats som pekas ut som mänsklighetens vagga. Dalen breder ut sig omkring femtonhundra meter längre ner. På kullarnas östra sida ligger Ongata Rongai och Nairobi National Park. Nairobi är ju en av de få huvudstäder som gränsar till en nationalpark, full av vilda djur.

Ngong Hills ligger omkring 2500 meter över havet, medan Ngong Town ligger på 1961 meter över havet. Jag minns det för det är samma siffror som i mitt födelseår. Vårt hus ligger något högre än staden, så jag uppskattar att jag i skrivande stund befinner mig tvåtusen meter över havet.
Vatten kokar som bekant vid hundra grader celcius – vid havsytan. Men för varje tusen meter minskar kokpunkten med tre grader, eftersom lufttrycket blir lägre ju högre upp man kommer. Det innebär att vattnet kokar redan vid nittiofyra grader här i Ngong. Det kanske inte låter som någon större grej, men faktum är att det närmast fördubblar koktiden för pasta, ägg och andra livsmedel. Eftersom ägg koagulerar vid runt 65 – 70 grader är det alltså ingen idé att ta med färska ägg för den bergsbestigare som bespetsat sig på en äggfrukost på Mount Everest: Det skulle ta så lång tid att koka dem att det skulle bli lunch innan de var klara.

Jag brukade ta en äggfrukost varje morgon den första gången jag kom till Kenya. Jag köpte nämligen med en flaska Bols Ägglikör – en förtjusande frukostdryck som passar utmärkt till morgonkaffet. Den räckte i två veckor, men på slutet smakade den inte lika gott, och min mage hade börjat krångla. Det var först när jag just tömt den sista slurken som jag läste på flaskan att den skulle förvaras i kylskåp sedan den öppnats. Jag hade haft den stående i min bungalow i trettio graders värme, så jag började ana ett samband med smakförändringen och mina magbesvär.
Efter det håller jag mig till whisky istället.
Livets vatten. Nästa år är det tjugofem år sedan jag var med om att göra en ”dokumentär” om skotsk whiskey, som 1995 ”fyllde femhundra år”. Den tidigaste noteringen om livets vatten, eller ”uisge beatha” på gaeliska – kommer från år 1495. Jag var på TUR-mässan i Göteborg i mars månad, exakt fem hundra år senare. Där besökte jag en whiskyproducents monter och … Nej, förresten! Jag tänker inte berätta den historien här.
Det där var bara en cliffhanger. Den berättelsen är värd en hel bok, eller åtminstone en novell – och då minns jag ändå bara bråkdelar av vad som hände (- faktiskt mer beroende på dåligt minne än på alkoholkonsumtionen; jag har aldrig varit så begiven på tung dryckenskap). Det vore slöseri att försöka sammanfatta den veckan, men om jag nämner att den finns kommer jag att känna mig tvungen att skriva om den också – någon gång i framtiden. Påminn mig!

(När jag läser igenom det jag skriver inser jag att mina texter har en tendens att spreta åt alla håll och kanter. Jag skyller på att mina berättelser är som pusselbitar från olika delar av samma bild. Varje berättelse är alltså kopplad till en helhet som inkluderar alla möjliga andra verkligheter också – även de förgångna.
Eller så är det jag som borde lära mig hålla mig till ämnet? Fast då skulle jag missa tillfället att berätta om dessa förhoppningsvis underhållande eller intressanta stickspår. Kommentera gärna – jag vill veta vad mina läsare tycker.)

Så, Ngong ligger på mellan 20 – 2500 meter över havet och vi närmar oss december, vilket osökt leder tankarna till: Kaffe!
När jag för några år sedan besökte ett Arvid Nordqvist kafferosteri i Göteborg. Där berättade de att kaffe skall bryggas med helt rent vatten på exakt nittiofyra grader för att få den ultimata smaken. Det bästa kaffet lär växa på omkring två tusen meters höjd och kokpunkten ligger på nittiofyra grader på den höjden. Det skall alltså odlas, rostas och kokas på den höjd jag befinner mig! Och i Kenya börjar man skörda bönorna i december.
Nu måste jag bara finna orostade kaffebönor, för att kunna koka det ultimata kaffet.
Nå. Vid besöket på kafferosteriet frågade jag chefen om de köpte in något kenyanskt kaffe. Jodå, det visade sig att de gör så, och han prisade dess kvalitet. Men han ville inte berätta varifrån det kom, än mindre att jag skulle kunna besöka någon av kaffefarmerna. Jag har för mig att det handlade om konkurrens – att de var tvungna att hålla sina leverantörer hemliga för att inte andra skulle konkurrera, men jag skall låta det vara osagt. Jag blev dock misstänksam, i synnerhet som det skulle vara ekologiskt kaffe. Transparens är guld. Å andra sidan vet jag sedan tidigare att det inte fungerar som i Sverige, och att det kan finnas orsaker att vara förtegen.
Dessutom vet jag hur svårt det kan vara att arbeta som journalist här i Kenya, från den tiden jag försökte göra reportage om blomsterfarmerna i Naivasha för drygt tio år sedan. Jag och min kollega Anders Köhler hade stött på en mycket engagerad Kenyan som berättade en häpnadsväckande historia om vad som höll på att hända i Naivasha; skogsskövling, övergödning och förgiftning av Lake Naivasha och slavliknande arbetsvillkor – allt på grund av blomsterfarmerna runt sjön.

Det blev början på ett spännande och skrämmande journalistiskt arbete, där vår nyfunne vän tog oss med till Naivasha och visade oss en syn jag aldrig glömmer. Istället för den lummiga afrikanska grönskan var det kilometer efter kilometer med växthus. Vita plastkupoler täckte milsvida områden – för att odla prydnadsblommor. Det i ett land där människor svälter från tid till annan.
Jag filmade och vi spelade in intervjuer i största hemlighet; det var som rena thrillern när jag filmade i smyg i slumområdet som ligger strax utanför de grönskande farmerna. Eller när jag filmade en intervju med en läkare i största hemlighet, i en källare med så svagt ljus att jag var tvungen att skicka en kille att köpa en starkare glödlampa för att kunna få någon bild alls. Läkaren hade arbetat på en av farmerna och vittnade bland annat om hur han förfalskat läkarintyg på order från ledningen, och hur människor sparkades på fläcken om de blev sjuka.
Vi filmade hur det dagligen satt ett trettiotal personer utanför varje blomsterfarm och som hoppades att få bli anställd om någon fick sparken, eller åtminstone kunna rycka in som extrabemanning – trots att lönen då låg på 5000 KSH. Då var det omkring fyrahundrafemtio kronor i månaden; för sex dagars arbetsvecka med tio, tolv timmars arbetsdag. Vi hade intervjuer med fackföreningsfolk som vittnade om hur de misshandlats och varnats för att agera i facket; med en miljövårdare som vittnade om hur gödslingen och gifterna från farmerna höll på att döda Lake Naivasha, och så vidare.
Vi hade fått veta att det fanns tjallare överallt, som fick bra betalt om de kunde rapportera någon ”företagarfientlig verksamhet”. Så vi kunde inte säga att vi var journalister och vi gjorde alla våra intervjuer under yttersta sekretess; både för att skydda våra källor och oss själva. Men både jag och Anders är vita, och vita människor i slummen drar alltid till sig uppmärksamhet. Jag minns hur orolig jag var för att någon skulle stjäla alla banden med materiel, eller att polisen skulle ta mig med allt materiel.

Den mest gripande intervjun vi gjorde var hemma hos en sjuk man och hans familj. Vi kom hem till mannen mitt på förmiddagen, när de flesta i området skulle vara på arbete vid någon av blomsterfarmerna. Vi smög in utrustningen, och försökte arbeta så snabbt som möjligt för att inte utsätta dem för fara. Frun var i trettioårsåldern, om jag minns rätt hade de två barn i tre, fyraårsåldern och ett spädbarn. Mannen hade tidigare arbetat på en av farmerna, men hade nu fått sparken. Han satt hopsjunken på sängkanten, det var förmodligen med möda han kunde sitta alls. Jag satte upp kameran bredvid dörren och satte en stol framför där Anders kunde sitta och ställa frågor. För att få tillräckligt med ljus var frun var tvungen att stå och hålla upp skynket som annars hängde för dörröppningen.
Mannen hade fått en stor puckel på ryggen; en stor utväxt eller böld på bröstet; hans näsa droppade oavbrutet och han andades som om han hela tiden hade andnöd. En tolk översatte Anders frågor.
Skadorna hade uppstått sedan han blivit besprutare, något han varit i åtta år av de totalt över tjugo år han arbetat på farmen, berättade mannen. Alla hans skador berodde på bekämpningsmedel; förutom de godkända gifterna så använde farmerna även förbjudna bekämpningsmedel, påstod han. Som bevis hade han samlat etiketter från gifttunnor, och diverse fraktsedlar som han kommit över. Han berättade att hans hälsa snabbt försämrats de senaste åren; han hade blivit sjuk på alla möjliga sätt. När han till sist kollapsade på jobbet fick han sparken direkt. Han fick inte ens ut den sista veckans lön, berättade han.
Jag kommer inte ihåg så mycket mer från det intervjutillfället, utom att jag inte kunde se skäpan för jag satt och grät bakom kameran.
Två veckor efter vi gjorde intervjun dog mannen. Han blev inte äldre än trettiosex år. Han blev ett offer för girighet och vackra blommor.

När vi kom hem till Sverige igen visste jag att vi hade ett kanonmateriel – men det var ofullständigt. Det skulle behövas mer research, mer filmat, fler intervjuer i Sverige – och förmodligen även mer från materiel från Kenya. Utan inkomst skulle jag aldrig kunnat göra ett så omfattande arbete – inte heller är jag säker på att jag skulle klara av det helt ensam. Samtidigt ansåg vi att vi var skyldiga att försöka göra något för arbetarna på blomsterfarmerna – inte minst de som riskerat sin egen säkerhet genom att tala med oss. Vi beslutade oss därför att ge bort allt materiel.
Vi kontaktade SVT:s Uppdrag Granskning en av deras journalister slöt upp för ett möte. Vi berättade om vad vi varit med om, visade de dokument vi kommit över och lovade att förse dem med allt filmat materiel. Journalisten tyckte att det lät intressant, lovade att titta närmare på det och höra av sig. Det här var 2009, och vi hade bland annat fått reda på att sossarna brukade köpa röda rosor i mängder till sina valkampanjer. Bland annat från en av blomsterfarmer varifrån vi hade vittnesmål om att de behandlade sina anställda sämre än djur. Det hade kunnat bli en smaskig skandal om det visat sig att sossarnas rosor bokstavligen var blodröda.
Men ett par veckor senare hörde de av sig från Uppdrag Granskning och berättade att de inte kunde göra något på det hela. Det verkade som om blomsterbranschen hade fått nys om att UG ställt frågor, och agerat med en kraftfull propaganda-apparat som gjort en äreräddnings-kampanj för blomsterhandeln. Sossarna hade blivit varnade och börjat se över beställningarna och bara köpa fair-trademärkta rosor. Vi hade bevis för att inte heller fair-trade farmerna hade de arbetsvillkor som utlovats, utan att inspektörerna var mutade – men det hjälpte inte. Att människor inte skulle våga ställa upp och vittna var ett annat problem.
Men jag förstod nog aldrig riktigt varför UG inte gick vidare med det – jag ansåg att vi hade nog med materiel för ett viktigt reportage. Nu blev det istället ett av alla de arbeten som jag aldrig lyckats sälja; en berättelse som ingen ville betala för oavsett hur sann och viktig den var – och förmodligen ännu är.

Märk väl – jag vill inte koppla Arvid Nordqvist till några såna vidriga arbetsförhållanden. Det kanske finns fullt godtagbara orsaker till varför jag inte kunde besöka de kaffe-farmer de köper sitt kaffe från. Jag hoppas att de ser till att deras kaffefarmer betalar sina arbetare en värdig inkomst. Själv köper jag alltid fair-trade, för även om det fuskas mycket med såna märkningar också, så faller inte någon skugga på mig: Jag betalar extra just för att jag inte skall vara en av dem som slentrianmässigt bortser från marknadens tendens att utnyttja dem som står för det tyngsta arbetet.

Från Ngong Town är det ungefär en timmes bilväg in till Nairobis centrum – eller upp till tre om man åker under värsta rusningstrafiken. Här är trafiken oberäknelig, och det är en av orsakerna till att folk har överseende med att folk kan vara en timme eller mer sena till ett möte. Men återigen är det också ”African Time”; kulturen här är inte lika tids-fixerad som i västvärlden.
En effektiv person som själv kan planera sin tid, kan man köra härifrån till centrum vid niotiden för att vara framme tio. Arbeta effektivt fram till tre, och sedan vara hemma strax efter fyra. Jag gissar att man under en effektiv fem timmars arbetsdag, kan få lika mycket gjort som andra människor under en rutinmässig åttatimmarsdag. Det börjar strömma in rapporter som visar att människor blir mer effektiva om de får kortare arbetstid. Företag som försöker med sex timmars arbetsdag rapporterar att personalen blir effektivare och mår bättre och blir sjuka mer sällan. Toyotas bilverkstad i Göteborg är ett gott exempel, och de har väl kört så i minst tio år vid det här laget. Nu senast läste jag rubriker om att det var ett japanskt företag och även att något Apple-kontor hade testat fyradagars vecka med bibehållen lön, och på så sätt ökat produktiviteten.

Men det här gäller ju bara om man har ett jobb. Jag tillhör ju de överflödiga i vårt arbetssamhälle. Inte för att jag inte arbetar, men för att det inte är någon som betalar för mitt arbete. När jag läser kommentarerna på Janoush sida, eller LaMotte och liknande hatfyllda populister, så förstår jag att jag valt fel sida om det var så att jag ville tjäna pengar. De har sponsorer som villigt bidrar till deras hatpropaganda, och de samlar stora beundrarskaror. Å andra sidan är det ju så hela världen fungerar. Högern förstår att föda de populister som ger dem mer makt.
Det gäller inte minst inom journalistiken. Det visar främst utrikesrapporteringen, där journalister okritiskt förmedlar makthavarna i västs uppgifter. Journalisterna har i bästa fall blivit informatörer, i värsta fall propagandister.
Statskupperna i Bolivia och Venezuela visar ju det med all önskvärd tydlighet. Mörka högerkrafter (– vad kan man annat kalla dem som nu kallar ut polis och militär till att skjuta skarpt mot de fattiga bönder och den ursprungsbefolkning som demonstrerar mot statskuppen?) tar till våld för att komma till makten, och som vanligt är USA inblandade upp till armbågarna. De har enorma resurser för att muta politiker och militär; att utbilda och beväpna kuppledare; och med att planera och manipulera medier. Där finns det obegränsade resurser, men de som står upp för rättvisa och internationell lag får minsann på sin höjd smulor från internationella ”demokrati-stödjande” organisationer.

Tyvärr har ju Sveriges regeringar de senaste decennierna spelat ett så cyniskt fulspel där de hoppat i säng med USA:s militärmakt, och agerar numera som en lydig knähund inför husses minsta vink. Inte en enda fördömande kommentar har jag hört om den USA-stödda statskuppen i Bolivia. När det gällde Venezuela så var Sverige på hugget och erkände kuppmakaren Guido, tvärt emot Venezuelas grundlag och internationell rätt. Och nu fördömer utrikesminister Ann Linde regimen i Iran för dess brutala mord på demonstranter – för det är USA:s fiender så dem kan hon kritisera. Men de minst lika brutala morden på fattiga bönder i Bolivia kommenterade hon enbart med att det är bra om det blir nyval i landet. Det är sorgligt att se en så dyster utveckling i Sverige; att vårt lands regering har blivit som en makaber cheerleader-trupp till USA-imperialismen. Hultquists sprattlande är som en säkerhetsrisk för hela folket, när han hetsar mot Ryssland istället för att försöka bygga vänskapliga band med grannlandet.

När det gäller min egen situation så kastas jag mellan hopp och förtvivlan. Markus, från handelsträdgården skulle också återkomma med en budget förra veckan – men jag har inte hört något. Wiki, min vän fotografen och boda-boda chauffören i Karen, hade däremot talat med Marcus som lovat att fixa det snart. Men “snart” blir man inte mätt på. Wiki har dock fler jobb på gång, säger han, och bedyrar att jag säkert kommer att kunna stanna här i Kenya.
Wiki är förresten en fantastisk kille. Han är tjugoåtta år, maasai och ser trevlig ut om än väldigt allvarlig för det mesta. Dessutom har han ett sätt att ibland pluta lite med munnen som får honom att se lite korkad ut, om uttrycket förlåts. Men korkad är han definitivt inte. Han är ständigt nyfiken och vetgirig. Han kan se ut som att han inte fattar någonting, men utseendet bedrar; han suger åt sig som en svamp. Han är oftast allvarlig, men då och då spricker han upp i ett försynt leende som visar att han även har humor. Dessutom har han ett helt fantastiskt nätverk. Han känner svenskar, tyskar, britter, indier, sudaneser, presidentens närmaste släktingar och snorrika affärsmän – you name it; Wiki är fantastisk på att knyta kontakter. När jag berättade att jag var så glad att jag kunde flytta med Camilla och Fahruq, frågade Wiki: ”Varför då?”
”Annars hade jag varit hemlös här i Kenya”, svarade jag.
”Asch,” svarade Wiki helt självklart; ”då hade du kunnat flytta hem till mig, i min by.”
Det är skönt med såna vänner.

Nu ringde han och berättade att han hade ordnat ett möte inne i stan med en kvinna som vill göra en dokumentärfilm om nubier, om jag förstod det rätt. Hon har en finansiär, men inte kontakter med filmare. Han frågade om jag kunde komma in till Centrum i morgon vid tiotiden – men jag vet inte ens hur jag kommer dit med en matatu härifrån. Jag måste hinna landa lite här först. Dessutom har redan Elly ringt och bokat upp mig, för ett möte om hans hjälmprojekt, som jag egentligen borde ha skrivit färdigt vid det här laget. Men jag skyller på att flytten tagit för lång tid och på att jag inte ens haft råd med internet-uppkoppling. African time. Här finns alltid något att skylla på.

Det är nu onsdag den tjugonde november, och mitt plan hem går om tre veckor. Den här gången har jag inte hunnit med någonting av det jag hade tänkt göra – utom att skriva förstås. Sakta växer texterna fram. Alltför sakta,.
Jag blir stressad eftersom det är så mycket jag skulle vilja hinna med att skriva. Främst borde jag nu fokusera på att skriva färdigt en av mina böcker, men det ger inga pengar för stunden. Så jag försöker skriva artiklar samtidigt – men resultatet blir splittrat. Det tar tid att sjunka in i romanskrivandet; att hitta stämningen i det jag skriver och försöka “synka upp mig” med den. Det är en två timmar lång kamp varje gång jag sätter mig för att skriva på romanen, innan det släpper och flytet kommer.
Å andra sidan är det rent otroligt skönt när det fungerar; när flytet kommer. Då känns det verkligen som om karaktärerna jag skriver om får liv och börjar prata själva. De till och med får en egen vilja, och ett eget språk; ibland använder de ord som jag aldrig använder själv och då känns det verkligen som om jag skapat levande karaktärer. Frågan är hur andra upplever det; om det bara är i min fantasi, eller om även andra kan leva sig in i den värld jag försöker skapa?

Jag har varit ute och handlat ett par gånger i de lokala butikerna. Till skillnad från Karen är det åtminstone gångavstånd till närmaste butik. Jag tar med en av hundarna i ett koppel, och de väcker rätt mycket uppmärksamhet genom att de är så stora. Barnen i Kenya är lediga från skolan nu, i drygt två månader, så utanför butikerna hänger ett gäng ungar och låter nuet passera i en evig ström.
Första gången jag gick dit köpte jag tuggummi till dem alla – det är ett bra sätt att snabbt skaffa sig vänner som kan berätta om området. Då hade jag med mig Rasta, en stor svart hund, som i sin barndom råkade lapa i sig en massa marijuanamjölk, blev totalt stenad i två dygn, för att sedan ha fått en helt annan personlighet. Efteråt blev han världens snällaste hund som alltid kommer med en present i munnen – även om han inte gärna släpper den – och som pratar. Jag har aldrig hört en hund som har så många glada läten som Rasta. Dessutom viftar han inte bara på svansen, utan hela bakkroppen gungar kraftigt fram och tillbaka.
En av killarna frågade om min hund var snäll. “Visst”, sade jag. “Så länge jag är med dem är hundarna snälla. Är jag inte med kan de slita en inkräktare i stycken”, fortsatte jag.
Så mycket har jag lärt om Kenya att det gäller att “markera revir.” Nu är vi två vita, jag och Camilla, som flyttat in i ett vanligt område där det annars nästan bara bor kenyaner. Man ska inte glömma att det är ett fattigt folk, och det finns många som är beredda att begå brott för att komma över lite pengar. Givetvis finns det många som genast ser både mig och Camilla som potentiella rånoffer, så det gäller att försöka gardera sig på alla sätt och vis.
Om folk får veta att det är femton hundar på tomten, som alla är dresserade vakthundar, så inger det en visst respekt bland inbrottstjuvar. Tyvärr brukar tjuvar slänga in förgiftat kött till vakthundar.
En av Camillas väninnor har råkat ut för det; vakthundarna förgiftades och tjuvar slog sönder ett fönster för att komma in. Av någon orsak hade de inte galler för det stora vardagsrumsfönstret – något som annars är standard här. Sedan våldtog rånarna väninnan och plundrade hemmet innan de drog igen. I de flesta fall handlar det om “insiderbrott” – att någon som varit på insidan har berättat om rutinerna. Därför gäller det att inte berätta detaljer om hur man har det eller hur man bor.
Jag har tänkt att jag bor säkert, omgiven av sju stora hundar och åtta små. (Sju av valparna i de två kullarna som föddes med ett par dagars mellanrum i somras, har redan fått nya ägare.) Men när jag hörde att hundarna kan förgiftas förstod jag att så är inte alls fallet. Kan tjuvar komma in på gården kan de också komma in till mig. När vi diskuterade det härom kvällen stack Fahruq åt mig en halv meter lång machete; att ha bara i fall … Sånt känns ju mindre betryggande.
Själva har de minst två av de stora hundarna sovande inomhus på nätterna, och jag ska nog ha en av dem inne hos mig också. Bara ifall …
Jag tänker på alla människor i Sverige som faktiskt verkar tro att de lever i något som liknar en krigszon, eller åtminstone i ett kriminellt kaos. Jag undrar hur de skulle uppleva situationen här?
Själv är jag dock inte orolig – jag sover som en stock, till och med när ösregnen smattrar mot taken och dränker alla ljud – precis då tjuvar brukar passa på.

Efter två månader börjar jag kunna se skillnad på hundarna – betydligt snabbare än jag lärde mig namnen på eleverna när jag jobbade som lärare. Rasta och Soundy börjar bli riktigt förtrogna med mig, och de är de första som möter mig på morgonen när jag kommer ut ur min lya. Sniffy är en stor svart hund som gärna ligger på trappsteget utanför min dörr på dagarna. Sniffy är en stor hanne som brukar klia alla andra hundar med sina tänder. De kommer fram till Sniffy där han ligger, när de vill bli kliade och Sniffy står alltid till tjänst. Stacy är en av tikarna som fött valparna, och hon är en egensinnig hund – men grymt aggressiv om någon skulle försöka bryta sig in.
Brown, som är brun liksom namnet antyder, hade en träff med sin brutale far i Karen strax innan vi åkte därifrån. Den hunden är riktigt stor, snäll mot människor men tål inte andra hundar. Inte ens sin egen avkomma visade det sig: Brown blev illa biten både i halsen och i bakbenet. På halsen var en bit kött bortslitet och det blev ett djupt sår som snabbt infekterades. Veterinären har varit här två gånger och plåstrat om Brown, och rekommenderar honungs-terapi; Att fylla det öppna såret med honung flera gånger om dagen. Finns det djurägare bland mina läsare så kanske ni kan berätta om det känns igen från Sverige?
Jag vet att en riven slagbjörn brukar klösa barken av granar och gnuggar såren mot trädstammen för att komma åt den steriliserande kådan, som skyddar såren från att infekteras. Man kan ju undra hur de kommit på en sån sak?

När jag igår kom till butiken med Soundy, en stor svartbrun hund, var det mest killar i åldrarna fem till femton som satt utanför butikerna. De ropade genast Rasta, men jag korrigerade dem och berättade att det var Soundy, en annan av “mina” hundar.
“Har du många?” frågade en av de äldre killarna.
“Femton.” svarade jag, utan att berätta att åtta av dem är valpar. “Alla är tränade vakthundar” lade jag till, för att spä på de rykten som säkert börjat cirkulera i området.
Så höll jag Soundy tätt intill mig när jag passerade ungarna, som för att skydda dem från hunden, när jag gick fram för att handla.
Det är fyra, fem små butiker som säljer mer eller mindre samma saker. Jag antar att det är bäst att fördela gracerna mellan dem alla, så jag alternerar vilken jag handlar från. Ungarna är förmodligen barn till dem som har butikerna, så det är därför de hänger runt där hela dagarna. Det är kul att se hur barnen leker i alla åldrar; här i Kenya är åldern inte så viktig. Det är ytterligare en aspekt på tid; hur åldern spelar mindre roll här än i Sverige.
Det gäller förresten inte bara barn – här är det inte ovanligt att kvinnor som är tjugo, trettio år yngre än mig flörtar med mig. Visst spelar det in att jag är vit; alla tror att alla vita är rika. Men det är också status för kenyaner att vara ihop med en vit. Visst är det sjukt – det är en omvänd rasism, och ett arv från kolonialtiden som ger en unken eftersmak. Men samtidigt – när man plötsligt blir uppvaktad av unga vackra kvinnor är det svårt att inte påverkas.

Jag minns när jag kom hit till Kenya en av de första gångerna. Jag hade träffat en lång fotomodell-vacker kvinna som arbetade som journalist på en av Nairobis största tidningar, och som var känd för sina kritiska artiklar och skarpa analyser av det politiska läget. Hon brukade komma till Upper Hill Campsite på kvällarna, där jag hyrde en bungalow för tusen shilling per natt. (Det var innan jag upptäckt Kibera och att jag kunde hyra ett stort hus för samma pengar.)
Nåväl. Jag kom i samspråk med denna underbara, knivskarpa kvinna, och hon fattade tydligen tycke för mig. Vi umgicks tillsammans med de övriga Nairobibor, främst män förstås, som brukade komma in på området på kvällarna för att kunna röka en holk och dricka några öl efter jobbet innan de körde hem till sina respektive. Men den här kvinnan var i trettiofemårsåldern, hade satsar allt på sin karriär men ville nu leva ett lugnare liv, berättade hon. Jag var blev naturligtvis väldigt smickrad, och lätt förälskad – jag har alltid attraherats av smarta kvinnor.

När hon bjöd med mig till en invigning av en ny restaurang började hjärtat bulta fortare och jag började hoppas att det skulle bli inledningen på ett nytt spännande förhållande. Jag kom till restaurangen precis när de öppnade och hon mötte upp, välsminkad, vacker och elegant klädd i en åtsmitande blåsa. Vi beställde in drinkar och satte oss ned och började dela ”våra liv” med varandra, och det blev allt mer intimt. Så berättade jag att jag har fyra barn och att det räckte för mig, så att jag hade låtit sterilisera mig. Hon hostade till som om hon fått något i halsen. Så frågade hon i upprörd stämma: ”Du gjorde vad?!”
”Jag har låtit sterilisera mig.”
Hon bara tittade på mig, svepte sin drink och ursäktade sig och sade att hon skulle gå på toaletten. Hon kom aldrig tillbaka. Jag såg henne under kvällen, men hon ignorerade mig. Senare på kvällen hängde hon på en annan mzungu, och ett år senare fick jag veta att hon gift sig och fått barn med en vit man.
Och jag lärde mig att det kostar att vara ärlig. Men det är ingen orsak att inte vara det …

Nå, nu vet jag inget mera att berätta idag. Men om du gillar det jag berättar om och vill läsa mer så får du gärna Swisha en slant till mig på nummer 0723 68 00 54.
Pengarna går oavkortat till i första hand min överlevnad; i andra hand till okorrumperad, rak och subjektiv journalistik. Tack för ditt bidrag, det håller mig vid liv!
Och glöm inte: Mina bilder är alla till salu! Du kan få någon av mina bilder förstorad, utskriven på bästa fotopapper eller canvas, inramad och levererad till din dörr, färdig att sätta upp på väggen som en ständig påminnelse om hur vacker världen är – och att John B God finns därute någonstans.